Kapitel 4, Sussie, 1965

Sussie var rasande. Hon var på ett ännu värre humör än vanligt. I vanliga fall var det bara nesligheten av att behöva sitta av sin tid i den här ruttna bonnhålan som var som en dovt molande värk, men idag kände hon sig som en sjudande vulkan. Alla hennes fint smidade planer låg som spillror runt hennes fötter. All hennes planering hade gått i stöpet. Målet var enkelt: Komma bort från den här usla byn med alla tröga bonnläppar. Planen var genial: Åka till London, bli fotomodell, bli rik, känd, leva det slags liv hon förtjänade, ett liv i lyx och flärd, med spännande män, snabba bilar, fina restauranger och dyra kläder.

Det var minsann inga tomma fantasier hon roade sig med. Hon tog bussen in till stan varje dag och gick på balett eller gymnastik för att hålla sig smidig och smal. God hållning var jätteviktigt om man ville bli mannekäng. Hon åt väldigt lite av hennes mammas goda bullar, det var viktigt at vara trådsmal. Hon köpte alla modetidningar, dom dyra, blanka utländska och studerade bilderna noggrannt och övade in olika poser framför spegeln. Ja köpte...dom var dyra. Ibland fick hon sno dom i kiosken nere vid stationen när expediten var distraherad. Det var svårt att övertala hennes tröga föräldrar om vilket viktigt forskningsmaterial dom utgjorde.

Hon övade sig i timmar framför spegeln att sminka sig professionellt så hon skulle se ut som en sofistikerad storstadsmänniska, en modell! Och hon sparade varje korvöre hon tjänade i i den avskyvärda konsumkassan för att ha lite startkapital för London. Helst skulle hon vilja till New York, men det var för långt bort, för komplicerat. Det skulle komma senare. Paris var hon inte så intresserad av. Franska var svårt, hon kunde inte riktigt forma orden rätt. Men engelska däremot hade hon bra kläm på. Hon lyssnade på allt engelskt hon kunde få tag på. Hon gick på alla biofilmer inne i stan. Och hon satt inte och strölyssnade och följde med i handlingen som dom andra fåren utan hon lyssnade på hur folk talade, vilka uttryck dom använde och när. Sen upprepade hon dom för sig själv. Samma med skivorna med dom populära banden från England, hon lyssnade och försökte sjunga precis som artisterna. Inget himla Ajj Lavv Jo för henne inte. När hon kom till London ville hon kunna prata som en infödd.

Men nu....vad skulle hända nu? Idag på rasten hade hon stått och snackat med dom andra flickorna i klassen (fula som stryk, allihop) om vad dom skulle göra efter nian. Ingen hade nån fantasi förstås. Berit skulle jobba på Konsum. Gäsp. Lotta ville bli sjuksköterska. Det kunde ju hon roa sig med. Kajsa ville gifta sig med Lasse och få barn så snart som möjligt. (Tjocka, fula barn som dom själva då, haha.) Sussie nedlät sig med att svara: “Jag skall åka till London och bli fotomodell.” Till hennes förvåning skrattade Lotta elakt. “Bäst att du växer till dig lite då. För att bli fotomodell måste man vara minst en och sjuttio, helst en och sjuttiofem. Kanske dags att du börjar äta lite.” Sussie gapade. Dom andra flickorna skrattade ochså elakt. Avundsjuka skator! Men, kunde det vara sant? Kunde det vara möjligt att hon hade missat en sån viktig detalj? Och hur kunde Lotta veta nåt om det? Hon vände sig om utan att säja hejdå och gick iväg som i en dimma. I ögonvrån såg hon en geting, och en sekund senare hörde hon Lottas skratt bytas ut mot ett förvånat “AJ!” Hon vände sig kvick om och kollade. Där stod Lotta med handen över näsan och åmade sig. Ha! Det var lustigt hur ofta folk fick vad dom förtjänade!

Efter hon kom hem hade hon ringt upp en agentur i Stockholm och frågat hur lång man måste vara och det var sant, alltihop. Där satt hon i sitt fula rum, i sitt skabbiga hus, med sina usla 165 centimeter och ville bara skrika högt. Hon var vacker på ett klassiskt Svenskt sätt, med en smal rak näsa, klara blå ögon och höga kindknotor. Folk vände sig om efter henne på gatorna. Killar och män sprang efter henne hela tiden, men hon var inte intresserad. Bli kvar här med nån dum lantis, nej tack. Hon var ämnad för större saker, det hade hon alltid vetat. Hon gick in i garderoben, som hon alltid gjorde när hon var frustrerad och förbannad, vilket var ofta, plockade upp blyertspennan och började skriva på väggen. “BORT! BORT! BORT! BORT! BORT!” Efter ett tag kände hon sig lugnare. Fotomodelldrömmen var borta, men London fanns kvar. Hon var fortfarande jättesnygg, snyggare än nån annan hon sett i verkliga livet. Hon satte på Berlitz skivan med engelska kursen på den lilla resegrammofon och hörde Berlitz lärarens lugnande röst. “Chapter four, making friends. Repeat after me: Hello, what is your name? You are very pretty. Where are you from? Can I offer you a drink? What hotel are you staying at?”

På nåt vis skulle allt lösa sig....

Kapitel 3, Indien 1968 - 1978

När Sara var liten bodde hon i Indien, på en ashram. Hon hade försökt förklara för Pelle vad det var. Vad han förstod så var det ett ställe dit vita människor kom och försökte bli mer som Indier. I Saras fall hade det fungerat rätt bra, men hon hade ochså tillbringat sina första tio år där innan hon blev dumpad här på bonnvischan. Det

är klart, ashramen låg ochså på vishan, men i en väldigt annorlunda landsända.

För det första var det alltid varmt i Indien. Dubbelt så varmt som den varmaste svenska sommardag. Husen var inte mer än hyddor, där en hel familj kunde sova på en madrass på golvet. Kor höll sig inte i hagen, utan strövade fritt omkring, och om en stog mitt i vägen så fick trafiken vänta, fast alla tutate som galningar.

Ashramen var som en egen by, den hade en ledare, Guruji, som hade långt vitt skägg och långa svepande vita kläder. Pelles mamma hade ett gammalt foto på honom inne på salen som det alltid brann ett ljus framför. Guruji var som en kombination av präst, chef, lärare och far för hela byn. Det lät som ett väldigt jobbigt arbete tyckte Pelle, och hans mamma höll med, och log ett litet sorgset leende. I ashramen fanns ett sjukhus som utövade ayurvedisk medicin, det var traditionell medicin från Indien. Till sjukhuset kom mest fatiga Indiska människor som behövde hjälp. Där fanns en skola för utlänningar, dom lärde sig yoga, vilket var en slags gymnastik som hans mamma och tvillingarna gjorde på kvällarna, och meditation, som var ett sätt att tysta den där lilla irriterande rösten man har innuti huvudet när man minst vill det. Nån skola för barn fanns inte, så Sara sprang runt och lärde sig allt möjligt hon kunde snappa upp. Ashramen hade en hantverksindustri ochså där dom tillverkade tyger och kläder. Där jobbade bara indiska kvinnor. Det fanns ochså ett vegetariskt kök där man lagade maten åt alla studenterna. Sara lärde sig sy och väva, hon lärde sig laga mat och mjölka kor, och hon lärde sig hur man botade sjuka. Hon pratade malayalam med kvinnorna i fabriken och engelska med turisterna. Hon läste sanskrit i gurujis gamla böcker. Ibland pratade hon svenska med sin mamma, men det blev inte så mycket.

På den tiden hette hon Saraswati, döpt efter vishetens gudinna. Det var Guruji själv som hade gett henne namnet. Alla som kom till ashramen fick ett nytt indiskt namn av honom, och eftersom hon föddes där var det självklart att han skulle döpa henne. När hon bara var en timme gammal kom han in i rummet där hans mamma låg och pustade ut. Alla kvinnorna som hjälp till med födseln bugade med handflatorna ihop när han kom in i rummet. Han plockade upp Sara, först som om hon var vilken gullig liten bebis som helst, men sen hajjade han till och tittade in i hennes enorma blå ögon som om han hade träffat henne förut och försökte komma ihåg vad hon hette. Ah, en väl bevandrad själ sa han. Saraswati är ditt namn. Välkommen. Sen la han tillbaks henne i hennes mammas famn och läste en välsignelse över henne.

Pure white like camphor, the incarnation of compassion, the essence of existence, whose necklace is the king of serpents, always dwelling in the lotus of the heart. To Shiva and Shakti, I bow.

Sen bugade han sig djupare än nån nånsin sett honom göra.

Kapitel 2, Larson kommer på besök

Runt fikadags kom Larson, sin vana trogen, strövande nerför backen. Även om Pelles mamma lagade underlig vegarisk mat så var det ingen tvekan om att hon kunda baka underbart fikabröd. Det hade hon fått lära sig av sin mormor när hon först hade kommit hit till gården och knappt kunde prata svenska. Hon hade haft en minst sagt ovanlig barndom innan dess.

Men det fanns ännu ett skäl till att Larson kom på besök. Pelles mamma var nämligen väldigt duktig på att läka med örter. Hon hade ett helt förråd med gamla glasburkar fulla med diverse rötter och örter inne i det som för i tiden hade kallats salen. En del odlade hon på gården, en del plockade hon ute i naturen, och en del importerade hon från ett kvinnokollektiv i indien. I början hade byborna vart rätt misstänksamma, speciellt nere på missonshuset, men hur det nu blev så hamnade dom flesta i byn här i salen förr eller senare när dom inte var riktigt nöjda med hjälpen dom fick nere på vårdscentralen. När nån kom och ville prata om sina problem och åkommor stängde hon dörren och lyssnade intensivt till deras berättelser. Av nån anledning berättade dom alltid mer än vad dom hade tänkt, saker som verkade ovidkommande, men gick och frätte på dom inombords. Ingenting dom sa lämnade nånsin salen. Och alla gick därifrån med lättare steg och viskade generat till sina nära vänner, att den där underliga människan med kjolarna och det länga håret...hon vet allt vad hon pysslar med.

Efter att ha avnjutit kaffe med ångande fäska pistaschbullar lutade sig Larson tillbaka på stolen och sa, “Ja, du Sara, det var kanske nåt jag behövde prata om ochså. Om du har tid och så.” Självklart hade Pelles mamma tid. Det var rätt otroligt hur hon alltid hade tid för alla. Pelle undrade om hon nånsin sov, iallafall verkade det inte så. När dom hade klivit in i salen och stängt dörren sa Larson generat. “Ja, det är minnet som sviker. Du vet hur länge jag talat om att grusa om planen, och jag har bara gått och dratt på det, tyckte väl aldrig att det var en lämplig tid. Men idag när jag kom tebaka från gärdet, nog låg gruset där, i en jättehög. Och jag vart så paff, jag hade inget minne alls av att ha beställt det. Men där satt fakturan på lagårdsdörrn, två ton grus, tillräckligt för att grusa vägen ner till Eivor ochså. Ja du vet hur lerigt det blir där blir framåt hösten, riktigt räligt. Det var bara ett fel, dom hade skrivit Björkvägen 43, istället för 48.” Något litet surrade bak i Saras huvud. Nånting med den här historien klingade konstigt. Hon tittade in i Larsons blekblå ögon. Han såg hur klar ut som helst. Det syntes inga av dom tecken hon brukade se vid demens. “Sven, sa hon mjukt. Jag tror inte det är något större fel på ditt minne. Alla kan glömma av sig ibland. Det har ju vart tungt för dig att sköta allt själv sen Maj gick bort. Det är enormt mycket för en ensam person att hålla reda på allt som rör ett lantbruk. Men ta det här Johannesörts teet. Drick en kopp vid läggdags och en kopp mitt på dan om det känns jobbigt. Larson svalde och tittade ner. Hans ögon vattnade lite. Det var sant att det hade blivit ensamt utan Maj. Sara hade nog rätt. “Tack snälla du, sa han. Jag kommer förbi med ett lass ved senare.” “Det är ingen brådska med det, sa Sara. Du vet att du är alltid välkommen ner hit och prata”

Kapitel 1, Pelle väntar på grusbilen

Hur länge skulle Pelle behöva vänta? Det kändes som om han hade suttit vid vägen och väntat på grusbilen i flera år. Vid hans sida låg hans ständige kompanjon och bästa vän, den trogna hunden Ludde, och flämtade i hettan. Nu hördes ett motorljud runt kurvan. Båda ställde sig upp förväntansfullt. Äntligen!

Men nej, det var bara mjölkbilen, på väg till bonden Larsson uppe i backen. Besviket satt dom sig ner igen.

Skulle grusbilen aldrig komma? Den kanske inte hade rätt adress. Åh, tänkte Pelle, om man ändå hade haft halvägs normala föräldrar, hade man kunnat sitta inomhus nu och spela gamecube istället för att sitta här i det förhatliga dammet. Han beslutade sig för att om han nånsin lyckades to sig bort från den här usla hålan skulla han starta ett mobiltelefonsimperium med täckning över sex kontinenter. Antarktis kunde nån annan få ta hand om.

Nu började det bli lite panikartat. Det var viktigt att grusbilen hann komma innan hans familj kom hem från marknaden, där dom stod och sålde biodynamiskt odlade grönsaker och hemstickade vantar av lamaull. Han sneglade på sitt antika armbandsur som pappan hade bytt till sig mot ett av deras bästa värphöns. Klockan var tung och i guld och hade tillhört en engelsk pilot under andra världskriget. Pelle önskade att han kunde kolla tiden på mobilen, som alla normala ungar gjorde, men hans föräldrar insisterade på att mobiler var farliga för barn och att man fick cancer av strålningen.

Katten kom fram och släppte en död mus vid hans fötter. Han beundrade henne för hennes mordiska köttätande impulser.

Han föräldrar var vegeterianer, strikta biodynamiska hemska hippie vegeterianer. Kunde man ha en värre, mer pinsam familj?

Igår efter scouterna hade alla andra grabbar åkt till McDonalds i Oscars pappas Landrover men Pelle fick inte följa med för sina föräldrar. Dom hävdade att McDonalds var ett onskfullt kapitalistiskt imperium som utnyttjade arbetare och biddrog till djurplågeri. Så där satt Pelle och skämdes med sin förhatliga matsäck medans alla andra åkte iväg och hade kul.

Men nu skulle grönsakslandet dö! När grusbilen kom skulle den vidriga kålrabbin och avskyvärda libbstickan begravas under två ton med grus! Ha!

Tänk vad dom skulle gråta och böla när dom fick se

den totala förödelsen. Sen....sen? Vad skulle hända sen? En iskall hand kramade om Pelles mage. Hans nästan olidligt gulliga små tvillingsystrar skulle inte ha några morötter till sina kaniner. Han faktisk väldigt snälla, om än overdrivet idealistiska pappa hade sagt att det här året var kritiskt för dom ekeonomiskt, och grönsakerna bringade faktiskt in en del kontanter på markanden.

Och hans mamma...hans vackra mamma, som alltid hade en sval hand för hans panna och kamomillte med honung när han var sjuk...vad skulle hon säga?

Nu hördes ett rumlande runt kröken igen, och här kom faktiskt grusbilen! Chauffören rullade ner fönstret: "Jag har två ton grus till Björkvägen 43, är det här?" frågade han. Pelle svalde. Han såg Larson, körandes skördetröskan långt borta på åkern. "Nej, det är Larson, uppe i backen som har beställt. Han sa att om han inte var hemma så kan du bara tippa gruset på gårdsplanen." Chaffisen rullade iväg uppför backen, och det var i sista minuten, för här kom familjen tillbaka från marknaden, i den uråldriga röda Volvon. "Pelle! Vi saknade dig! Det var jättekul på marknaden! Det var en cirkus där! Varför ville du stanna hemma?" ropade all i mun på varandra.

Pelles pappa såg upprymd ut. "Vi hade en jättebra dag! Vi skall börja leverera grönsaker till den där nya organiska restaurangen! Och titta vad har till dig - en antik stjärnkikare! Det är riktig mässing! Jag bytte den mot en gammal mjölkkanna! Ikväll skall vi se om vi kan se Saturnus ringar!"

Hans mamma kramade om honom och undrade: "Hände det nåt här idag när vi var borta?" "Nej, inget alls, sa Pelle. Jo, Majsan fångade en mus."

Pelle satte igång med att hjälpa familjen att lasta ur bilen.

Uppe i backen hördes en dovt rassel av två ton grus som landande på Larsons gårdsplan