Tvillingarna hoppade upp och ner och kramade varandra. De kikade ut genom fönstret på sina stackars föräldrar som stod på grusplanen och stirrade nerför vägen efter bilen som för länge sen försvunnit över backkrönet, och som de befarade, ut ur sina liv för alltid. De såg helt tröstlösa ut, som två flyktingar som förlorat allt i en stor brand eller översvämning. Vendela tittade på Verdandi.
"Hm, ser ut som om vi behövs därute." "Ingen tvekan om den saken." "Inget gott som inte har nåt ont med sig!" "Den enes död, den andres bröd!" Nu skrattade dom så dom kved igen, och fick skärpa till sig och räta ut anletsdragen ordentligt innan de gick ut och tog varsin förälder under armen.
"Kom nu så går vi in och gör lite nytt varmt te." "Ni rörde ju inte bullarna heller, det är nog bäst att vi får i oss lite mellanmål, eller hur?" De blinkade åt varandra bakom sina föräldrars ryggar, och ledde fram dem till bordet. Vendela satte på mer te, och Verdandi strök sina föräldrar över ryggen. Sen satt sig båda ner.
"Vi förstår att det här känns lite jobbigt. Men han kommer ju komma tillbaka om max ett par veckor." "Det är nyttigt för Pelle att komma ut och se lite av världen." Tor vilade händerna i huvudet. Han andades djupt och upprört.
"De förstörde hela min barndom. Alltid fick jag veta vad mesig jag var, vad klumpig jag var, att jag var ful, att jag inte var smart nog, att jag inte var bra på nånting. Men jag lyckades komma undan och hitta ett ställe där jag trodde jag skulle få kunna vara ifred, också kommer Paul hit i sin tjusiga bil och förvrider huvudet på alla med sina pengar och stjäl min son!" Han såg helt förkrossad ut. Tvillingarna kramade om sin pappa och tog till orda.
"Lilla pappsen. Tror du verkligen att vi föredrar honom framför dig för att han har pengar och en fin bil?" "Om vi skulle låna pengar av banken, skulle du tro att vi skulle vilja flytta in dit?" "Och fira jul i kassavalvet?" "Och du är inte alls dum, du vet massor och du kan fixa vadsomhelst och du är alltid snäll och på gott humör."
"Ja men Pelle då? Han åkte härifrån med dem! Tänk om han inte vill veta av oss mer efter att ha sett hur de lever där uppe i sin tjusiga våning på Strandvägen?"
"Men kom igång nu!" "Ni såg väl själva hur de är med varandra?" "Vem skulle vilja tillbringa mer än fem minuter i den där familjen frivilligt?" "Vilken djupfryst stämning!" "Pelle kanske är impad av allt det där ett tag, utan tvivel." "Men sen får ni väl ha såpass förtroende för era egna uppfostringsmetoder att han under den där tonårstrotsiga ytan har solida värderingar." "Och så småningom återkommer till vad som egentligen är viktigt här i livet."
"Vi såg en film på skolan om Amish folket i USA.." "..och där får tonårningarna åka iväg ett år, och leva som vanliga Amerikaner, och sen får de besluta sig för om de vill komma tillbaka," "och de gör de allra flesta."
"Tycker ni att vi är som Amish folket?" undrade Sara häpet. Tvillingarna drog på munnen.
"Inte exakt, men nog ligger det väl nåt i det?" "Vi är anoorlunda än andra familjer, har annorlunda kläder, annorlunda matvanor." "Ingen teknologi!" "Allt vi behöver är en häst och vagn, några lustiga hattar och 'We're in business!' " Nu blev de tvugna att skratta så de vek sig igen.
"Pelle har ju aldrig varit borta hemifrån," sa Sara. "Jag trodde att det skulle bli annorlunda, att vi skulle hinna prata om hans första resa." Hon tänkte med tårar i ögonen på hur hon hade blivit bortsliten ur armarna på sin riktiga mamma, och sen aldrig nånsin fått se henne igen. Hon hade lovat sig själv att hennes egna barn aldrig skulle behöva utstå nåt liknande.
"Nej men allvarligt talat, det är jättebra för Pelle att komma bort. Han behöver se nåt annat." "Så får vi hoppas att han inte gnäller lika mycket när han kommer tillbaka." "Till skillnad från vissa andra barn, som fixar saker för sig själva istället för att bara klaga hela tiden." De lutade sina huvuden mot sin mammas mjuka hårsvall och hon blev för andra gången på samma dag påmind om vilka förträffliga döttrar hon hade.
"Tack för att ni är så himla duktiga, älsklingar!" sa hon och kramade om båda flickorna, som solade sig i all uppmärksamhet.
"Tycker ni att vi gör fel som lever som vi gör?" Det tog Tor emot att fråga. Sara stirrade på honom förfärad med stora ögon. "Förlåt, Saraswati, men jag måste fråga. Det har varit en sån vidrig dag. Men du förstår väl att jag inte tycker så själv?"
"För vår del är vårt liv helt okej." "Alla ungar på skolan som bara spelar dataspel är helt tomma i huvudet." "De har varken tid eller hjärnkapacitet för nån kreativ verksamhet." "Och vi älskar alla djuren och Undantaget och skogen!" "Och vi skulle aldrig nånsin vilja äta kött." "Nej, fy vale." "Speciellt inte falukorv!" De skrattade igen. "Men Pelle är annorlunda. Han känner sig udda och utanför hela tiden." Vi kännor oss ättre annorlunda, men Pelle känner sig sämre annorlunda." "Dessutom har Vendela och jag ju varandra, och ni två har ochså varandra." "Men Pelle har ingen riktig jämlike som han kan stötta sig mot när det gäller att stå emot strömmen." "Därför är han inte lika stark som vi andra."
Sara och Tor nickade allvarligt. Tiden skulle väl få utvisa hur det här avlöpte.
"Men nu tänkte vi att vi skulle hjälpas åt och mjölka getterna," sa Vendela. "Och sen tänkte vi att vi skulle åka ner och hälsa på Hassan och Fatima i affären, för vi har lite affärsideer för dem."
"Men bilen startar inte," invände Tor dystert.
"Puh, bil, fnös Verdandi. Man kan väl cykla. Människan är utrustad med två starka ben." "Vissa lyckliga människor är dessutom utrustade med två starka hjärnor!" skrattade Vendela. "Åh, vem syftar du nu på?" log Verdandi tillbaka.
I bilen på väg mot Stockholm var det tyst. Paul kunde inte se bakåt när han körde, för Pelles långa lekamen och yviga hår fyllde hela synfältet i spegeln. Han började få lite kalla fötter. vad hade han gjort? Det skulle inte bli så lätt att underhålla den här surmulna killen. Förmodligen var han väl ungefär lika kvicktänkt som Tor också, dvs, inte speciellt. Helt klart var att ingen i familjen tänkte hjälpa till heller. Här hade han verkligen bundit ris till egen rygg.
Philip och Ebba hade satt in sina öronsnäckor och var borta för omvärlden. Philip sov med huvudet bakåtlutat och öppen mun. Ebba lutade huvudet mot rutan och stirrade blint på den förbirusande vägen. Hennes pappa hade tydligen blivit helt mentalt sjuk idag. Hon såg framför sig hur pressen skulle läggas på henne att underhålla den supernördiga ufokusinen från urskogen. Philip skuille förstås bara försvinna med en smidig ursäkt och ett brett leende. Mamma och pappa skulle vara på jobbet hela tiden, och hon skulle förväntas ta hand om honom. Men det kunde pappa drömma om! Inte en minut tänkte hon bli utnyttjad. Hon sniffade lite. Han luktade landet ochså, en doft av djur satt i hans kläder. Dessutom luktade han som om han inte duschat på ett bra tag. Fanns inga planer på att hon skulle gå och dras med honom. Hon skulle helt enkelt totalvägra.
Pelle växlade mellan att vara väldigt upprymd och extremt nervös. De passerade avfarten till Nyköping och han gladdes över att var längre bort hemifrån än han varit i hela sitt liv. Men stämningen i bilen var allt annat än hjärtlig. Ingen sa nånting. Ibland harklade sig Paul, som om han skulle börja tala, men sen försjönk han i tystnad igen. Han tyckte att det luktade svagt av kräks från Ebba. Spänningarna i bilen var så tjocka att man kunde skära dem med kniv. Han började ana att det här inte kanske skulle bli en helt lätt vistelse. Än sen då. Han var iallafall borta hemifrån. För första gången! Det var ju helt efterblivet att aldrig ha varit till Stockholm ens.
När familjen kom fram till Strandvägen och gick upp i lägenheten visade Paul snabbt in honom till gästrummet som låg innanför köket. Sen började Pelle rätt snabbt höra höjda röster och smällande dörrar. Han beslutade sig för att ligga lågt en stund och tittade runt i rummet och ut på den fina lummiga gården. Lägenheten låg nästa högst upp i huset, och man kunde se ut över alla taken, precis som hemma hos Karlson på taket. Allt var otroligt imponerande från den långa pampiga gatan med en alle av fyrkantigt klippta träd och den öppna utsikten över vattnet till det vackra sexvåningshuset med tinnar och torn som såg utt som ett sagoslott. Hela huset var makalöst. Porten var tung och fint arbetad i snidat mörkt trä. Entrehallen hade ett vackert rutat marmorgolv och en lång röd matta som ledde hela vägen fram till hissen. "Jag går på Röda Mattan" tänkte Pelle för sig själv. Fönstrena i trapphallen var blyinfattade med färgat glas, och hissen var något verkligen speciellt. En gammal järnkorg med små fina stoppade sitsar som man kunde fälla ner och sätta sig ner på och vila en stund. Långsamt knirkade den sig uppåt i värdig takt. Våningen hade stora dubbeldörrar med fina lister som ledde in i en kapphall. Den i sin tur ledde in till en större, rymligare hall, som inte verkade ha nån mer funktion än att se tjusig ut. Sen gick dom vidare genom ett par enorma salar med utsikt över vattnet, svängde in genom köket och nu satt han här och undrade när han skulle våga sig ut.
Paul stod kvar vid dörren och parerade alla som ville försvinna ut och lämna honom ensam med sin brorson. Först i raden var Philip som kom springande med en enorm seglarbag.
"Sorry, pappa, farbror Peter smsade mig och ville att jag skall komma ut och öva lite extra med den nya besättningen. Om jag springer nu hinner jag med sista båten till Sandhamn." Paul tittade på sitt tunna armbandsur av platina. Det stämde det där med båten, och det var ju förstås viktigt att öva upp de nya matroserna, när de nu skulle försöka slå, ja inte försöka, nu när de skulle äga skatskutan.
"Jaha, hejdå gubben, hälsa Peter," sa Paul til den igensmällande dörren. Näst kom Ebba sättande med en mindre bag.
"Elin och jag har lovat hennes föräldrar att sitta barnvakt åt hennes lillebror, jag måste gå nu."
"Jamen, vänta nu, sa Paul, kan inte Elin sköta det där ensam, så kan väl vi gå ut och äta middag på Riche med Pelle?"
"Nej, det kan hon inte, jag har lovat att komma, och dessutom tänker jag inte gå nånstans, nånsin, med honom där folk kan se mig." Paul orkade inte argumentera mer med tonåringar just nu.
"Men Ebba, du måste hjälpa mig med en sak iallafall." Han höll igen dörren så Ebba inte skulle kunna rymma lika lätt som Philip.
"Vadå?" undrade Ebba misstänksamt.
"Kläder - han kan inte gå runt och se ut sådär. Här, ta kreditkortet och gå och köp lite normala kläder åt honom imorgon. Det blir väl kul, tjejer gillar ju makeovers och sånt, eller hur?" Ebba stirrade kallt på sin far.
"Det kommer kosta dig."
"Okej, vad vill du ha? Den där väskan du tjatade om?" Ebba nickade med ett litet surt leende. "Okej, fint, köp väskan. Kläderna hit imorgon, okej? Och här, släng hans grejer i sopnedkastet innan han märker nåt."
Ebba tog tag med yttersta fingerspetsarna i den äckliga gamla bagen som luktade unkna gympakläder och slank ut och smällde igen dörren. Pang! Ner i sopnedkastet åkte Pelles kläder. Goodbye! Hon sprang nerför trapporna med klackarna klapprande. Haha, pappa visste inte att mamma redan gett henne Michael Kors väskan hon ville ha. Men hon hade haft svårt att välja mellan två olika modeller och på det här viset fick hon båda två! Det kunde ju några timmars shopping som social service verkligen vara värt. Hon sprang hela vägen hem till Elin.
Elin hade varit hennes bästa vän sen första klass och hemma hos henne var det alltid lugnt och mysigt. Hennes föräldrar skulle inte alls ut, tvärtom, Ebba älskade att äta middag hemma hos familjen Sjölander och att sitta i soffan med Elins lillebror och se på tecknade barnfilmer. Varken hon eller Elin var några riktiga festartyper, och när Elin hade fått en lillebror för bara fem år sen hade båda blivit helt förälskade i den söta lilla pojken som accepterade Ebba som sin storasyster precis lika mycket som Elin. Eller åtminstånde kusin.
Gud vad gullig han var! Ebba längtade. Elins föräldrar var jätteglada över att flickorna var så förtjusta i lille Lucas. De hade försökt i många år att få ett andra barn, och fast de var översig glada själva så hade de inte varit helt säkra på hur Elin skulle reagera. men allt hade gått över förväntan. Att dessutom få en extra storasyster till Lucas var en oväntad bonus.
Elins mamma Karin öppnade dörren åt Elin som kom springande uppför trapporna med andan i halsen och gav henne en kram.
"Hej, hjärtat, vad bråttom du verkar ha då! Kul att se dig! Lucas har frågat efter dig hela dan. Hur var det i Båstad?"
Paul stod kvar vid dörren och väntade ut Caroline. Han hörde hur det spolade i toaletten och här kom hon springande samtidigt som hon drog en hårboste genom håret. Han tittade på henne förvånat.
"Ska du gå ut sådär?" Hon hade inte dushat eller bytt kläder, och sminket var fortfarande lite rinnigt och utsmetat. Caroline stirrade på honom med oförklätt hat.
"Har det med dig att göra eller?" Paul tänkte efter. Det kanske inte var så smart av honom att dra upp hur hon såg ut, men det hade varit en spontan, oplanerad reaktion. Han hade aldrig sett henne annat än helt perfekt.
"Nej, förlåt, det är bara inte likt dig. Du måste verkligen ha bråttom till jobbet, haha!" Han skrattade nervöst.
Caroline trampade otåligt.
"Hade du nåt mer trevligt att säga, eller kan jag gå nu?"
Paul tog ett djupt andetag.
"Caroline, jag står inte ut längre. Jag kan inte leva så här. Jag vill ha skiljsmässa." Han väntade oroligt på rektionen. Caroline tittade ner och tänkte en stund. Sen sa hon:
"Kan du vänta tills Ebba är klar med gymnasiet?" Det fladdrade lite i bröstet på Paul. Gymnasiet! Tre år! Det var länge men inte oöverstigligt. Det var nånting att se fram emot, ett litet ljus på horisonten. Men...
"Men om Ebba åket till USA som utbytesstudent nästa år, så behöver det bara bli ett år.." tänkte han högt.
Caroline funderade. Det var sant. Hon kunde inte leva såhär heller i nån längre utsträckning, varje minut i Pauls närhet var som en själslig död. Ebba skulle säkert älska USA, precis som hon själv hade gjort. Det skulle inte alls innebära alls att sätta Ebba i skymundan, tvärtom. Och ville hon sen gå på college i USA, då skulle Caroline bli man för att hon fick det ochså.
"Okej, sa hon långsamt. Det är en bra ide. Jag kommer nog själv att be om förflyttning till USA. Så kan jag hålla ett öga på henne lite grann."
Fladdrandet i Pauls bröst hade nu blivit till en färdig fjäril som spräckte sin trånga kokong, bredde ut sina vingar prövande och flög iväg. Frihet! Om ett år skulle han blir fri! Han skulle kunna träffa nån annan, som var glad och kul, och ha ett normalt, lyckligt liv! Själaglad tog han ett steg framåt mot Caroline, som om för att omfamna henne.
"Ja, men det är ju fantastiskt!" utbrast han. Caroline ryggade tillbaka, äcklad.
"Usch, gud, vad gör du?" sa hon och rynkade på näsan. Paul hejdade sig i steget och backade. Det var kanske inte var riktigt så man betedde sig? Visserligen tyckte han deras förestående skiljsmässa skulle vara nåt att fira med champagne och fyrverkerier, men det är klart, Caroline kanske inte kände likadant, och det var förstås inte så man betedde sig.
"Och var inte orolig, sa Caroline. Jag vill inte ha erat himla Sjöbacka, eller den här våningen. Ge mig Båstad så är jag nöjd. Och pengar förstås." Hon hånlog. "Kan jag gå nu?"
"Fint, absolut, sa Paul. Men du, du måste hjälpa mig. Vad skall jag göra med Pelle? Du hjälper väl mig ta hand om honom? Jag vet inte riktigt vad jag skall göra!"
Caroline gapade. Sen började hon skratta för första gången på den här hemska dagen. Hon skrattade så hon grät.
"Men, Paul, hur tänkte du nu? Ahahahaha! Skulle inte tro det va?" kved hon. Sen samlade hon sig. "Och du, du kan väl flytta in dina saker i Philips rum så snart som möjligt. Han lär väl inte vara där så mycket till." Sen gick hon och smällde igen dörren, extra hårt.
I hissen textade hon till Karen. "On my way." "Great. I have sushi and pinot grigio here" var svaret. Caroline kände sig varm inombords och i den mörka törneskogen som tagit över hennes hjärta i så många år spirade försiktigt en liten röd ros.
Efter det smällt i dörren för tredje gången blev det tyst i den stora lägenheten, och set enda som hördes var ett svagt brus från bilarna nere på Strandvägen. Pelle tänkte att han skulle våga sig ut. Var var alla? I hallen hittade han sin farbor i färd med att ta på sig skorna. Han såg omtumlad ut.
"Pelle! Hej! Um, jag var precis på väg att köra ner bilen till garaget, vi står olagligt just nu."
"Får jag följa med?" undrade Pelle.
"Ja, eh, visst, självklart. Kom så går vi då!" De åkte ner i hissen under tystnad medan Paul lekte nervöst med bilnycklarna. De hoppade in i BMWn, och Pelle gladde sig åt att sitta fram där man såg bra, och hade mer utrymme.
"Väldigt fin bil." sa Pelle blygt. Paul sken upp.
"Ja, visst är den!" sa han upplivat. "Det är en 760 Li, finns bara ett par stycken i Sverige. Gillar du bilar?"
"Ja, lite grann," sa Pelle. "Mest gillar jag Porschar, men jag har ...aldrig sett nån i verkligheten." Paul skakade på huvudet.
"Ja, men nu har du tur, ska du se, för brorsan, din farbror Peter alltså, har en, och vad jag vet så står den i garaget, för Peter är i Sandhamn. Själv tycket jag den är ganska opraktisk, man får ju inte plats med nånting, men det är väl det som är tjusningen kanske. Att susa fram på autobahn, fri som en örn och obelamrade av familj och deras banala attiraljer! Eller vad tror du Pelle?" Han log skämtsamt, och till hans lättnad log Pelle tillbaka. Det kanske inte skulle bli så hemskt som han befarat ändå.
"Mmmm, det kan jag nog förstå att man kan vilja känna sig så, fri som en örn..." sa han drömmande och tittade ut genom fönstret på ett stort pampigt vitt hus med guldlyktor.
"Det där är Dramaten." sa Peter. "Vi brukar gå nån gång om året, mer blir det inte, fast det ligger så nära. Inte riktigt min grej, det blev mer när vi var små. Mamma var väldigt förtjust i att gå på teatern. Stackars mamma. Det var länge sen nu."
De svängde ett par gånger och kom in på en gata med moderna kontorshus, och körde ner i en garageinfart.
"Peter och jag valde det här kontoret för garagets skull, vi hade kunnat hitta tjusigare lokaler, men du vet, det finns nästan inga garage i hela innerstan, och det här är kort gångavstånd hem till oss båda. Och så finns bilen alltid tillgänglig om man vill besöka nån klient från jobbet. Jättesmidigt. Här är min ruta, och där har vi Peters Porsche, varså god at kliv ut och njut av synen!"
Pelle stod andäktigt och beundrade den blanka bilen. Han fick behärska sig för att inte ta på den och lämna fingeravtryck.
"Läcker va? 345 hästkrafter."
"Ganska mycket mer än vår traktor," mumlade Pelle.
"Traktor? Ja, det får man väl verkligen hoppas!"
"Hur fort går den?"
"Vi fick upp den till 250 på autobahn, men den lär komma upp i över 280 kilometer i timmen. Men då skall man nog köra på en bana för säkerhets skull. Men du, är du hungrig?"
Var Pelle hungrig? Det kunde man lugnt säga. Han försökte sig på ett litet skämt.
"Utsvulten, som en vegetarisk varg!" Paul skrattade och dunkade honom i ryggen på sitt sedvanliga sätt.
"Utmärkt! Utmärkt! Jag tror vi får ta och introducera dig till Nybrogrillen. Värdens bästa korvkiosk! Eller åtminstånde mest välbelägen iallafall." Han hade tänkt om det där med Riche efter att han kollat in Pelles kläder. Hans kläder var....konstiga var det minsta man kunde säga. Inte bara att de ursprungligen varit billiga och fula, de var slitna näst intill oigenkännlighet, och allting var för kort ochså. Imorgon skulle det bli bättring! Paul såg nöjt fram emot det.
Väl framme vid Nybrogrillen blev Pelle som förstenad framför menyn medan Paul beställde en delikatessrulle.
"Vad vill du ha? Ta precis vad du vill nu." Det var så svårt att välja. Varmkorv! Nitriter och nitrater, pommes frites med härdade fetter! Säkert hormoner och antibiotika ochså. Kankse färgämnen ochså? Allt han aldrig fick äta hemma. Vilken otrolig dag! Han kunde knappt bärga sig.
"Um, en norrlandsrulle. Och en hamburgare med pommes frites. Två kokta korvar med bröd. Och en Coca-Cola. Tack."
"Okej vänta, sa Paul, vill du ha allt det där eller ändrade du dig mitt i?"
"Allting, om det är okej förstås. Jag är jättehungrig," sa Pelle generat. Paul log och skakade roat på huvudet. Stackars unge, han var ju smal som ett streck. Han fick väl knappt nån mat hemma. Vad höll Tor och hans fru på med igentligen?
Pelle fick de kokta korvarna först. Paul satt mitt emot och tittade nästan imponerat på hur Pelle liksom kastade ner dom i gapet. Paul hade en gång sett en filmsnutt som visade en korvätningstävling mellan väldsmästaren i varmkorvsätning och en grizzlybjörn. Pelle påminde om grizzlybjörnen. Sen fick han Norrlandsrullen som han klämde i fyra stora tuggor. Hamburgaren i tre. Efter det hällde han ut en sjö med ketchup i pommes frites behållaren och doppade i tur och ordning varje potatisbit nogrannt i ketchupen och söj njutningsfullt i sig varenda sticka. Sen såg han lite besviken ut på alla tomma papptallrikar.
"Vill du ha mer?" frågade Paul skämtsamt.
"Åh, får jag! sa Pelle. Då skulle jag nog gärna vilja prova lammkorven och kabanossen ochså."
Paul gick storögt och beställde. Gubbarna i korvkiosken tittade ut genom rutan och skrattade lite åt storätaren. han var ju inte den första, men kanske den smalaste.
Pelle befann sig i himmelriket. Han var mätt, så mätt som man bara kan bli av en stor överdos protein och fett. En harmonisk känsla av lugn spred sig från hans mage, genom hela hans kropp och slutligen upp till hans hjärna. Han njöt av den ovana känslan.
"Tack så hemskt mycket farbror Paul, sa han. Jag kan inte minnas att jag någonsin kännt mig så mätt. Det var den bästa måltiden av mitt liv."
Paul blev lite illa berörd. Fick ungen verklig svälta hemma? Stackars jäkel. Han klappade Pelle på axeln. "Oroa dig inte Pelle. Vi skall nog lyckas göda upp dig på den här resan."
No comments:
Post a Comment