Pauls familj stönade när dom klev ur bilen. "Seså, inga sura miner!" manade Paul, som kände sig lite galet skadeglad. "Det är viktigt att stödja familjen. Det vet väl du, Caroline, utan pappa Berra hade det väl varken blivit Handels eller US Brokers för din del. Eller hur?"
Caroline kröp ihop ytterligare. Hon undrade om det gick att hyra nån som kunde mörda Paul innan han tog kål på henne först. Tyvärr var den sista gliringen ganska fast grundad i verkligheten. Efter första året på gymnasiet hade pappa Bertil insett att Carolines betyg aldrig skulle räcka till till Handelshögskolan, där han såg henne i framtiden. Men det fanns ett litet kryphål, den så kallade utlandskvoten! Alla visste ju att det var mycket lättare att få höga betyg på high school i USA, och om Caroline gjorde ett senior year i USA under vad som skulle vara tvåan så skulle hon dessutom kunna skippa sista året på gymnasiet, och knipa den där tjusiga "yngsta nånsin som kommit in på Handels" titeln. Det skadade ju inte heller att rektorn för Handels var en gammal vän till familjen. Hon hade bara varit glad att få komma bort ett år och sen var det ju fint att pappa var nöjd. Sen att hon hellre hade stannat kvar och pluggat på universitetet i USA var det ingen som var speciellt intresserad av. Anders hade kommit in på Stanford, och det var så dyrt att det fanns verkligen inga pengar kvar för några utsvävningar för hennes räkning. Det var surt. Hon hade inte velat dra på sig stora personliga skulder heller. Inte när nu pappa fixade en tvåa på Brahegatan och gav henne motsvarigheten till studielånet. Helst hade hon velat läsa marinbiologi, hon hade alltid varit intresserad av vilda djur. Men pappa Bertil hade bara skrattat åt den iden, och när en av hans golfkompisar hade fått öppna ett kontor för en amerikansk mäklarfirma så hade Caroline fått jobb där direkt. Nu satt hon nu och kände sig som en misslyckad och helt fejk person rent allmänt. Tack och lov att Karen hade dykt upp och upptäckt hennes andra talanger, vad dom nu var. Just nu tvilade hon på att dom existerade. Hon började riva i sin handväska. Hon behövde desperat en valium, just nu. Hon ruskade runt i väskan. Burken fanns ingenstans.
"Var det nån som såg...min medicin.. innan vi åkte?" frågade hon med paniken stigande i rösten. Philip fick aningen av ett dåligt samvete. Han hade inte lagt tillbaka burken i hennes väska efter att han tagit för sig. Åh nej! Han tyckte ganska synd om mamma.
"Mmm.. jag tror jag såg burken på hallbordet." sa han skuldmedvetet. Caroline lade inte ihop två och två, men nu hade hon verkligen panik. Andas djupt. On två timmar är du hemma, och sen kan du gå tillbaka till kontoret, där allt är lugnt och rent och ingen uppför sig som ett svin. Inte på kvällen iallafall, då det bara är tysta, snälla, olyckliga människor som jobbar över för att slippa vara hemma.
"Om du tog nån dag ledigt ibland så kanske du inte skulle behöva knapra piller för att ta dig igenom en vanlig dag" klämde Paul i, men han började förlora entusiasmen. Det här var inte så kul längre. För lätt. Som att skjuta fisk i en tunna, som Karen skulle ha sagt.
Skulle det här föreställa en vanlig dag? tänkte Caroline. Isåfall var det definitvt dags för en av dem att dö.
Paul slet upp dörren till stugan och ropade "Suprise! Det är bara vi som kommer förbi!" Han klev in i köket och blev lite paff av att möta ett fint dukat bord. En av tvillingarna (dom var ju så förbryllande lika, precis som han och Peter) höll just på att ta av kaffekannan från spisen, och den andra ställde fram ett fat med bullar och kakor.
"Nejmen ojdå, sa han. Ska ni ha gäster? Kommer vi och stör?"
"Självklart inte, kom in och slå er ner!" sa en av tvillingarna charmerande. Båda log strålande och, något flirtiga leenden, tyckte han. Paul kände sig lite underlig till mods. "Kom nu allihopa!" ropade den andra tvillingen uppför trappan, och had hörde vad som verkade vara motvilliga steg närma sig köket. Tor hukade sig under dörrlisten och kom in i rummet. Han såg ut som ett rådjur fångad i strålkastarljuset av en bil. Paul klev fram och dunkade honom vänskapligt i ryggen. "Tjena lillbrorsan, hur är det med dig?" Tor undrade om det var nån slags knep. Invagga honom i säkerhet först, få honom att tro att dom var polare, innan han kom med alla gliringar om hur sjavigt huset såg ut och hur gammal bilen var. Förra gången Paul hade fått för sig att hälsa på hade han skämtat om den gamla Volvon. "Men kolla, herregud, våran gamla Volvo! Lever den fortfarande? Har den officiellt fyllt veteranbil än? Haha! Hahaha!"
Det hade varit tre år sen, och Tor hade lyckats hålla bilen "vid liv" med nöd och näppe sen dess. Nu hade den inte startat på en vecka, och det började bli ett riktigt problem. Larson hade kört in honom till torghandeln i lördags men de kunde ju inte förlita sig på honom i evigt.
Caroline hade redan satt sig vid bordet och börjat knappa på sin Blackberry. Hon såg ut som om hon var på väg att gå i bitar. Philip klev fram och sträckte ut handen och skakade händer runt om.
"Philip Ekestam" sa han belevat. Paul tittade frågande på sin son.
"Philip? Vad är det med dig? Det är klart att dom vet vad du heter!" Philip bara log sitt charmiga och vinnande, men lite frånvarande leende och gick och satt sig vid bordet. Ah, bullar, det var nåt dom kunde här ute på landet. Mmmm. Han började sträcka sig efter en men kom på sig. Vänta tills alla sitter. Åh, vad hungrig han var. Och trött. Han kände sig lite snurrig ochså. Tvillingarna fnissade och tittade på sin kusin. "Snygg men totalt blåst!" tänkte Vendela och Verdandi svarade telepatiskt "Hög ochså tror jag!" Dom fnissade igen.
"Men varsågoda och sitt nu allihop!" sa en av dom söta tvillingarna. Den andra gick runt bordet och hällde upp kaffe, saft eller te. Ebba stirrade gråtfärdig på bullarna. Hon skulle bli tvungen att äta en fet, äcklig bulle, som hon skulle bli tjock och ful av. Det var avskyvärt av hennes pappa att tvinga in henne i den här situationen.
"Ta för er nu," sa vem det nu var av hennes kusiner, och hon bet i en bulle och nästan svimmade. Så otroligt god den var! Det här var kanske den bästa bullen som nånsin bakats. Hon började nästan gråta igen när hon insåg att hon inte skulle kunna hålla sig till bara en. Det fick bli ett extra varv runt Djurgården ikväll. Skulle hon orka det? Hon tittade ut genom det öppna fönstret där bonden Larson kunde skymtas på sin traktor långt borta över fälten. En svag doft av gödsel spreda av sommarbrisen i deras riktning. Precis som hon mindes. Vidrigt, avskyvärt var det att behöva vara här.
"Bara svart kaffe för mig" sa Caroline utan att se upp från sin Blackberry. Ebba ryckte till och stirrade på sin mor med öppen mun. Vilket fusk! Mamma hade lyckats undvika de äckliga kalorierna, bara sådär rakt av. Hon kände hur fettcellerna började knollra sig på låren. Med en liten snyftning tog hon en bulle till. Det var ändå kört. Tvillingarna tittade på varandra och fnissade igen "Total mes!" tänkte Vendela. "Vi har mer still i lillfingret än hon har i hela plånboken!" tänkte Verdandi. Mer fniss.
Sara tittade runt bordet. Det var aldrig speciellt gemytligt att träffa Tors familj, men den här visiten tog ändå priset. Caroline hade inte ens hälsat. Både hon och Ebba såg gråtfärdiga ut. Philip verkade inte riktigt närvarande. Och Paul var underligt manisk. Hon betraktade honom. Det var verkligen något annorlunda med Paul, det stod som en liten storm runt honom, samtidigt verkade han mer öppen och tillgänglig än någonsin tidigare. Vad var det som pågick i deras familj?
Paul såg på tvillingarna. Så otroligt avundsjuk han och Peter hade varit när Tor hade fått tvillingar. Hela deras uppväxt hade Tor stulit deras mors uppmärksamhet och nu hade han stulit deras gener ochså. Varken Peter eller Pauls fruar hade gått med på att försöka skaffa fler barn efter dom fått en av varje sort. Speciellt inte om resultatet kunde bli två på en gång. Nej, då kunde man verkligen ha det roligare! Som att gå tillbaka till jobbet tillexempel. De här flickorna var så otroligt vackra, och skärpta såg dom ut ochså. Inte var de speciellt lika nån av föräldrarna heller. Deras ögon glittrade visserligen som Saras, men de hade en annan form, och en helt annan färg. Verkligen ovanligt med de där gräsgröna ögonen. Som ett par små listiga katter såg de ut! De satt och småviskade och fnissade med varandra. Sådär kul hade han och Peter alltid ochså haft det. Att vara tvilling, enäggstvilling var världens bästa situation. En bästa vän och kompanjon som alltid fanns där, och aldrig nånsin svek. Paul kände sig riktigt nostalgisk. Han förstod inte vad Tor hade gjort för att fötjäna de här barnen. Han hoppades att han hade vett att uppskatta dem. Han märkte att Tor och Sara satt och höll varandra i handen under bordet. Helt otroligt! De hade varit tillsammans sen de var nitton, och var fortfarande som ett kärlekspar. Rätt gulligt egentligen.
Han tittade på Sara, som satt väldigt stilla och såg ner på hennes och Tors händer. Hon var egentligen en fantastisk skönhet hon ochså, tänkte Paul. Det där stora lugnet, de enorma safirblå ögonen och de perfekt välvda läpparna. Så här i stillhet gjorde hon sig verklig bäst. Om nån stylade till henne lite grann, klippte av en meter hår och klädde upp henne i lite normala kläder skulle hon vara den snyggaste kvinnan i vilket sällskap som helst. Han undrade varför han kände att det var så svårt att prata med henne. Det var inte bara det att hon var Tors fru och säkert hade hört alla hemska historier om honom och Peter, inte bara att hon var nån slags hindu eller hippie. Det låg nåt tungt över henne, som att hon bar på en stor sorg. Hans mamma hade sagt Saras föräldrar dött i bilolycka i Indien och hon blivit hitskickad som tioåring. Det var väl nog för att göra vem som helst post-traumatisk. Sen hade väl hennes morföräldrar ochså dött på nåt tragiskt sätt hade han för sig. Det kanske inte var så konstigt om hon verkade sorgsen. Jobbigt kändes det iallafall.
Ingen sa nåt vid bordet. Paul kände sig manad att börja konversera. Sonen, Pelle, såg ju precis ut som Tor i den åldern, men ungefär hälften så bred. Likadan blond afro hade dom båda dessutom. Fy farao. Dom hade väl inte råd att gå till frisören förstås.
"Så...Pelle..började Paul. Vad är du intresserad av då?"
"Datorer," väste Pelle och sneglade ilsket i sidled på sina föräldrar. "Men det är ju inte lätt att få nån övning i det här huset."
Oj, det här var tydligen känsligt! Nä, det såg inte ut som om det fanns ens en gamma Altair i den här stugan. Formodligen hade de inte ens TV. Han såg sig runt i köket. På fönsterkarmen stod en transistorradio från 70-talet, och i hallen hade han sett en gammal gul Ericsontelefon med snurrskiva. Bäst att byta samtlalsämne kanske? "Okej... och vad ska du göra nu i sommar?" Pelle såg ännu mer surmulet ut.
"Helst skulle jag vilja resa nånstans. Men det lär inte hända heller." Han blängde på Tor och Sara igen. Paul kände sig illa till mods. Stackars jäkla unge, han hade ju ingen chans till ett normalt liv hos hopplösa Tor och hans hippiefru. Att dom inte fattade vilken otjänst dom gjorde sina barn? Det här besöket var nog inte så väl övertänkt. men kanske var det meningen att han skulle hamna här just idag? Kunde han göra nåt för att hjälpa till?
Paul vände sig till tvillingarna.
"Och ni då - vad gillar ni att göra?" Vendela harklade sig och Verdandi sträckte på sig. Dom hivade upp en bunt pappar från unde bordet.
"Vi designar kläder, sa Vendela" "Vi skulle vilja ta det här tillfället iakt att presentera vår affärsplan" fortsatte Verdandi. "Eftersom vi är i stort behov av investeringar i vårt företag." Dom lämnade över ett handskrivet papper där det stog "Affärsplan" med vacker gammaldags handstil. Paul häpnade. Det här var väl kanske det sista han hade väntat sig. Hur gamla var flickorna? Tolv kanske? Alla runt bordet såg lika förvånade ut, Tor och Sara inkluderat.
Tvillingarna började prata tillsammans, sömlöst, där den ena slutade dog den andra vid. "Vi designar och syr kläder. Mest syr vi på beställning till klasskompisar, men vi har ochså en boutique inne i stan som är jätteintresserad avvåra produkter. Problemet är att vi har bara en symaskin, och det är en gammal trampmaskin. Vi skulle behöva eliminera den här flaskhalsen i produktionskedjan." Tvillingarna var stolta över formuleringen, som de mot förmodan hade lyckats slå upp. De sträckte på sig, och fortsatte: "Vi skulle behöva köpa fem vanliga symaskiner av professionell kvalitet och två overlockmaskiner. Och en stickmaskin. Än så länge har vi inga anställda, men vi har tre villiga kandidater som är duktiga på att sy, och vi skulle säkert utan problem kunna hitta fler. Isåfall behöver vi hjälp med hur man formulerar ett anställningskontrakt. Och hur man gör med skatter och sånt. Om vi lyckas trappa upp produktionen kommer vi behöva köpa in ett större parti tyger för att komma igång. Än så länge är det bara vardagskläder, men vi skulle vilja komma igång med aftonklänningar ochså. Här, du kan titta på våra skisser, och titta, allt vi har på oss har vi sytt själva."
Paul stängde sin gapande mun och tog emot teckningarna av aftonklänningarna. Han visste verkligen inget om kläder, med det flickorna hade på sig såg väldigt orginellt ut.
"Caroline, du som kan mode, kan du kolla här!" Caroline såg motvilligt upp från Blackberryn, där både arbetsuppgifterna och täckningen tagit slut för länge sen, och kastade en irriterad blick på teckningarna. Hon ver beredd att direkt gå tillbaka till sitt meningslösa knappande, men hajade till och vidgade ögonen.
"Intressant," sa hon. "Väldigt orginellt. Påminner lite om Rodarte." Det var allt hon tänkte ge. Hon tittade ner igen.
"Ja, men vad säger du," envisades Paul. "Går det att sälja?"
"Skulle jag nog tro." mumlade hon och tryckte håglöst på knapparna. Hur kunde man leva utan mobiltäckning? Andas djupt, snart är du härifrån, tillbaka i civilisationen...
Tvillingarna studsade lite i upp och ner. De såg själaglada ut.
"Systrarna Mulleavy är våra idoler!" sa dom i mun på varandra.
"Vem?" sa Paul.
"Systrarna som designar Rodarte, de är vårs absoluta idoler. Vår långtidsplan går ut på att etablera oss i Los Angeles. Men det är klart, vi blir väl tvugna att ta Stockholm först förstås." Paul häpnade igen. Helt klart kunde han göra nåt för att hjälpa till här. De här töserna hade helt klart blivit begåvade med både talang, födgeni, och den Ekestamska framåtandan. Än en gång förundrades han över hur Tor hade kunnat producera de här barnen istället för honom själv eller Peter. Helt klart hade han en uppgift att fylla, han skulle hjälpa alla de här ungarna så gott det gick. Även den drulige sonon. Det var det mista han kunde göra för att sona sin hårdhänta behandling av sin lillebror när dom var små.
"Vilken framförhållning!" sa han. "Det låter fantastiskt. Men om vi skulle ta en sak i sänder. Jag är ganska intresserad av att investera i ert företag. Har ni tänkt på hur ni vill kompensera era investerare? En del av vinsten eller en fast avkasting? Eller en viss procentsats på investeringsbeloppet? I egenskap av er familjeadvokat (här log han så fötroende ingivande han kunde) skulle jag nog rekommendera att en del av vinsten skulle bli minst riskfyllt för er egen del. Kan vi gå och se på er atelje?"
Tvilllingarna hoppade upp och började förklara, "Det är gammelfarmors stuga, det är väldigt stökigt, men..." Paul klev road ut genom dörren efter flickorna. han vände sig om på tröskeln och log mot rummet och viftade spelskt med ögonbrynen, men ingen tittade tillbaka. Alla satt tysta och såg ner i bordet. "Är det nån som vill följa med? Annars kan ni kan väl passa och gå på toa innan avfärden." Vilka dönickar! Han hoppade lättad ner för trappsteget och skyndade sig neråt trädgården efter tvillingarna.
Gå på toa. Tor krympte lite till. Den här våren hade varit den torraste på många år, och brunnen var redan på gränsen till att sina. Han hade fått köra upp traktorn i skogen till den lilla tjärnen för att hämta vatten i stora dunkar. Han var tacksam för tjärnen, men det var ett otroligt extraarbete. Både djuren och grönsakerna krävde mycket vatten och det var viktigt att skörden inte försakades nu, precis i början av torghandelssäsongen. Inte kunde han släppa upp fåren och getterna i skogen heller, för han var orolig att dom skulle förorena tjärnen, vars vatten var helt rent, om än lite mörkt och järnhaltigt. Familjen hade blivit tvugna att dra ner sitt eget vattenbruk till att absolut minmium. Sigruns gamla utedass hade tagits i bruk igen och ingen fick duscha. Dom åkte till simhallen var tredje dag för att bada och tvätta håret. Fast nu när bilen inte funkade hade det blivit mer komplicerat. Och nu skulle hela Pauls familj gå och spola på toaletten. Han hoppades att det inte skulle bli droppen som fick bägaren att sina. Vilken otroligt neslig situation att befinna sig i, att behöva oroa sig för att folk spolade på toaletten. Dom behövde dra in kommunalt vatten, det fanns ingen annan lösning, men det var sanslöst dyrt och de hade inga besparingar av den storleken. Det enda dom hade som var värdefullt nog var den lilla skogen, där träden var väldigt gamla och vackra och nu enligt Larson "stod på negativ tillväxt". Det betydde att virket minskade i värde för var år som gick. Tor hade försökt övertyga Sara om att det var naturligt att avverka skogen, och att träden skulle växa tillbaka, och att det var deras enda lösning just nu men hon tvärvägrade att ens tänka på saken. Tvillingarna skrek högt i skyn vid blotta tanken ochså. Han visste att skogen var deras templel, en helig plats för alla tre, men vad skulle de göra? Tegeltaket på boningshuset behövde bytas ut, det var säkert tio år sen det avslutade sin ekonomiska livslängd, och var lagat med diverse plåtbitar så gott det gick. Igentligen skulle de behöva isolera hela huset ochså, det var väldigt kallt på vintern. Han förbebrådde sig själv lite att dom hade lämnat Gammelstaden där morfars pengar hade betalat för en ordentlig upprustning, som dom nu inte hade någon nytta av. Eftersom Sara var den hon var hade hon inga krav alls på materiella tillgångar, utan var glad och nöjd med deras liv som var rik på kärlek och samvoro men fattig på lyx...och många saker som de flesta tog för helt normala. TV. DVDspelare. Dator. Mobiler. Klockradio. Ipod. En bil som gick att starta. Ett tak utan hål... Men barnen? Förtjänade inte de ett bättre liv? Ett besök från hans familj var definitivt sista spiken i likkistan när det gällde att få honom att känna sig totalt misslyckad.
Vendela, Verdandi och Paul hade kommit fram till Undantaget. Den lilla stugan var det mest illa medfarna huset på hela gården, den röda färgen var i stort sätt helt bortnött och takryggen svankade betänkligt. På de gamla fönsterkarmarna satt några flagor av vit färg kvar. Vendela plockade fram den stora gamla nyckeln från det hemliga gömstället och öppnade dörren. De hade aldrig låtit någon endaste människa komma in här. men nu rörde det sig om pengar, och då fick man väl rucka på sina principer. Paul andades in andaktsfullt när han kom in i stugan. Det var som att komma in i ett museum. Ingenting härinne verkade häröra sig från ens nittonhundratalet. Fotogenlampa i taket. Liten vedspis med murad kåpa över och ett utrymme för ved under. Hylla efter hylla med dammiga apotekarburkar av glas med mystiskt innehåll. Snärjmåra, stod det skrivet med svar spretig stil på en. Malört. Ödleben. Upplöst Silver. En bokylla med stora gamla böcker med spruckna läderpärmar och oläsliga titlar i nött guldfärg. Högst upp på bokhyllan stod en uppstoppad uggla och glodde på honom. Den var dammig och illa medfaren. En stor svart rock hängde på en krok, och en knotig käpp stod lutad i ett hörn. Bredvid den på golvet låg en gammal varghund och såg ut att sova, men av dömma av dammet i pälsen var den ochså uppstoppad. Helt otroligt! Vilket ställe! Mitt på golvet fanns ett gammalt köksbord av furu. Där låg tyger, ett stort syskrin, saxar och delvis färdiga kläder. Bredvid stod den gamla trampsymaskinen, vacker och nätt i svart emalj med guldekorationer och en träskiva med inlägg i olia träslag.
"Otroligt! Syr ni verkligen alla kläder på den här maskinen?"
"Ja faktiskt!" skrattade Vemdela. "Men det börjar bli rätt tröttsamt." fortsatte Verdandi. "Det är svinkallt här på vintern, en av oss får elda hela tiden, medan den andra syr." "Och så kan vi bara sy raksöm." "Annars är den rätt bra, maskinen." Dom klappade den tillgivet, som om den var ett husdjur, och skrattade glatt.
"Vad är det här stället?" frågade Paul.
"Det här är Undantaget. Det är det äldsta huset på gården. Här bodde alla kloka gummor i släkten. Så vi har att brås på minsann! Den sista som bodde här var Sigrun, vår mammas mormors farmor. Vi brukar kalla henne gammelfarmor. Hon dog på sin 100års dag. 1950. Samma dag som vår mormor föddes. Men henne har vi aldrig träffat. För hon övergav mamma när hon var liten." Paul hisnade igen. Kloka gummor i släkten! Sara övergiven av sin mamma! Hade Britt fått det där med bilolyckan om bakfoten då? Han lyfte på en halvfärdig kavaj som låg på bordet. Vendela började förklara.
"Se här skall slagen sitta, det skall bli lite som en smoking, men ironisk, helt andra material, här skall det bli ett skärp." Verdandi höll upp en klänning som ochså var under arbete. "Titta, här är det en lång slits, sen har vi satt ihop två olika material, här är det chiffong."
Var de här två verkligen barn? De kanske var nån slags förklädda dvärgar, eller magiska älvor eller utomjordingar eller nåt. De hade ingenting gemensamt med nån av Ebbas kompisar, eller nån annan unge han nånsit träffat, och de pratade verkligen inte som barn heller, den saken var klar.
"Okej, sa Paul. Jag är helt såld. Jag tar med mig de här papprena till kontoret och gör kopior, och gör upp ett kontrakt. Har ni Bankgiro? Fint. Det kommer bli jättebra. Det här är det roligaste som hänt mig på länge. Ska ni dra in el här då, när ni får symaskinerna?"
Tvillingarna tittade på varandra. "Neej, det skulle gammelfarmor inte tycka om." Paul kände en kall vindil dra igen rummet. Han rös. "Vi får ta övervåningen i uthuset, där finns det redan el." "Vi kommer nog bara sitta här när vi ritar."
"Låter fint. Har ni email? Nej, tänkte väl det. Vi hörs på telefon, och per brev. Det går bra det ochså. Hörni, det var fantastiskt kul att ses. Jag måste tänka på refrängen, som pappa brukade säga. Det är tråkigt att ni aldrig lärde känna er farfar i hans fulla kraft, men han är så gammal nu, ett skugga av sitt forna jag. Men han skulle gillat er. Nå, iallafall, jag förespår en lysande framtid för företaget. Vad heter det förresten?"
"Gemini."
"Så lämpligt! Då skakar vi på det då!" Alla skakade hand, Verdandi gömde nyckeln och de begav sig tillbaka.
"Och du, farbror Paul.." "Ja?" Säg inte till nån att vi har hittat nyckeln." Paul lyfte på ögonbrynen. "Nehej, skulle aldrig falla mig in. Som er advokat är allt ni säger till mig totalt belagt med sekretess!" Han log spefullt, och tvillingarna log tillbaka. Vilken dag!
Det var inga glada miner som mötte dem i stugan direkt. Ebba hade lyckats göra stopp i toan. Tor våndades. Han visste inte riktigt vart deras avlopp tog vägen och det var förmodligenhelt olagligt dessutom. Pelle surade. Sara längtade efter att få gå ut i skogen och meditera, och Caroline såg ut som om hon började gå upp i limningen. Sminket rann lite grann. Håret var rufsigt. Han hade aldrig riktigt sett henne se sån ut. Paul strålade. Han såg sig omkring.
Ja visst! Sonen! Pelle! Han måste ju göra nåt för att hjälpa honom ochså!
"Du Pelle, med tanke på att du sa att du skulle vilja resa i sommar, jaa, du kanske skulle följa med oss till Stockholm ett tag? Vad säger du?" Pelle om nyss hade synat sina fötter och funderat på hur orättvist livet var tittade upp och gjorde stora ögon.
"Menar du allvar?"
"Ja, självklart, det kunde väl vara roligt? Eller hur?" han såg runt på församlingen. Hans familj stod alla med vidöppna ögon och gjorde grimaser. Philip drog med handen tvärs över halsen. Ebba skakade hårt på huvudet. Caroline tog sig för pannan och himlade med ögonen. Pelle märkte inget av det för han stirrade direkt på sin farbror.
"Är det säkert?"
"Jaa, visst.." sa Paul lite mer osäker nu.
" Okej, då springer jag och packar med en gång!" Pelle satte iväg i full fart så Paul inte skulle hinna ångra sig. Sara försökte ta tag i honom. "Men vänta lite, Pelle.." sa hon, men Pelle slet sig lätt loss och försvann uppför trappan.
"Pappa, det går inte," väste Ebba.
"Paul, har du inte tänkt på att du jobbar förtfarande och sen är det Gotland Runt? sa Caroline. Vem ska ta hand om Pelle då?" Paul som hade börjat tveka lite fick nu vatten på sin kvarn igen.
"Ja men det löser sig, ni hjälper väl till? Det blir väl kul att umgås med kusinen lite?" Alla tre skakade allvarligt på huvudet.
"Paul, jag har ett arbete att sköta, och jag har styrelsemöten, sen skall jag på en konferens i Miami."
"Jag skall till Nice, pappa, har du glömt det? Dessutom går det bara inte," fortsatte Ebba i en teaterviskning.
"Mmm... titta inte på mig," sa Philip.
"Ja, ni är pessimister, men det fixar sig på nåt vis, Pelle får väl vara lite självständig en del av tiden. Det blir väl spännande för honom att komma ut lite!" Caroline vände på klacken och gick ut och satt sig i bilen. Philip log lite mer matt den här gången men tog i hand och sa adjö, och Ebba lommade efter, gråtfärdig igen.
Tor och Sara var förfärade, vad höll Paul på med? Det var ju helt klart att Pelle inte var det minsta välkommen. Dessutom visste de inte riktigt om Pauls familj var precis vad de hade tänkt sig för Pelles första resa hemifrån. De hade ju helt klart väldigt andra värderingar. Familjen hade aldrig någonsin varit separerad, och det är klart att de förstod att en gång skulle Pelle ge sig iväg nånstans på egen hand så småningom, med dom hade föreställt sig att det skulle bli efter en hel del långa familjediskussioner om vad som var bäst för honom.
Pelle rusade runt i sitt rum och rafsade ihop kläder. Han behövde nån slags väska. Han öppnade den smala garderoben med snedtak och tittade runt efter en sportbag han slängt därinne Kvällsolen sken in genom det lilla halvrunda fönstret så han behövde inte tända lampan. Plötsligt såg han nåt han aldrig märkt förut. Det stod nåt skrivet på snedtaket! Direkt på bräderna hade nån skrivit med blyertspenna: BORT! BORT! BORT! BORT! Det kändes som ett slag i bröstet. Han tittade runt. Varenda centimeter av taket var täckt med samma, enda arga ord. Nån hade haft det här rummet före honom och kännt precis som han. Bagen låg i ett hörn och han greppade den och sprang ut utan att stänga dörren. Fort slängde han ner kläderna och dundrade ner för trappan.
"Hej då allihopa vi ses om ett tag!" ropan han i ett andetag och sprang förbi sina föräldrar ut till bilen. Han såg hur dom samlade andan och förökte hugga tag i honom, men han tänkte inte missa den här chansen. "Vänta Tor, vi måste...." hans pappa sa nåt som han inte hörde. Han öppnade dörren till baksätet och Ebba klev motvilligt ur för att ge honom mellansitsen. För honom spelade det ingen roll var han satt. Han skulle bort!
"Oroa er inte!" sa Paul i köket. Jag kommer ta väl hand om honom. Han får väl följa med till kontoret i värsta fall. Men det finns ju så mycket att se i Stockholm, han kommer ha det jättebra!" Han dunkade Tor i ryggen. "Vi ringer om några dar och berättar hur vi har det! Ta det lugnt!" Han visste inte riktigt vad det korrekta sättet att säga adjö till Sara var, så han skakade hennes hand. "Njut av lugnet nu!" var det sista han sa innan han smällde igen bildörren.
BMWn försvann uppför vägen i ett moln av damm.
No comments:
Post a Comment