Kapitel F, Naken i Stockholm

När Pelle vaknade visste han först inte var han var. Han tittade upp i det ovanligt höga, vita taket och sen på det höga fönstret med åtta rutor, och insåg med ens att han befann sig hos sin farbror i Stockholm. Han hade kunnat säga hos sina kusiner, men det var tydligt att inte skulle se så mycket av dem. Han klev upp ur sängen och gick ut i köket. På bordet låg en lapp, signerad av Paul.

"Godmorgon Pelle, jag var tvungen att gå till jobbet. Har rätt många möten idag, men jag kommer hem vid fem så vi ses då. Det finns lite fil och bröd och så, men jag lämnar lite pengar och nycklarna så du kan köpa lunch och kanske gå på Skansen eller nåt. Gå och gör nåt kul! Vi ses, Paul. PS, det finns rena handdukar i badrummet."

Pelle fortsatte ut i badrummet. Det var rymligt och vitt och rent och det fanns ett stort gammaldags badkar med lejontassar. Vilken lyx! Hemma hade de bara dusch. En ganska sunkig dusch. Han började genast tappa upp ett bad och hällde i skumbad. Badkaret var högre i ena endan, perfekt att luta huvudet mot. Han njöt i höga drag. men snart började han känna sig hungrig och klev upp ur badet. Under handfatet fanns en hel hög med fint vikta, identiska fluffiga vita handdukar. Han virade en av de mjuka handdukarna runt midjan och gick för att leta efter sin väska. Den fanns inte i sovrummet. Nej, visst, han hade nog lämnat den i hallen. I hallen fanns den inte heller. Han blev lite brydd. Tillsvidare kunde han ju iallafall ta på sig samma kläder som igår, även om det var lite synd nu när han kände sig renare än på flera år. Men när han kom tillbaka till sitt lilla sovrum kunde han inte hitta de kläderna heller. Han tittade under sängen. Han drog ut lådorna i byrån. Han öppnade garderoben. Ingenting. Sen gick han tillbaks ut i hallen och tittade igen. Där fanns ännu en garderob, men den var full av vinterkappor, och ingen bag syntes till nån stans. Så mystiskt. Var kunde bagen ha tagit vägen? Han kunde kanske ringa sin farbror, men han visste inte vad han hade för nummer. Han fick väl leta vidare efter att han ätit.

Kylen var tyvärr ganska tom och han kände sig lite besviken, men han hittade iallafall ett paket bacon och sex ägg, som han plockade ut tillsammans med filen och en greveost. Han rotade fram en stekpanna och satte igång att steka upp hela paketet bacon. Mmm! Fettet fräste i pannan och det luktade härligt! När baconet var lagom knaperstekt lade han upp skivorna på en tallrik och hällde ner hälften av fettet i vasken och satte igång att knäcka äggen i stekpannan. Han rörde runt äggen tills dom stelnade lagom och sen hyvlade han osten ovanpå och hällde han upp allt ovanpå baconet. Vilken festfrukost! Han hittade brödet och rostade upp fyra skivor, som han sen lassade fulla med ägg och bacon. Till det drack han upp filen direkt ur paketet. Nu mådde han som en prins! Sen upptogs hans hjärna genast av oroliga tankar på nästa måltid. Hur skulle han kunna köpa lunch om han inte hade några kläder? Det var ett väldigt stort problem.

Just då hörde han en nyckel i låset. Dörren öppnades och stängdes och bestämda fotsteg gick emot köket. En kvinna han aldrig sett förut klev in och hajade till förvånat när hon såg honom.

"Hej! sa hon. Vem är du?"

"Hej. Jag heter Pelle, jag är kusinen. Jag ber om ursäkt för att jag inte har några kläder, jag kan inte hitta dem."

"Ah, kusinen. Jag heter Anna, jag är här för att städa. Vad det luktar bacon! Då blir inte fru Ekestam glad!" Hon slog upp fönstret på vid gavel och satte på fläkten. Fläkten! Pelle kände sig ännu mer generad. Skulle hans sura faster kasta ut honom nu om det luktar bacon? Han hoppades inte det. Han hade många mål kvar att äta i den här stan. Kanske kunde ha få jobb på Nybrogrillen ifall han blev utkastad. Han kunde sova på golvet bakom disken och bara leva på korv. "Var kommer du ifrån, kusinen Pelle?"

"Östergötland, nära Domkyrkostaden. Var kommer du ifrån?"

"Warsawa, i Polen, min vän. Har du varit där?" Pelle skämdes igen. Borde man ha varit i Warsawa? Han hade aldrig hört nån i skolan prata om det. Mallorca, Rhotos, Kreta, Thailand, men aldrig nånsin Warsawa.

"Nej, erkände han. Det här är den första gången nånsin som jag varit hemifrån." Anna höjde på ögonbrynen.

"Säger du så? Du har inte samma liv som dina kusiner då?"

"Nej, inte direkt. Jag bor på...en bondgård."

"Aha, kusinen från landet. Du Pelle, jag vill bara berätta för dig att det inte är så bra att hälla fettet i vasken. Det blir stopp i rören. Då blir inte fru Ekestam glad, igen." Pelle rodnade. Han hängde med huvudet. Nu åkte han ut, helt säkert. "Men du Pelle, jag fixar iordning det. Gör inte om det, bara, okej?" Anna log mot honom. "Nu har jag skrämt upp dig, det var inte meningen! Jag ordnar det här." Hon hämtade nåt som luktade kemiskt från under diskbänken och hällde det i avloppet.

"Kan jag hjälpa dig?" frågade Pelle. Anna gjorde stora ögen.

"Hjälpa mig, med vad?"

"Ja, vadsomhelst. Med att städa?"

"Men lilla vännen, inte ska du vara inne och städa på din stora resa till Stockholm. Du skall gå ute, och se den vackra staden, och ha roligt."

"Ja, men jag kan ändå inte gå ut, för jag kan inte hitta mina kläder."

"Nej men, så det är! Men då lämnar vi vasken en liten stund och så hjälper jag dig leta."

Anna och Pelle letade högt och lågt efter bagen. Han smög efter henne in i de andras sovrum, där han kände sig som en inkräktare. Men ingenstans fanns hans kläder. Anna vände sig mot honom med handflatorna uppåt.

"Jag tror vi måste ge upp! Har vi inte hittat dem nu kommer vi aldrig att hitta dem. Du får låna kläder av din kusin." Pelle blev nervös.

"Men tänk om han inte vill det? Tänk om han blir arg? Tänk om Caroline blir jättesur?"

"Nu har jag skrämt upp dig om fru Ekestam också. Det var inte meningen igen. Men jag vet vilka kläder Philip tycker om mest, och vilka han aldrig använder, så vi tar några han inte bryr sig om. Du kan inte gå naken hela dan, va?" Nej, det kunde ju inte Pelle, så han smög sig efter Anna in i Phillips rum igen. Garderoben var proppfull med kläder och från översta hyllan drog Anna ner en påse som någon hade skrivit "Anna" på.

"Se här, en hel påse med fina kläder som dom ändå tänkt ge till mig! Du ser, det blir finfint! Dom ger dom till mig, jag ger dom till dig!" Pelle tog påsen och gick in på sitt rum och stängde dörren. Han hällde ut allt på sängen. Överst fanns ett par mjuka, slitna jeans med hål på knät. han tog på sig dem. De var sköna men alldeles för korta. Men det var han ganska van vid. Sen tog han på sig en vit t-shirt med en fläck på magen. Ovanpå det satte han på sig en fin, blå- och vitrandig skjorta med en reva på ena ärmen. Han knäppte skjortan så fläcken på t-shirten inte syntes. Ärmarna var alldeles för korta ochså, men han rullade up dem. Pelle såg på sig i spegeln och blev varm inombords. Han såg...normal ut! Han sprang ut till Anna för att visa upp sig, men bromsade precis innan han kom genom dörren. Skulle hon tro att han var barnslig som var så stolt över de här kläderna? Så istället släntrade han nonchalant in och ställde sig lite vid sidan och framför henne så hon skulle kunna "råka" se honom. Han hade inte behövt vara så orolig. Anna blev lika entusiastisk som han själv kände sig.

"Titta på fina herren! Dom är jättebra kläder för dig! Passar finfint!" Pelle sken som en sol. Sen började han tänka efter.

"Men Anna, varför stod det ditt namn på påsen? Vem är kläderna till egentligen?" Anna såg allvarlig ut.

"Dom är till min pojke, Adam. Men oroa dig inte Pelle, vi får så mycket kläder så vi brukar dela med oss i Polen. Men nu delar jag med mig här till dig istället."

"Är du säker? Jag kan ge tillbaks dem till dig när jag hittar mina egna." Han strök med handen på det lena byxbenet. Anna log.

"Jag lovar, vi har massor med andra kläder. Titta här, en påse till!" Hon drog fram ännu en påse märkt "Anna" från översta hyllan.

"Var är din son, är han här eller i Warsawa?" frågade Pelle.

"Du har många frågor du Pelle, det är bra, det visar att du är en person som tänker. Hon log lite sorgset. Adam är i Warsawa med min mamma och min dotter Izabella. Jag jobbar här i tre månader, sen åker jag hem med båten och så kommer min mamma hit och jobbar i tre månader, och så turas vi om att vara med barnen." Pelle gapade.

"Du menar att ni inte ses på tre månader i taget! Saknar ni inte varandra?"

"Jo, det är klart vi gör, Pelle. Det är jättetråkig. Men det är enda utvägen. Det finns inga arbete i Polen, och har man ett arbete så betalar det nästan ingenting. Jag är läkare i Polen, min mamma är sjuksköterska, men vi tjänar mer pengar på att städa i Sverige."

Pelle hjärna svindlade. Tänk att det fanns folk som fick leva sådär.

"Men...din man då? Hjälper inte han till?" Anna skrattade ihåligt.

"Den, han försvann för länge sen. Ingen att ränka med. Du vännen, jag måste sätta fart nu, så jag blir klar idag och inte imorgon. För då blir inte fru Ekestam glad!" Dom skrattade båda.

"Om jag hjälper dig att städa så du blir klar fortare, följer du med mig på Skansen då?" Anna vände sig tillbaka mot Pelle.

" Lilla vännen. Vill du inte hellre på Skansen med dina kusiner?" Pelle slokade lite.

"Mmm... de är inte här, och jag är ganska säker på att de inte vill ha nåt med mig att göra." Han hängde med huvudet. Anna tyckte synd om honom.

"Och herr och fru Ekestam, dom jobbar förstås." Pelle nickade. "Men du, Skansen är ganska dyrt, och jag måste spara mina pengar för att ta med mig hem."

"Ja, men jag har pengar! Du delade med dig kläder till mig, så kan jag dela med mig Skansen till dig!" Anna tyckte synd om honom. Vilken stackars ensam pojke! Klart att hon kunde gå med honom till Skansen.

"Dobre, jag går med på Skansen. Kan du dammsuga? Gör alla rummen noggrannt, glöm inte hörnen och under sängarna. För gissa vem som kommer titta där?" De nickade och log båda.

"Fru Ekestam. Just det. Sätt fart nu!"

Pelle fick lära sig att det tog lite tid att dammsuga en sjurummare på tvåhundrafemtio kvadratmeter. Sen torkade han golvet i köket, och hjälpte Anna att skura toaletterna. Hon visade honom hur man skulle göra. När de blev klara upptäckte Pelle att hans skor ochså var försvunna. Anna hittade ett par av Philips gamla flip-flop sandaler som Pelle tog på sig. De var så pass nedgångna bak att det inte gjorde så mycket att de var ett par centimeter för små. Pelle sprang barfota så mycket att hans fotsulor var ganska härdade.

Skansen var okej. I efterhand tänkte Pelle att djur och gammaldags hantverk och små gulliga stugor var väl kanske inte det som han saknat mest i livet hittills. Men promenaden dit var vacker, och det var trevligt att gå runt med Anna, som faktiskt aldrig hade varit där och tyckte det hela var väldigt skoj. och så sålde de korv på Skansen. Visserligen bara vanlig varmkorv, men det slank ner ganska många. Anna åt en sallad.

"Anna, var bor du nånstans när du är här?"

"Hos en familj på Lidingö. Jag delar deras källare med två polska snickare. Det är inte perfekt, men det är gratis mot att jag städar lite åt familjen varje dag."

"Men kan du inte jobba som läkare i Sverige istället för att städa? Det måste ju vara mycket roligare?"

"Jodu, sa Anna. Mycket, mycket roligare. Och det är mitt mål så småningom. Därför studerar jag svenska varje ledig minut jag har. Men det är inte så lätt att få uppehållstillstånd och svensk läkarlegitimation. Speciellt när jag jobbar olagligt nu. Så egentligen ser du mig inte här! Poff, jag är osynlig!" Hon log och lade upp en inbillad rökridå. Pelle log ochså.

"Om jag hjälper dig imorgon ochså, går du med mig på Wasa då?" frågade Pelle.

"Ja men Pelle, jag tycker det inte är riktigt rätt," sa Anna.

"Snääälla," sa Pelle bevekande. Vad kunde hon säga? Stackars pojke. Tänk om Adam var på besök hos sina kusiner i Gdansk och de bara lämnade honom ensam? Med tanke på att det var hennes försvunne makes släktingar, skulle det iochförsig mycket väl kunna hända. Men ändå! Den här rika familjen. Det var skamligt.

"Dobre, Pelle, städgubben, jag hämtar dig klockan åtta. Är du vaken då?" Pelle log. Han föreställde sig hur han skulle ha en framtid som städare. Varje dag skulle han gå och städa rika människor lägenheter tills han en dag blev en gammal rynkig, böjd liten gubbe som ingen la märke till, och trillade ner död med huvudet i en skurhink.

"Självklart!" För en som hade levt på en gård med djur större delen av sitt liv var åtta rena sovmorgonen.