Kapitel 30, Snickargården.

Kapitel 30, Snickargården.

Britt och hennes pappa anlände till Gammelstaden och parkerade på parkeringsplasen. Dom följde vägvisaren till Stora Torget. Morfar gick väldigt långsamt och försiktigt med sina två käppar över kullerstenarna. Britt fick anstränga sig för at inte skynda på honom och verka otålig. Gammelstaden var väldigt pittoresk och ingen av dom hade varit där tidigare. Väl uppe på Stora Torget såg dom genast Snickargården. Den hade en stor skylt i fönstret där nån präntat med gammaldags snirklig stil “Nyöppning till Julmarkanden, tredje advent.” Britt sköt upp dörren och höll den öppen för sin far som kämpade sig uppför de tre trappstegen. Dörrklockan pinglade trevligt, den påminde henne om Berlins. Vid ett bord satt en äldre par med arbetskläder men trevligt utseende och sandpapprade ett berg med smörknivar och träslevar. Dom såg upp och

reste sig genast och kom fram och hälsade. “Du måste vara Tors mamma, förstår jag” sa kvinnan på bred dialekt. “Jag är Gerd Petterson, och det här är min man Per-Erik. Vi är Saras morföräldrar.” Alla skakade hand och presenterade sig. “Sara och Tor gick precis ner till 7-11 för att köpa lite grädde till fikat. Dom kommer tillbaka alldeles strax.” Hon kallar henne för Sara, tänkte Britt. Det där andra kanske var ett smeknamn?

Morfar tittade intresserat på alla gamla maskiner och Per-Erik var glad att visa runt honom. Det syntes att man hade fullt sjå för att få allt klart i verkstaden, det stod stegar och hinkar med färg framme, men affären såg trevlig och inbjudande ut. Nog förstod Britt hur det här projektet hade varit oemotståndligt för Tor.

Med ens pinglade dörrklockan igen och Tor och Sara kom in, ingripna i ett livligt samtal. Det var ingen tvekan om att dom utgjorde ett stiligt par tillsammans. Båda var klädda i gammalmodiga kläder, som alla andra som arbetade i Gammelstaden. Sara hade en fotsid hemvävd kjol, en gammaldags kråsblus,och en tjock fläta som gick två varv runt huvudet. Kan allt det där var hennes eget hår? undrade Britt. Det kanske är en lösfläta. Britts skarpa ögon noterade ochså att flickan hade väldigt fina antika smycken, om halsen hade hon ett halsband av vad som bara måste vara äkta söderhavspärlor, dom såg man inte ofta nuför tiden. På en guldkedja hängde en ovanligt fin kamedam, och i öronen dinglade smakfulla örhängen av onyx och diamanter i jugendstil. Är det verkligen Cartier? tänkte Britt. Tor och Sara upptäckte sina gäster. Tor kramade om sin mamma. “Lilla gubben, det var så länge sen,” mumlade Britt. Morfar var lika rörd. “Min lille pojk!” ropade han. Han hade krympt en hel del och nu nådde han bara Tor upp till hakan. Sara och hennes morföräldrar log mot varandra. Det var lustigt att Tors familj verkade tycka att han var så liten. Britt var slagen av Saras otroliga ögon. Enorma och mörkblå, dom gnistrade som dom allra dyraste safirer. Eller gick dom egentligen mer i turkost? Helt unika var dom iallafall. Och hela flickan utstrålade en påtagligt frid. Ja, det var nåt alldeles ovanligt. Det var lätt att förstå varför Tor hade blivit attraherad av Sara.

Tor och Sara ledde in alla i boningshuset för att fika i köket. Dom hade legat i för att skrubba det gamla huset rent, och göra det presentabelt för Tors mamma, som Tor hade beskrivit som “ganska petig”. Sara var nervös. Det gamla huset var fortfarande slitet, men nu när bråten var undanröjd såg man alla fina detaljer och vilken potential huset hade. Blankputsade kopparformar hängde på väggarna och på bordet låg en fin hemvävd duk. Sara hällde upp kaffe i gammaldags tunna koppar med rosor på, själv drack hon te.

“O, så fantastikt goda bullar! sa Britt. Kommer dom från bageriet här bredvid? Då kanske man skall köpa med sig en påse hem.”

“Det är jag som har bakat, sa Gerd stolt. I vanliga fall brukar Sara baka ochså, men nu har ju ungdomarna haft så mycket att göra med affären. Sara är minst lika duktig som jag på att baka.”

“Ja, hon satte igång att baka med en gång, första dagen hon kom till oss, när hon bara var tio år gammal.” sa Per-Erik. Det kliade i Britt för att fråga vad som hade hänt med Saras föräldrar, men det kändes som om det vore taktlöst. Vem vet, dom kanske hade omkommit i en hemsk bilolycka! Kanske i Indien tillochmed. Det hade man ju hört hur hemsk trafiken var därborta. Var det nåt Britt inte var så var det taktlös.

Efter fikat behövde Sara återgå till slöjdboden, och Tor ville visa runt sin mamma överallt. Morfar var glad att stanna kvar i Snickarverkstaden och prata med Per-Erik.

“Visst är det fint!” sa Tor hela tiden. “Visst är det mysigt!” Visst var det, men Britt kunde tänka sig att inte speciellt mycket hände här. Skulle Tor inte sakna storstadens liv och puls? Och sin familj?

“Det är ju som att bo på Skansen, fast utan Stockholm” sa Britt tveksamt.

“Ja, visst är det!” sa Tor själaglad. “Jag hoppades att du skulle förstå. Jag kan inte fatta vilken tur jag har som får bo här. Och visst är Sara helt fantastisk! Hennes mormor och morfar är jättesnalla. Du kan inte tänka dig hur många timmar dom har lagt ner på att hjälpa oss få iording affären till jul.”

Britts hjärts sjönk ytterligare. Hon hade blivit ersatt av ett par, visserligen mycket trevliga och presentable, men ändock, lantisar.

“Pratade du med pappa om pengarna, förresten?” frågade Tor nervöst.

Nu dög hon minsann, när det gällde pengar! Carl hade haft rätt, det skulle bli nyttigt för honom att klara sig själv. Snart skulle den här lilla drömmen gå i stöpet på grund av brist på pengar, och då skulle han nog komma krypande hem igen!

“Nej, jag är ledsen, Tor, men pappa sa absolut nej, Han sa att han önskar dig all lycka, men du är vuxen nu, och det är dags för dig att stå på egna ben.” Ha, det kändes bra, speciellt som det inte var dirket hon som sa nej.

Tor såg ledsen ut. Det skar lite i hennes hjärta.

“Det...det är okej, mamma. Vi ordnar det där på nåt annat sätt ska du se. Det löser sig säkert.” Lille Tor! Måste han alltid vara så snäll och medgörlig? Hon önskade att hon kunde ropa: “Här gubben, ta pengarna, det är jag som alltid har stått på din sida och stöttat dig, och glöm inte bort mig alldeles!” men nu gick inte det.

Efter rundvisningen skulle Britt bjuda på en sen lunch på Värdshuset innan det var dags för henne och morfar att åka hem. Hon erbjöd lite motvilligt, men väldigt artigt och fint tyckte hon själv, Gerd och Per-Erik att följa med.

“Nej, nej, sa Gerd. Vi skall inte tränga oss på. Nu behöver familjen få umgås i fred.” “Det var väldigt roligt att träffas Per-Erik, sa morfar och skakade hand. Tack för all information. Det skall nog gå vägen det här, ska du se.”

Värdshuset var som ett gammalt stadshotell från sekelskiftet, och menyn var traditionell.

“Vad rekommenderar du, Sara, sa Britt, kalvsteken eller kycklingen?”

“Ja, jag vet inte alls, sa Sara. Jag är vegeterian.”

“Är du? sa Britt och Tor på en gång. Sen tittade Sara och Britt båda förvånat på Tor.

“Har du inte märkt att jag inte äter kött?” sa Sara.

“Neej, all mat du lagar smakar otroligt. sa Tor förälskat Jag tänkte aldrig på att det inte var nåt kött i. Det gör mig ingenting.”

Tor och Sara tindrade mot varandra.

“Herre gud!” tänkte Britt. Nykära par är verkligen tröttsamma. Och hur kan man gifta sig med nån utan att ens veta om att dom är vegetrianer!

“Hur kom det sig nu att ni gifte er så plötsligt?” frågade hon.

Tor och Sara log förälskat mot varandra igen. Dom höll varandra I hand under bordet, märkte Britt.

“Ja, vi märkte ju från början att vi var menade att vara tillsammans.” sa Tor. Sara iaktog honom hängivet och fyllde i “Och sen när dom hade Gammelstadens dag här med alla olika uppvisningar, folkdans och spelmän och hantverksdemonstrationer, så ville dom ochså ha ett gammaldags bondbröllop i kyrkan, och då volonterade vi som brudpar.” Tor tog vid, “Och eftersom vi redan visste att vi ville vara tillsammans för evigt, så tyckte vi att vi kunde passa på och gifta oss på riktigt!” “Det var jättefint!” sa Sara, “Ett så fint bröllop hade vi aldrig kunnat ordna själva!”

Britt tänkte dystert “Jag hade förstås kunnat, men ingen tillfrågade mig, eller ens bjöd in mig.” Hon kände sig väldigt övergiven och omsprungen. Jaha, vad kunde man saga nu? Bäst att byta samtalsämne.

“Känner du kanske till min väninna Hermine Värnhem, på Värnhems gård”? frågade hon Sara.

“Ja det gör jag, inte så väl, men vi är släkt, min morfar är hennes svåger, och hennes son Micke och jag var bästa vänner på mellanstadiet.”

Britt sträckte på sig och sken upp lite. Sara var släkt med en adlig familj! Den här situationen kanske inte var helt hopplös ändå!

“Men nu ska vi se, kalkylerade Britt, om Per-Erik är Hermins svåger, alltså Svens bror, varför heter han Petterson?”

“Ja, eftersom Värnhems gård är fideikomiss, så gick allting till Sven, som äldste sonen. Så när morfar flyttade in med mormor på Björktorp, som var hennes familjegård, så tyckte han att om han skulle bli småbonde, så kunde han lika gärna ta hennes namn ochså, som var Petterson. Det var väldigt radikalt på den tiden. Hans pappa var ganska irriterad, men hans mamma, min gammelfarmor Frida, bara skrattade och tyckte at than fick göra som han ville. Men i slutändan så brydde sig ingen speciellt mycket eftersom han var yngsta sonen.”

Det högg till lite i Britts hjärta igen. Var det så det var, ingen bryr sig om vad yngsta sonen gör? Det var ju helt sant vad det anbelangade Carl och Tor iallafall.

“Jag var väldigt fast vid Frida, hon och Micke var mina första vänner när jag kom till Sverige. Hon levde tills hon blev hundratvå. Jag fick dom här smyckena efter henne.” Sara pekade på örhängena, halsbandet och den antika förlovningsringen.

“Du ska se vad mycket smycken Sara har” sa Tor. Hon har en hel drös med indiska guldsmycken ochså!”

Britt var inte så intresserad av pråliga indiska smycken. Men Cartier örhängena var onekligen imponerande. Hon funderade på vad hon skulle saga till sina vänner. “Tor har sprungit iväg och gift sig med en charmerande liten adlig flicka nerifrån Gammelstaden, du känner väl till Värnhems gård? Oh, du skulle bara se vilka fantastiska antika Cartier smycken hon har ärvt! Ja, du vet hur romantiska unga människor är, dom lever ett bohemiskt konstnärsliv där nere på landet!” Det kanske skulle gå att sälja.

Tors morfar la sin stora nave på Saras smala hand. “Lilla tös, sa han. Jag är så glad att Tor har hittat en så vacker och rar flicka att hålla av. Nu får vi hoppas storken kommer med många små!”

Britt tittade på honom med fasa. Storken! Började hennes far bli senil? Dom var ju bara barn själva!

“Det är det väl verkligen ingen bråska med!” sa hon med en rynka mellan ögonbrynen. Hon gick iväg för att besöka damrummet innan avfärden.

Så fort hon var utom synhåll hivade morfar fram sitt checkhäfte och bad servitrisen om en penna.

“Jag har pratat med Per-Erik om vad det kommer kosta att renovera och rusta upp allt som behövs.” Han skrev ett stort nummer på checken. “Sätt nu in den här på banken på måndag innan nån märker nåt, sa morfar. Dina föräldrar har börjat ta över mina finanser. Dom tror att bara för att jag går med käpp har jag blivit debil ochså.”

Tor och Sara tittade på checken och gapade “Men snälla morfar, det är alldeles för mycket!”

“Nej, sa morfar, jag tror det här är en rätt realistisk summa. Gamla hus är ungefär lika dyra att underhålla som gamla båtar. Jag vet att kommunen äger huset och att varken du eller jag kommer se dom här pengarna igen men det gör mig inget, jag är gammal och vem vet hur länge jag lever, men jag har så jag klarar mig, och så länge jag kan vill jag spendera mina pengar på det jag vill, och det här är nåt som ger mig mycket glädje.” Han strålade mot Tor och Sara, som forfarande knappt kunde tro sina ögon. “Nu kommer hon, göm den fort.” Tor smusslade snabbt ner checken I fickan.

Britt satt sig ner. “Ja, morfar och jag behöver tänka på hemresan” sa hon. “Kommer du hem till jul lilla gubben? Em, ja, kommer ni hem till jul menar jag förstås!”

Det vred sig i Tors mage. Fast han älskade sin mamma och sin morfar hade han verkligen ingen lust att komma hem till jul. Faktiskt hade han ingen speciell lust att komma hem nånsin mer.

“Nja, sa han, du vet vi har ju julhandeln att tänka på, det är vår största försäljningstid, och sen är det marknad i mellandagarna, och sen måste vi ta itu med renoveringarna innan huset trillar ner helt och hållet….” tynade han ut. “Sååå, det tar nog ett litet tag innan jag hinner hem” sa han skamset. Stackars mamma. Han förstod hur mycket hon ville ha familjen samlad på julhelgen. Ja, det fick bli en annan gång. Fast helst inte om han hade nåt att saga till om saken.

Britt såg förståeligt ledsen ut, men försökte hålla ihop. “Jaha, jo, jag förstår précis, jag vet ju hur det är med julhandeln efter alla år på Berlins.” Hon log tappert. “Kanske till påsk då?”

“Kanske det”, sa Tor, och log som han kände det själv ett falskt leende. Han klev runt bordet och gav sin mamma en stor kram.

“Men herregud, sa Britt, ni måste ju få en bröllopsgåva iallafall!”

Sen kom hon ihåg Carls förmaningar. Inte kunde han väl sträcka sig så långt som till att underlåta att ge sin son en bröllopsgåva? Det vore ju bra snålt. “Har ni börjat samla på något matsilver? frågade hon. Det är ju väldigt bra att ha!” Tor och Sara tittade lite på varandra ur ögonvrån. Tor hade förklarat hur han växte upp.

“Nja, sa han igen. Matsilver är ju fint, men vi har redan gafflar och sånt, och allt vi egentligen behöver är en bil. Det är jättesvårt för mig att åka till brädgården och så utan bil.”

En bil! Det skulle nog vara lite svårt att få Carl att svälja. Hon tittade ut genom fönstret. Där stog den trogna röda Volvon, herrgårdsvagnen. Hon var väldigt fast vid den, men Carl hade sagt flera gånger att det var dags för en ny modell. “Ta Volvon,” sa hon tonlöst. Ge honom inga pengar hade Carl sagt. Han hade inte nämnt nåt om gamla bilar.

Britt och morfar tog sig tillbaka till Stockholm med morfars färdtjänst.