"Tjena Pelle!" tjoade Paul. "Hur är det?"
"Bara fint," sa Pelle, och såg sig om i det imponerande rummet. Mätt och belåten var han ochså efter att ha hittat ett paket av Mamma Scans köttbullar i frysen. Den här gången hade had diskat upp ordentligt efter sig. Och använt fläkten.
"Du, jag skulle behöva gå och klippa mig. Du kan väl följa med? Jag har en frisör i Gamla Stan jag gått till i alla år. Så kan du få se Gamla Stan ochså tänkte jag." Pelle nickade glatt och reste sig och gick ut mot hallen. Paul tittade fundersamt på hans ryggtavla. Det var nåt annorlunda med honom. Ja visst ja! Han verkade ha normala, om än för små, kläder på sig.
I hallen stod en mängd kassar. Ebba hade lämnat av shoppingen på hans kontor under dagen. När han hade än en gång försökt få henne att komma med på middag hade hon kort upplyst honom att Elins föräldrar bett dom ta ut Lucas till Sandhamn, han längtade ut, och själva jobbade dom tills på fredag. Så hon behövde åka nu, med en gång. Varsågod för hjälpen pappa! hade hon tillagt syrligt.
Paul hade tittat moloket på kvittot från Michael Kors. Var det inte löjligt att småtjejer sprang runt med så dyra märkesgrejor? Fyllde det nån enda vettig funktion, förutom att göra den där Michael väldigt rik? Sen kom han ihåg hur tjejerna på Carlssons skola hade haft Diorbagar som skolväskor redan på hans tid. Plus ca change, plus c'est la meme chose? Ju mer saker förändras, ju mer förbir de desamma. Han suckade.
Pelle hade stannat framför den ansenliga högen med kassar. Paul började prata lite för fort.
"Eh, ja, det blev lite förvirring med påsar, och väskor, och jag är rädd att dina grejer kanske åkte ut av misstag, förmodligen var det städerskan, uh, ja, du vet hur dom är, men vi ville förstås kompensera dig, så vi köpte lite nya grejer som du kan ha...på dig...ja.."
Förmodligen var det städerskan? Det var en så uppenbar lögn. Förväntade sig hans farbror verkligen att han skulle tro på det? Han förstod med ens vad som hade skett. Paul hade skämts för hur han såg ut, och beslutat sig för att bara kasta alla hans kläder. Inte så konstigt, han skämdes själv över dom för det mesta. Och det var hemma i Värnhem, inte Stockholm. Men i den där väskan hade det funnits en och annan sak som han verkligen gillade. Den rutiga skjortan hans systrar sytt som han fått i julklapp. Hans pappas gamla urtvättade Bruce Springsteen t-shirt. Tunn och mjuk som silke efter tjugo års tvättar. En tjock stickad tröja, visserligen köpt på Myrorna, men ursprungligen väldigt fin. Var det rätt att kasta nåns saker utan att fråga dem först? Inte direkt. Men eftersom han nu hade gett sig in på den här resan fick han väl följa spelets regler. Fast han tänkte inte helt ge sig utan strid.
"Jag vet väl hur vem då är?" sa han lite spetsigt. Paul svettades lite. Det där var dumt sagt. Pelles familj hade ju självklart inte nån som städade hemma, och använde inte den jargongen. Nu lät det dessutom som om han var rasist. Innan han hade listat ut vad han skulle säga näst så sa Pelle, "Finns det några skor häri?"
"Javisst, nu skall vi se." Han drog upp en påse som det stod NK på och öppnade skokartongen, och tog ut ett par svarta Converse. Pelle darrade lite. Han tog skorna i sina båda händer och tittade hänförd på dem. Så fina! Han satte snabbt på dem innan Paul skulle hinna ångra sig. Han beundrade sina fötter. Hans gamla saker kunde ruttna på soptippen för allt han brydde sig.
"Tack snälla," mumlade Pelle lite grötigt. "Ska vi gå?"
Paul andades ut. Han hade gjort rätt. Det hade gått bra.
"Ja, visst, vi har en tid att passa. Du kan ju titta på resten sen när vi kommer hem."
Paul och Pelle promenerade i rask takt utmed vattnet. Sommarsolen sken på vattnet och båtarna låg på rad vid kajen. Snyggt klädda människor promenerade förbi.
Jag har Converse skor! tänkte Pelle. Jag ser normal ut! Paul ökade farten förbi Nybrogrillen så inte Pelle skulle bli fast i nåt nytt frosserianfall, innan han fått håret klippt iallfall, och fortsatte uppför Arsenalsgatan. Vid Kungsträdgården svängde de vänster och Paul pekade ut ett pampigt hus med en stor restaurang i bottenplanet.
"Det där är Cafe Opera. Där sprang jag och brorsan, ja Peter alltså, inte din pappa, där sprang vihela tiden när vi var unga lejon. Då var det fest minsann!" han log nöjt vid minnet. "Snygga tjejer fanns det där!" han lyfte konspiratoriskt på ögenbrynen "Massor! Ja, det var faktiskt där jag träffade Caroline för första gången." Han mulnade. "Fast det hade man ju kanske kunde klara sig utan." Han såg ner i marken. Pelle såg bort nervöst. Vad skulle man säga till allt det där?
"Mhm." försökte Pelle, så diplomatiskt han kunde. De gick över Skeppsbron mot Slottet.
"Slottet känner du igen va?" Pelle nickade jakade, visst, han hade förstås sett bild på Slottet. Men det var kul att se det i verkligheten.
"De där fontänerna?" Pelle nickade igen. "Peter och jag brukade skämta att det där var kungens toalett, och det där var kronprinsens toalett. Gud vad vi garvade åt det där!" han kluckade lite och skakade på huvudet. De gick upp för Slottsbacken, sneddade runt Storkyrkan och ner för Storkyrkobrinken. Paul ledde vägen in till en gammaldags frisersalong.
"Hejhej", sa han till en ung tjej. "Jag har beställt tid för klippning till Ekestam."
"Välkommen!" sa hon glatt. "Du kan slå dig ner här!"
"Ja, jag tänkte vi skulle börja med min brorson här, han har mer behov än jag, tror jag!" Hon rynkade pannan lite.
"Jaha, ville du ha två klippningar? Men här i boken står det bara en bokad? Och sen behöver jag gå."
"På så vis? Men kan jag stå över, det går bra. Pelle, du ser ut som om det var ett tag sen du mötte en sax." Pelle knep ihop läpparna och nickade. Han började förstå hur det här gick till. Paul höll på och försökte göra honom presentabel, men han kunde inte säga det rakt ut. Det var bara att spela med. Sen när de kom ut skulle väl Paul säga nåt om hur det var frisörens misstag allting.
Pelles mamma hade alltid klippt familjens hår, och det var inte speciellt mycket eller ofta direkt. Alla hade de stora yviga hår och var ganska nöjda med det. Han hade aldrig varit hos en frisör tidigare, och visste först inte hur man lutade huvudet bakåt för att bli schamponerad. Han blundade för att inte få schampoo i ögonen. Frisören masserade hans huvud med schampoot, det kändes skönt. Sen sköljde hon med en liten handdusch och satte i balsam för att trassla ut alla hans lockar och när det var klart satte hon en varm handduk runt huvudet på honom och bad honom komma tillbaks och sätta sig framför spegeln. Hon tittade kritiskt på honom i spegeln, och klippte och klippte.
"Ta mycket!" sa Paul och tittade igen i en dagstidning. Stora tussar av Pelles hår föll mot golvet. Han var lite orolig. Tillsist var frisören äntligen nöjd och torkade hans hår med en fön. Hon satte lite frisyrgele på fingertopparna och separerade ut hans nu väldigt korta lockar.
"Titta, så här gör du så att det inte blir ett enda stort burr!" Hon log och höll upp en spegel så han kunde se sitt bakhuvud ochså. Pelle tittade häpet på sig själv. Han såg ut som en helt annan person. En normal person! Paul slog ihop tidningen och tittade upp.
"Titta! Det där blev väl jättefint! Tack ska du ha!" Han betalade och de sa hejdå och gick ut på gatan.
"Det var ju typiskt att de virrade till bokningen," sa Paul. Det där är inte min vanliga tjej. Sommarvikarier, du vet, det är inte lätt att anställa bra folk nuförtiden." Pelle nickade. Precis som han trodde. "Men snyggt blev det iallfall! Är du nöjd?" Pelle sneglade på sin reflektion i ett skyltfönster. Med de nya kläderna och det nya korta håret kände han knappt igen sig själv. Han såg äldre och mognare ut. Smartare ochså. Normal!
"Jättenöjd." sa han. "Tack." Hans mage kurrade högt och Paul hoppade till och skrattade.
"Oj, dags att mata vilddjuret igen! Vad sägs om en gammaldags, hederlig plankstek!" Pelle nickade medhållande. Mmm! Det lät gott! Primitivt på nåt vis.
"Ja, fast jag har aldrig ätit nån, så den är inte så gammaldags för mig."
"Men herregud, vad säger du? Isåfall borde vi kanske ta en taxi till Godthem, plankstekens heliga tempel, men annars hade jag tänkt att vi bara kunde kila in på Engelen här runt hörnet." Pelle knep ihop munnen. Det var ett svårt val. Plankstek nu på en gång, som säkert var bättre än nåt annat han ätit i sitt liv, kanske tillochmed korvorgien på Nybrogrillen, eller Plankstekens Heliga Tempel efter en taxiresa? Mat nu, mat sen? Hans mage kurrade igen. Tänk om han svimmade av hunger på vägen dit?
"Mmm, det låter himla fint med den heliga planksteken, men jag är rätt hungrig, så det är kankse lika bra att vi äter nu med en gång." Sagt och gjort. Engelen var inget ställe Paul skulle gå på i vanliga fall, men just nu låg det bra till och innan musiken kom igång var det rätt tomt så man slapp det mesta av patrasket som brukade hänga här.
Planksteken var mör och fin, lagom brynt, och Pelle njöt av att skära upp den med den stora vassa köttkniven som kom till. Snart var det rejäla köttbiten och det gratinerade potatismoset ett minne blott. Han funderade på att slicka plankan för att få i sig det sista av potatisen. Hans mage kurrade igen, nu lite mindre högt.
"Va! Blev du inte mätt! Vill du ha en till?" undrade Paul häpet. Pelle kände sig lite generad.
"Ja, om det är okej," nästa viskade han. "Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv." Paul vinkade till sig servitrisen
"En laxplanka," beställde han . "Och ett till glas rött. Vill du ha en till Cola?" Pelle skakade på huvudet. Det där med supersöta saker var inte så kul hade han upptäckt. Inte som kött.
"Jag tänkte det kanske blir lite väl mycket kött på en gång för dig, så du kan väl testa laxen. Den är god den ochså, jag lovar." Pelle funderade. Paul var inte så mycket för att fråga om hans åsikt om saker. Men å andra sidan satt ju Pelle här på en restaurang och åt för Pauls pengar, så han kunde inte direkt klaga.
"Okej," sa han. "Men, var är alla andra, behöver inte de äta middag?" Alla andra? Paul såg sig runt i lokalen. Vilka andra?
"Jaha! sa han. Du menar Caroline och dom?" Pelle nickade. "Ja... Caroline... hon jobbar väl över, det brukar hon roa sig med för det mesta." Hans ton var lite bitter. "Philip åkte ut till Sandhamn. Och Ebba... vad gör hon? Hon åkte också ut till Sandhamn, så var det. Men vi brukar nästa aldrig äta middag tillsammans, det bara blir inte så, vi har affärsmiddagar, ungarna är hos polare eller ute, eller ja, Ebba brukade hänga i stallet mycket förut, och Philip hade tennis eller fotboll, tja, ibland kanske vi köper nån hämtmat, men..ja, du vet." Pelle visste verkligen inte. "Ni då?"
"Vi äter alltid middag hemma, tillsammans, hela familjen. Ibland kommer det nån granne ochså." Han tänkte efter. "Jag tror aldrig nån i familjen har saknats. Nånsin."
Paul gapade. "Men du skämtar! Ingen har saknats nånsin, hur skulle det kunna var möjligt? Har ni inte aktiviteter och sånt? Kompisar? Sporter? Jobb? Behöver aldrig dina föräldrar vara borta?" Pelle skämdes lite igen. Han hade inga kompisar. Han föräldrar gick inte på affärsmiddagar. Han kunde klippa håret, byta kläder, men faktum kvarstod att han var inte normal.
"Nej," mumlade han ner i bordsduken. "Mina föräldrar är rätt överbeskyddande. De jobbar hemma för det mesta. Jag spelade fotboll när jag var liten, men sen när det började bli resor och så fick jag sluta. Och vi har inte råd att gå ut och äta ändå. "
Aj då! Det här var känsliga saker. Paul kände sig lite skyldig. Poängen var ju att hjälpa Pelle, men inte att baktala hans föräldrar eller få honom att känna sig värre. Fast det var ju svårt. Aldrig varit nånstans ensam! Går aldrig ut och äter! Ja, de var väl iochförsig kanske inte den enda familjen i Sverige som inte hade det så gott ställt! Han satte snabbt ny kurs.
"Det är ju jättefint att ni är tilsammans hela familjen så mycket. Du förstår, det dina föräldrar har tillsammans är nåt mycket speciellt och ovanligt. I vår familj...., ja, för oss så.... Caroline och jag kommer inte så bra överens... äh, vi har beslutat oss för att skiljas. Men säg för guds skull inget till nån. Det är helt färskt. Barnen vet ingenting än." Han tog en stor klunk rödvin. Den lilla fjärilen fladdrade sina vingar. Han log för sig själv.
Pelle var helt ställd. Det här var helt klart ett väldigt vuxet förtroende, och han ville inte säga nåt som fick honom att låta som en dum barnunge från landet. Sklijsmässa var nåt väldigt sorgligt och allvarligt, så mycket visste han, men hans farbror satt och log i vinglaset. Jättekonstigt. Pelle föreställde sig att han var en vis gammal psykolog, som Sigmund Freud, med vitt yvigt hår, och en divan täckt med en orientalisk matta där Paul låg och berättade om sina problem.
"Hm, hur känns det nu då?" sa Pelle med myndig röst, efter moget övervägande.
Paul fortsatte att le. han sköljde ner det sista av vinet. "Det känns som att bli utsläppt ur fängelset." sa han nöjt och sträckte armarna över huvudet.
Servitrisen närmade sig med Pelles nya planka. Lax var inte helt fel heller, upptäckte Pelle. Faktiskt en perfekt uppföljare till biffen.
"Jättegott!" mumlade han med munnen full medan han gjorde tummen upp med kniven. Paul blev tvungen att skratta.
"Jag kommer ihåg en jul när Tor var typ i din ålder och satte i sig nästan hela julskinkan själv. Han bara satt där och skar och skar nya bitar. Tillsist var den nästan helt slut och mamma fick sätta undan den, för hon hade hoppats på att servera resten på juldagen när morfar och mormor skulle komma över. Men jag tror hon fick laga nåt annat i stället."
Pelle lystrade. "Men vadå, så pappa har inte alltid varit vegeterian?"
Paul skrattade högt. "I vår familj? Nej, jag skulle inte tro det. Vi var verkligen inte den typen. Det var slottstek på söndagen och helstekt kyckling med gräddsås och köttbullar och potatismos och inbakad oxfile med potatisgratäng. Vanlig svensk mat, du vet. Ha, jag skulle ha velat se pappas min om nån hade försökt servera en måltid utan kött. Det hade tagit hus i helsicke. Mamma skulle aldig kommit på tanken." Han kluckade lite till.
Pelle såg helt slagen ut. Han tuggade fundersamt på sin lax. Nu när han inte var så hungrig längre kunde han äta i en lugnare takt. Så, hans pappa hade fått äta sig mätt på kött när han växte upp minsann. Det var verkligen inte rättvist att utsätta honom för svältdieten.
"Vår familj är vegeterianer," sa Pelle. "men jag tycket det är en jättedålig ide. Man är aldrig mätt."
"Nä, jag har förstått det!" flinade Paul. "Ska vi gå?"
Pelle tittade ner. Laxen var slut. Det var synd, men han kände sig än en gång mätt och belåten.
"Tack för maten." sa han.
No comments:
Post a Comment