Kapitel 1, Pelle väntar på grusbilen

Hur länge skulle Pelle behöva vänta? Det kändes som om han hade suttit vid vägen och väntat på grusbilen i flera år. Vid hans sida låg hans ständige kompanjon och bästa vän, den trogna hunden Ludde, och flämtade i hettan. Nu hördes ett motorljud runt kurvan. Båda ställde sig upp förväntansfullt. Äntligen!

Men nej, det var bara mjölkbilen, på väg till bonden Larsson uppe i backen. Besviket satt dom sig ner igen.

Skulle grusbilen aldrig komma? Den kanske inte hade rätt adress. Åh, tänkte Pelle, om man ändå hade haft halvägs normala föräldrar, hade man kunnat sitta inomhus nu och spela gamecube istället för att sitta här i det förhatliga dammet. Han beslutade sig för att om han nånsin lyckades to sig bort från den här usla hålan skulla han starta ett mobiltelefonsimperium med täckning över sex kontinenter. Antarktis kunde nån annan få ta hand om.

Nu började det bli lite panikartat. Det var viktigt att grusbilen hann komma innan hans familj kom hem från marknaden, där dom stod och sålde biodynamiskt odlade grönsaker och hemstickade vantar av lamaull. Han sneglade på sitt antika armbandsur som pappan hade bytt till sig mot ett av deras bästa värphöns. Klockan var tung och i guld och hade tillhört en engelsk pilot under andra världskriget. Pelle önskade att han kunde kolla tiden på mobilen, som alla normala ungar gjorde, men hans föräldrar insisterade på att mobiler var farliga för barn och att man fick cancer av strålningen.

Katten kom fram och släppte en död mus vid hans fötter. Han beundrade henne för hennes mordiska köttätande impulser.

Han föräldrar var vegeterianer, strikta biodynamiska hemska hippie vegeterianer. Kunde man ha en värre, mer pinsam familj?

Igår efter scouterna hade alla andra grabbar åkt till McDonalds i Oscars pappas Landrover men Pelle fick inte följa med för sina föräldrar. Dom hävdade att McDonalds var ett onskfullt kapitalistiskt imperium som utnyttjade arbetare och biddrog till djurplågeri. Så där satt Pelle och skämdes med sin förhatliga matsäck medans alla andra åkte iväg och hade kul.

Men nu skulle grönsakslandet dö! När grusbilen kom skulle den vidriga kålrabbin och avskyvärda libbstickan begravas under två ton med grus! Ha!

Tänk vad dom skulle gråta och böla när dom fick se

den totala förödelsen. Sen....sen? Vad skulle hända sen? En iskall hand kramade om Pelles mage. Hans nästan olidligt gulliga små tvillingsystrar skulle inte ha några morötter till sina kaniner. Han faktisk väldigt snälla, om än overdrivet idealistiska pappa hade sagt att det här året var kritiskt för dom ekeonomiskt, och grönsakerna bringade faktiskt in en del kontanter på markanden.

Och hans mamma...hans vackra mamma, som alltid hade en sval hand för hans panna och kamomillte med honung när han var sjuk...vad skulle hon säga?

Nu hördes ett rumlande runt kröken igen, och här kom faktiskt grusbilen! Chauffören rullade ner fönstret: "Jag har två ton grus till Björkvägen 43, är det här?" frågade han. Pelle svalde. Han såg Larson, körandes skördetröskan långt borta på åkern. "Nej, det är Larson, uppe i backen som har beställt. Han sa att om han inte var hemma så kan du bara tippa gruset på gårdsplanen." Chaffisen rullade iväg uppför backen, och det var i sista minuten, för här kom familjen tillbaka från marknaden, i den uråldriga röda Volvon. "Pelle! Vi saknade dig! Det var jättekul på marknaden! Det var en cirkus där! Varför ville du stanna hemma?" ropade all i mun på varandra.

Pelles pappa såg upprymd ut. "Vi hade en jättebra dag! Vi skall börja leverera grönsaker till den där nya organiska restaurangen! Och titta vad har till dig - en antik stjärnkikare! Det är riktig mässing! Jag bytte den mot en gammal mjölkkanna! Ikväll skall vi se om vi kan se Saturnus ringar!"

Hans mamma kramade om honom och undrade: "Hände det nåt här idag när vi var borta?" "Nej, inget alls, sa Pelle. Jo, Majsan fångade en mus."

Pelle satte igång med att hjälpa familjen att lasta ur bilen.

Uppe i backen hördes en dovt rassel av två ton grus som landande på Larsons gårdsplan