Kapitel B, På väg

Kapitel B, På väg

Pelle vaknade som vanligt av att han var extremt hungrig. Hans mage formilgen skrek. Han stapplade ner till köket, men kände sig för svag för att orka plocka fram nån mat själv. Han slängde sig I kökssoffan som stod bakom bordet och låg där och tyckte omåttligt synd om sig själv. Det var nu rätt manga år sen han hade ringt på den där grusbilen, och vid det här laget var han längst i klassen med god marginal, längst i sin årskurs och senig och smal som en stör, och han var konstant hungrig. Det var illa nog att constant bli retad för sin längd, men det var svårt att få nåt gjort när man behövde äta jämnt.

Efter en stund kom hans mamma in i köket och började baka upp dagens råglimpor som hade jäst over natten. Precis som sin mormor brukade hon leverera bakverk ner till affären, allt hon kunde baka såldes, men nu gick affären så dåligt rent allmänt, så det var tveksamt om den skulle bli kvar. Ännu en inkomstkälla som skulle sina isåfall. Deras finanser var värre än nånsin det här året. Men Sara sjöng iallafall där hon stod och knådade. Hon märkte inte Pelle där bakom bordet. Nu kom Tor in i köket. Han smög sig fram till Sara och lyfte undan hennes långa hår och kysste henne i nacken. "God morgon, Saraswati, min sköna prinsessa" sa han. Sen rullade han in dom båda i Saras hårsvall, och kysste henne igen.

"Som en silkeskokong" mumlade han inifrån håret, och båda fnissade lite och kramades.

Pelle kunde inte hålla sig längre. Han satt sig upp och röt "Men gud vad pinsamma ni är! Jag står inte ut! Kan man få nån mat kanske, innan man svälter ihjäl och dör? Men det är det väl ingen som bryr sig om på det här stället?" Han brast ut i hulkande gråt.

Tor och Sara var helt skärrade. och den fina stämningen från alldeles nyss var totalt bortblåst. "Men lilla älsking" började Sara, men Pelle tjöt "Jag är inte din lilla älskling, jag är en växande människa som behöver maaaat" och så fortsatte han att storgråta. Frenetisk aktivitet utbröt när Tor och Sara sprang om varandra och försökte hitta nåt att duka fram snabbt.

"Här, börja med mjölken, sa Sara. Vill du ha en bröd och getost?" hon försökte krama om honom men han sköt bryskt undan henne.

"Alltid det eviga brödet, snyftade Pelle, som han tyckte själv, riktigt hjärtskarande, kan man få nån riktig mat på det här stället nånsin?" Tor tog tag i hans arm och sa "Lugna ner dig nu lite. Vill du ha stekta ägg?" Pelle nickade genom hulkningarna. "Okej, hur många?" Pelle höll upp tre fingrar, sen ångrade han sig och höll upp ett till. "Okej, fyra ägg, vill du ha lite stekt potatis till?" Pelle nickade medan han tog för sig av brödet och getosten som Sara ställt fram, samtidegt som han tittade hatiskt på henne. "Du fattar ingenting" sa han hårt. Sara kände det som en kniv i hjärtat. Vad hade hänt med hennes lilla pojke, hennes fina, känsliga son som hade hållit henne i handen och suttit i hennes knä för inte allt för länge sen? Vem var den här hatiska främlingen? Pelle var på sin sjätte brödskiva när Tor langade upp äggen och potatisen framför honom, som han sög i sig på nolltid. Sen reste han sig upp, gick från bordet utan att duka av sin tallrik och muttrade på vägen ut "Tänk att man ska behöva ha det såhär!"

Sara stod kvar mitt på golvet med tårar i ögonen och handen utsträckt efter sin son, främlingen, när tvillingarna kom in i köket. Dom kramade om henne från båda sidorna. "Ta det inte så hårt lilla mamsen" sa Vendela. "Det är puberteten" sa Verdandi. Det är normalt, dom blir sådär ett tag." "Sen går det förhoppningsvis över" tillade Vendela. "Fast man vet ju aldrig med killar förstås!" insköt Verdandi hjälpsamt. Sen skrattade båda två sina kippande skratt. "Vilken tur att du har två andra exemplariska barn!" fortsatte Vendela. "Två helt perfekta döttrar, som aldrig klagar eller surar, nånsin!" insköt Verdandi. Sara tittade ner på deras lockiga blonda huvuden och skrattande ansikten. Det var sant, dom klagade aldrig. Hon visste att hon alltid hade satt Pelle först, tvillingarna hade varandra, hon kände att dom klarade sig alltid så bra själva medan Pelle var så känslig... och känslosam. Hade hon försummat sina döttrar? "Det är okej mamma, sa Vendela." "Vi reder oss bra" sa Verdandi. Precis som om dom kunde läsa hennes tankar. "Ni är inte bara listiga, utan kloka ochså." sa Sara och kramade om sina döttrar. "Wow, grattis mamma, det där var så nära ett skämt du nånsin kommit!" skrattade Verdandi. "Nej, dags att röja upp lite härinne" sa Vendela. Båda satta igång med att plocka undan en hel del saker som tidningar, kokböcker, tygbitar, verktyg, skruvar och muttrar, kläder och skor, och diverse byttor och kastruller som inte riktigt lyckats komma tillbaka i skåpen. "Vad håller ni på med?" undrade Tor "Vad är det som händer?" "Farbror Paul kommer på besök." "Hur vet ni det? Har han ringt? Är ni säkra?" Vendela och Verdandi tittade på varandra och nickade. "Säkra, ja, ganska säkra." "Behöver vi gå till tjärnen?" frågade Verdandi. Dom såg intensivt på varandra igen. "Nej. Han kommer. Vi är säkra." Tor och Sara tittade på varandra. Den mysiga morgonstunden var långt borta nu. Tor blev alltid tyst och tungsint om han var tvungen att vara med sin familj, och om Tor var ledsen så blev Sara ledsen ochså. Sara blev alltid obehaglig till mods när tvillingarna visade upp sina "speciella talanger", men vad kunde hon göra? Det verkade inte helt rätt, dom hade kontakt med något som var oheligt. Eller var det verkligen det? Hon önskade att hon hade kunnat fråga Guruji om råd. Man kanske kunde se på deras ingivelser och andra mystiska talanger som en speciell sorts intelligens, försökte hon intala sig. Det gick inget vidare. Det var nåt fel på dom.

"Kom igen nu mamma" sa Vendela. "Säger du inte alltid att man ska acceptera alla människor precis som dom är?" forsatte Verdandi. Sara hisnade igen. Idag var dom verkligen i högform. Det skulle bli en lång dag med mycket puja och meditation för hennes del.

När Paul körde av motorvägen efter Domkyrkostaden skrek alla högt igen. "Pappa, nej, kan vi inte bara åka hem!" "Måste vi verkligen?" Paul var forfarande på ett svart humör.

"Vad är det för brådska? frågade han Caroline spetsigt. Vill du hem till Kääääären?" Caroline tittade ner i sin Blackberry och försökte ignorera den senaste provokationen. Hon visste att hon inte kunde överleva en närkamp. Ebba tittade helt chockerad på sin pappa.

"Vad är det med dig pappa? Mamma får väl ochså ha kompisar, du springer ju på herrmiddagar hela tiden. Låt mamma vara ifred." Paul log lite för sig själv. Han hade hittad en öm nerv och som en galen, sadistisk tandläkare funderade han på hur han skulle spetsa den härnäst. Karen var Carolines chef. Hon var en lång och manhaftig kvinna med eleganta Armanikostymer, som hade blivit överskickad från New York kontoret för att driva upp den svenska verksamheten. Omsättningen och effektiviteten hade redan ökat avsevärt sen hon kom. Alla var lite rädda för henne. Hon hade svart bälte i karate och kunde serva en tennisboll hårdare än någon man Paul nånsin träffat. Hon hade utmanat Paul på en tennismatch ganska snart efter hon anlänt och han hade skrattande gått med på förslaget. Hur illa kunde det bli? Han hade spelat tennis hela sitt liv. Det visade sig att Karen hade varit någon slags college champion, och hade gått in för att totalt förudmjuka honom. Det var som att spela mot Martina Navratilova på crack, och när hon lyckats träffa honom i huvudet för tredje gången gick han av plan och åkte till akuten. Som tur var hade han inte hjärnskakning, men förödmjukelsen satt i ett bra tag. Det värsta var att hon kunde segla ochså. Hon hade tydligen tillbringat somrarna i Maine som ung, och vuxit upp med segelbåtar precis som han och Peter. Nu hade Carolines firma sponsrat en båt där Karen skulle vara skeppare och som skulle ha en helt kvinnlig besättning. PR trix förstås. Det fanns ju inte en susning att dom skulle ha en chans - Östersjön var ju inte Maine och hallå, ett gäng kärringar?

Han och Peter roade sig med att hitta på olika namn til Karens båt. "Kärringkuttern!" "Skatskutan!" "Häxekan!" "Satslupen!" och så skrattade dom lika uppsluppet som när dom var små. Men innerst inne var Paul lite nervös. Att segla på Nordatlanten måste ju vara svårare än att segla i Östersjön, och Karen var ju onekligen skrämmande kompetent på allt annat hon företog sig. Dessutom var han ju inte blind. Han hade ju sett hur Karen såg på Caroline. Och jäklar, vad det jobbades över på det där kontoret! Men Caroline var väl inte intresserad av nåt sånt? Eller var hon det? Det skulle ju förklara en hel del. "Dear Karen... sjöng han dåligt till tonerna av Madonnas Dear Jessie ..hmhmhm..hur går den sen? Du kanske vet, Caroline?" Caroline rodnade och knappade furiöst på sin Blackberry. Hon kunde i ärlighetens namn säga att hon hatade sin man mer än allt annat på jorden. Mer än krig och svältande barn i Afrika och skolmaten och fula, billiga kläder. Kunde han inte köra in sin jäkla BMW i en bergsvägg och bara dö, så hon slapp se honom nånsin mer. Karen hade sagt att om man önskade att ens make vore död, så var det dags att skilja sig. Hon hade ju rätt förstås, men vad skulle hända sen? Hon kände sig så förvirrad. Det hon kände för Karen hade hon aldrig känt för nån annan människa. Men hon var ju inte...sån? Det gick inte, hon kunde inte vara...sån, för det skille hennes pappa aldrig acceptera, och Caroline hade tillbringat hela sitt liv med att försöka vinna pappa Bertils beundran, men det kändes som om hur hårt hon än jobbade, och hur bra hon är gjorde ifrån sig, så såg bara pappa hennes storebror Anders prestationer, som alltid var snäppet bättre. Hon var gift med en stjärnadvokat, han var gift med en filmstjärna. Hon var aktieanalytiker på en amerikansk mäklarfirma, Anders hade startat en IT firma och blivit stenrik. Hon hade två barn, Anders hade fyra (och säkert fler "barn på stan" efter vad hon hade hört.) Hon hade sommarställen i Båstad och Vindö, och Anders hade ställen i Verbier, Antibes och Miami Beach. Listan tog aldrig slut. Hela hennes liv var en ändlös kamp för att hinna ikapp Anders, och det värsta var att inget gav henne nån tillfredställelse, hela hennes existens var en stor lögn. Och gjorde hon det minsta fel, även saker som inte alls stog under hennes makt att påverka det allra minst, så var hennes pappa på henne som en hök. "Såg att aktiekursen gick ner på er firma, vad gör ni där på kontoret igentligen?" "Inga vidare studie resultat för Philip direkt, på min tid skulle såna fått ledas ut bakvägen."

Karen var den enda människan som nånsin uppskattat henne för den hon egentlig var, innuti, innanför den kalla, perfekt ytan som alla beundrade. När Karen kallat in henne på kontoret efter ytterligare en analys som hon gjort totalt fel på så var hon rädd att hon skulle bli avskedad. Vad skulle pappa säga då? Hon blev illamående vid blotta tanken. Men istället hade Karen pratat så vänligt om vilken kreativ talang hon var, och vilken fin hand hon hade vid människor, saker som ingen sagt till Caroline nånsin, och som aldrig tänkt på själv ens. Karen hade föreslagit att dom skulle jobba vidare på att hitta en plats inom firman som skulle passa Caroline bättre, kanske tillochmed vice chef för hela kontoret? Men det var viktigt att dom tänkte ut hennes framtida arbetsbeskrivning ordentligt. Hon hade en stor konferens i New York nästa vecka, och ville gärna att Caroline följde med, hon skulle presentera henne för rätt männsikor på New York kontoret, det kanske kunde bli tal om att flytta dit om några år, det skulle kunna bli en stor befodran....

New York veckan hade varit otrolig. Caroline hade trivts bra under sitt studieår i Boston, och skulle bra gärna komma bort från den svenska ankdammen. Och det hade varit fantastiskt att tillbringa en hel vecka med Karen. Konferensen var egentligen bara tre dar, så dom hade rätt mycket fritid där Karen visade Caroline "sitt" New York. Och det hade ju inte hänt nåt, så, direkt, alls inte, dom var ju bara vänner, väldigt nära vänner förstås.

Hon kände sig så förvirrad. Tillochmed Charlotte, som fortfarande var hennes bästa, äldsta vän hade frågat "Du, vännen, hur är det? Hur är det här med Karen?" Caroline hade blivit helt förfärad och argt slagit ifrån sig totalt och förnekat att det skulle vara nåt "sånt". För det var det ju inte heller, direkt. Alls. Ännu. Eller nånsin. Hon knappade in på sin Blackberry "I hate my husband!" och skickade iväg meddelandet till Karen innan hon hann ångra sig.