Kapitel A,

Storfrämmande från Stockholm

Vendela sat sig käpprätt upp i sängen klockan sex på morgonen.

“Farbro Paul kommer på besök idag.”

Verdandi gnuggade sig i ögonen. Dom här insikterna kom alltid en sekund senare till henne.

“Hm, det gör han. Då borde vi alltså...”

“Presentera vårt affärsplan,” fyllde Vendela i. “Ja. Frågan är hur man skriver en affärsplan?”

“Hade vi internet skulle vi väl kunna få reda på det rätt snabbt!”

Sen fnissade båda två. Tanken på att deras föräldrar skulle tillåta eller ens ha råd med några moderniteter var alltid rätt skrattretande.

“Nämen kom igen nu! Sen när har vi behövt ta till såna banala metoder?” sa Vendela. Sen fnissade båda igen.

“Nej visst,” sa Verdandi. “Vi har ju fått utveckla vår egen kreativitet i avsaknad av kommersiellt teknologiskt inflytande inom hemmets fyra väggar.” Nu skrattade båda två så dom vred sig. Deras förädrar var för lustiga, men dom menade väl.

“Papper och penna då!” sa Vendela.

“Ja visst! Vi kör med gamla beprövade metoder.”

“Selma Lagerlöf skulle vara stolt över oss.”

“Frågan är hur bra hon skulle varit på att skriva en affärsplan. Plus, hade dom ens pennor på den tiden? Hon kanske skrev med gåsfjäder och bläck?” Vendela och Verdandi fnissade lite till.

“Fokusera nu. Vad börjar vi med? Inkomster? Utgifter?”

Paul satt i bilen och bråkade med sin fru om vilken väg var bäst att ta sig till E4an från Båstad.

“Men en sån här fin morgon är det väl självklart att vi tar och kör upp förbi Laholmsbukten, resten av vägen är ju så jätttråkig, det vore väl kul att se nåt vackert på vägen? Eller hur?”

Paul körde, och var alltså i kontroll av bilen. Det var ju inte direkt nån omväg allts att köra Laholmsvägen. Han körde oftast den vägen om han var ensam. Visst, han hade kunnat ge med sig, men nu gick det liksom inte.

“Det är mest rationellt att komma på E4an så fort som möjligt, och nu är det jag som kör, därför tar vi 24an” Caroline stirrade på honom hatiskt och plockade upp sin Blackberry ur handväskan.

Paul kände ingen större tillfredställelse av sin seger. Den var lite för lättköpt, och han visste innerst inne att han inte varit helt resonlig. Varför var det alltid såhär? Ingen av dom kunde ge vika en millimeter nånsin.

Efter barnen hade kommit hade Caroline totalt stängt ut honom ur samvaron, och han hade lirkat och bönat och uppvaktat utan resultat i många år, men nu hade han gett up och övergått till gliringar och små snikna guerillaslag. Det enda utbytet han hade av äktenskapet var att få in en direktträff då och då. När dom träffades hade allt verkat så rätt, Caroline var Peters flickväns bästa kompis, hon var smal, blond och otroligt vacker. Duktig tjej från en fin och rik familj, hon hade varit den yngsta studenten nåsin att komma in på Handels, efter ett år som utbytesstudent i Boston. Om han tänkte efter hade hon kanske alltid varit lite av en isprinsessa, redan då. Hon var altid den som pluggade hårdast till tentorna, kunde aldrig riktigt koppla av och säga att “den här gången bara, kan vi väl strunta i morgondagen och leva om lite”. Hon blev aldrig redlöst full, hon gick aldrig ut utan att hår och makeup var perfekt. Det cirkulerade inga rykten om vad hon gjort med andra killar, nånsin. På den tiden hade det fått henne att verka mystisk och åtråvärd, ett pris att vinna. Han segrade där andra hade stupat. Det var många grabbar som var avundsjuka att ha lyckats få den vackra och ouppnåeliga Caroline von Schmädel. Med åren hade den ansvarsfulla, svala och åtråvärda förvandlats till en ointrresserad, kall arbetsnarkoman. Dessutom hade han han förstått ganska snart att skälet hon arbetade så hårt och så långa timmar var att hon igentligen inte var speciellt smart.

Hade hon inte varit Peters flickväns kompis hade dom väl aldrig lärt känna varandra. Charlotte var raka motsatsen, mörk och kurvig, rolig och rapp ikäften. Han hörde håresande historier om vad som försigick i Peters och hennes äntenskap. Men ändå verkade dom alltid ha kul tilsammans, nåt som han och Caroline definitivt inte hade haft på många, många år.

Det måste ju sluta med skiljsmässa förr eller senare, men varje gång han försiktigt fört ämnet på tal hade Caroline vägrat att ens diskutera saken.

Hon hade stormat ut ur rummet och låst in sig i badrummet och storgråtit, och kommit ut timmar senare, tyst och sammanbiten. Ingenting blev nånsin bättre. Hon var så otroligt mån om ytan, konvenanserna, det var nästa overkligt. Folk skiljde sig ju faktiskt rätt ofta nu för tiden. Men han blev handlingsförlamad av hennes tysta, kompakta motstånd och deras stressiga och tråkiga vardag segade på från ena året till det nästa. Barnen var ju nästan vuxna nu, Philip arton och Ebba femton. Inte behövde dom väl hålla ihop för barnens skull längre? En hemsk tanke inföll sig. Skulle Caroline ha nån rätt till Vindö om dom skiljde sig? Han kunde inte leva utan sitt älskade Vindö, det var hela hans och Peters barndom. Caroline kunde få Båstad, hon var mer tennismänniska än vad han var ändå. Nej, det där måste pappa ha sett till, han var ju emskt mån om sånt. Han fick ta och kolla upp det där snarast. Dessutom var det länge sen han tog ut pappa på lunch. Stackars pappa, han var en skugga av sitt forna jag efter ett par små slaganfall.

Plötsligt slogs han av en ide. Han borde stanna och hälsa på sin lillebror Tor på vägen. Han hade alltid haft lite dåligt samvete över hur han och Peter hade mobbat Tor när dom var små, och ville gärna göra något litet för att reparera skadan.

“Hörni,” sa Paul ”det vore väl trevligt att ta en liten rast och hälsa på kusinerna i Östergötland på vägen?”

“NEJ!” skrek hela familjen i unison.

“Jamen, bara en liten stund, det var ju så länge sen”

“Pappa, är du inte klok?” utbrast hans dotter Ebba. “Du hatar farbror Tor.”

“Nämen, sa Paul, det är verkligen inte sant, jag menar...”

“Du har aldrig sagt en enda bra sak om honom. Och ingen av oss vill dit, det är supertråkigt och det luktar illa och dom är jättetöntiga.”

“Ja, men jag vill påstrida att jag inte alls hatar min bror, och dessutom är det ju inte ens en gång om året..”

“Paul, vad tänker du på?” sa Caroline. “Jag har inte tid över till att idsla bort med några oblidade lantisar. Jag har massor med arbete som behöver klaras av innan Tokyomarknaden öppnar.”

Det avgjorde saken. Om Caroline var så emot det så skulle dom definitvt dit.

“Om du jobbade lite mer effektivt så kanske du kunde ta ledigt på helgerna som alla andra.” sa Paul elakt. Caroline blev lite blank i ögonen.

Hon bet ihop. Sen sa hon: “Mina förfäder stupade inte vid Slaget vid Brömsebro för att jag skulle behöva genomlida umgänge med dina bonniga släktingar”

Paul tittade på henne med djupt förakt. Hon var verkligen otroligt tröttsam när hon kom dragande med sitt fina påbrå.

“Slaget vid Brömsebro,” sa han. “var det inte Freden i Brömsero? Din förfader måste varit jäkligt klantig om han lyckades bli dödad vid en fredsförhandling. Det var ju en himla otur att han sprida sina gener innan han avled.”

Carolines underläpp darrade lite. “Du är verkligen ett svin.” sa hon, och tittade ner i sin Blackberry igen.

Philip, deras son skrattade lite för sig själv. “Ett - noll till pappa” sa han tyst. Ebba ryckte till och tittade på sin bror med fasa. Hur kunde han vara så knäpp? Fattade han inte hur elak pappa var? Mot mamma som faktiskt var väldigt snäll, och gjorde allt för dom, när hon väl hade tid, och dessutom hade helt rätt i det här fallet?

Philip smålog för sig själv. Han var nöjd att han hade tagit en av mammas Valium innan dom åkte. Det var inte nåt han gjorde väldigt ofta, men det var enda sättet att överleva dom här långa bilresorna med familjen. Det var ju synd att han hade missat sin uppkörning. Annars hade han kunnat köra ensam. Uppkörningen var ju kanske en gång han skulle låtit bli Valiumen. Men efter Gotland Runt skulle han åka på intensivkurs och då skulle det nog lösa sig. Pappa hade lovat honom “vilken bil han ville inom rimlighetens gränser” om han bara klarade körkortet. Han trodde han ville ha en Audi A5. Eller kanske en gammal klassisk bil, som en Jaguar E-type, det vore ascoolt. Stackars pappa. Även om han älskade sin mamma så såg han inte vad nån kunde få ut av att vara gift med henne.

Philips telefon vibrerade. Han tittade ner. Ogge hade skickad en nakenbild på en brud han träffat på Debaser kvällen innan. Hon såg ut att vara full och totalt medvetslös. Han tryckte bort bilden. På den här punkten var han glad att han blivit strängt uppfostrad av båda sina föräldrar. Samlivet var heligt, tjatade hans föräldrar. (Tråkigt för dom att dom inte hade något samilv alls vad han kunde se.) Det man gjorde med tjejer var privat, ingen man snackade om till kompisar, och definitivt inget man skickade bilder på. Han visste att det gynnade honom i längden. Tjejerna visste att han var nån man kunde lita på. Trots att han var en cool kille var han i grund och botten en romantiker. Han ville ha en tjej han kunde prata om allt med, som gillade att göra samma saker som han. Och mest av allt ville han ha det lugnt, inga bråk, inga smällande dörrar, ingen iskyla. Han skulle aldrig ha det som sina föräldrar. Hans kompis Willes syster var en tjej han skulle kunna tänka sig att vara tillsammans med seriöst. Hon var två år äldre, men det gjorde inte honom nåt alls. Kanske tyckte hon att han bara var lillbrorsans kompis, men saker och ting brukade alltid lösa sig för honom, och allt brukade sluta med att an fick det han ville. Hans telefon vibrerade igen. “Skall du med ut ikväll?” undrade Wille. “Kommer din syster med?” kontrade han.

Paul svängde av E4an. Skulle han ringa Tor först? Nej, dom hade väl knappast telefon ens. Han log lite för sig själv åt tanken på sin hopplösa stackars bror. Han tittade i backspegeln. Philip log tillbaka och viftade lite med ögonbrynen. Det värmde Paul om hjärtat. Vilken toppenkille han var, så otroligt snäll och omtänksam. Inget ljus direkt, men alltid ett nöje att ha att göra med, och lång och snygg som sin mamma. Tyvärr verkade båda barnen ha ärvt Carolines ganska bristande intellekt. Ebba jobbade och slet som sin mamma, men Philip tog dagen som den kom, surfade fram genom livet som på en räkmacka, och log och charmade alla med sitt tilltalande utseende och vinnande sätt.

Studierna tog han lätt på, men när det gällde partylivet runt Stureplan var han outtröttlig. Om Caroline visste hur mycket pengar han lät Philip göra av med på kreditkortet skulle hon dö och börja mala på om diciplin och moral. Men var det inte ganska viktigt att ha kul när man var ung ochså? Fast han och Peter hade ju lyckats ganska bra med båda, festa hårt och klara tentorna galant. Tråkigt nog var tydligen inte hans barn kapabla till det. Håhåjaja. Vilken tur att det fanns hotellskolor i Schweitz! Philip skulle börja på Glion till hösten, en fantaskt fin skola som lyckligtvis inte krävde några speciella inträdesbetyg, bara att man kunde betala för sig. Hotellvärlden skulle passa Philips personlighet utmärkt, trodde han. Allt skulle bli bra.