Kapitel 3, Indien 1968 - 1978

När Sara var liten bodde hon i Indien, på en ashram. Hon hade försökt förklara för Pelle vad det var. Vad han förstod så var det ett ställe dit vita människor kom och försökte bli mer som Indier. I Saras fall hade det fungerat rätt bra, men hon hade ochså tillbringat sina första tio år där innan hon blev dumpad här på bonnvischan. Det

är klart, ashramen låg ochså på vishan, men i en väldigt annorlunda landsända.

För det första var det alltid varmt i Indien. Dubbelt så varmt som den varmaste svenska sommardag. Husen var inte mer än hyddor, där en hel familj kunde sova på en madrass på golvet. Kor höll sig inte i hagen, utan strövade fritt omkring, och om en stog mitt i vägen så fick trafiken vänta, fast alla tutate som galningar.

Ashramen var som en egen by, den hade en ledare, Guruji, som hade långt vitt skägg och långa svepande vita kläder. Pelles mamma hade ett gammalt foto på honom inne på salen som det alltid brann ett ljus framför. Guruji var som en kombination av präst, chef, lärare och far för hela byn. Det lät som ett väldigt jobbigt arbete tyckte Pelle, och hans mamma höll med, och log ett litet sorgset leende. I ashramen fanns ett sjukhus som utövade ayurvedisk medicin, det var traditionell medicin från Indien. Till sjukhuset kom mest fatiga Indiska människor som behövde hjälp. Där fanns en skola för utlänningar, dom lärde sig yoga, vilket var en slags gymnastik som hans mamma och tvillingarna gjorde på kvällarna, och meditation, som var ett sätt att tysta den där lilla irriterande rösten man har innuti huvudet när man minst vill det. Nån skola för barn fanns inte, så Sara sprang runt och lärde sig allt möjligt hon kunde snappa upp. Ashramen hade en hantverksindustri ochså där dom tillverkade tyger och kläder. Där jobbade bara indiska kvinnor. Det fanns ochså ett vegetariskt kök där man lagade maten åt alla studenterna. Sara lärde sig sy och väva, hon lärde sig laga mat och mjölka kor, och hon lärde sig hur man botade sjuka. Hon pratade malayalam med kvinnorna i fabriken och engelska med turisterna. Hon läste sanskrit i gurujis gamla böcker. Ibland pratade hon svenska med sin mamma, men det blev inte så mycket.

På den tiden hette hon Saraswati, döpt efter vishetens gudinna. Det var Guruji själv som hade gett henne namnet. Alla som kom till ashramen fick ett nytt indiskt namn av honom, och eftersom hon föddes där var det självklart att han skulle döpa henne. När hon bara var en timme gammal kom han in i rummet där hans mamma låg och pustade ut. Alla kvinnorna som hjälp till med födseln bugade med handflatorna ihop när han kom in i rummet. Han plockade upp Sara, först som om hon var vilken gullig liten bebis som helst, men sen hajjade han till och tittade in i hennes enorma blå ögon som om han hade träffat henne förut och försökte komma ihåg vad hon hette. Ah, en väl bevandrad själ sa han. Saraswati är ditt namn. Välkommen. Sen la han tillbaks henne i hennes mammas famn och läste en välsignelse över henne.

Pure white like camphor, the incarnation of compassion, the essence of existence, whose necklace is the king of serpents, always dwelling in the lotus of the heart. To Shiva and Shakti, I bow.

Sen bugade han sig djupare än nån nånsin sett honom göra.