Kapitel 4, Sussie, 1965

Sussie var rasande. Hon var på ett ännu värre humör än vanligt. I vanliga fall var det bara nesligheten av att behöva sitta av sin tid i den här ruttna bonnhålan som var som en dovt molande värk, men idag kände hon sig som en sjudande vulkan. Alla hennes fint smidade planer låg som spillror runt hennes fötter. All hennes planering hade gått i stöpet. Målet var enkelt: Komma bort från den här usla byn med alla tröga bonnläppar. Planen var genial: Åka till London, bli fotomodell, bli rik, känd, leva det slags liv hon förtjänade, ett liv i lyx och flärd, med spännande män, snabba bilar, fina restauranger och dyra kläder.

Det var minsann inga tomma fantasier hon roade sig med. Hon tog bussen in till stan varje dag och gick på balett eller gymnastik för att hålla sig smidig och smal. God hållning var jätteviktigt om man ville bli mannekäng. Hon åt väldigt lite av hennes mammas goda bullar, det var viktigt at vara trådsmal. Hon köpte alla modetidningar, dom dyra, blanka utländska och studerade bilderna noggrannt och övade in olika poser framför spegeln. Ja köpte...dom var dyra. Ibland fick hon sno dom i kiosken nere vid stationen när expediten var distraherad. Det var svårt att övertala hennes tröga föräldrar om vilket viktigt forskningsmaterial dom utgjorde.

Hon övade sig i timmar framför spegeln att sminka sig professionellt så hon skulle se ut som en sofistikerad storstadsmänniska, en modell! Och hon sparade varje korvöre hon tjänade i i den avskyvärda konsumkassan för att ha lite startkapital för London. Helst skulle hon vilja till New York, men det var för långt bort, för komplicerat. Det skulle komma senare. Paris var hon inte så intresserad av. Franska var svårt, hon kunde inte riktigt forma orden rätt. Men engelska däremot hade hon bra kläm på. Hon lyssnade på allt engelskt hon kunde få tag på. Hon gick på alla biofilmer inne i stan. Och hon satt inte och strölyssnade och följde med i handlingen som dom andra fåren utan hon lyssnade på hur folk talade, vilka uttryck dom använde och när. Sen upprepade hon dom för sig själv. Samma med skivorna med dom populära banden från England, hon lyssnade och försökte sjunga precis som artisterna. Inget himla Ajj Lavv Jo för henne inte. När hon kom till London ville hon kunna prata som en infödd.

Men nu....vad skulle hända nu? Idag på rasten hade hon stått och snackat med dom andra flickorna i klassen (fula som stryk, allihop) om vad dom skulle göra efter nian. Ingen hade nån fantasi förstås. Berit skulle jobba på Konsum. Gäsp. Lotta ville bli sjuksköterska. Det kunde ju hon roa sig med. Kajsa ville gifta sig med Lasse och få barn så snart som möjligt. (Tjocka, fula barn som dom själva då, haha.) Sussie nedlät sig med att svara: “Jag skall åka till London och bli fotomodell.” Till hennes förvåning skrattade Lotta elakt. “Bäst att du växer till dig lite då. För att bli fotomodell måste man vara minst en och sjuttio, helst en och sjuttiofem. Kanske dags att du börjar äta lite.” Sussie gapade. Dom andra flickorna skrattade ochså elakt. Avundsjuka skator! Men, kunde det vara sant? Kunde det vara möjligt att hon hade missat en sån viktig detalj? Och hur kunde Lotta veta nåt om det? Hon vände sig om utan att säja hejdå och gick iväg som i en dimma. I ögonvrån såg hon en geting, och en sekund senare hörde hon Lottas skratt bytas ut mot ett förvånat “AJ!” Hon vände sig kvick om och kollade. Där stod Lotta med handen över näsan och åmade sig. Ha! Det var lustigt hur ofta folk fick vad dom förtjänade!

Efter hon kom hem hade hon ringt upp en agentur i Stockholm och frågat hur lång man måste vara och det var sant, alltihop. Där satt hon i sitt fula rum, i sitt skabbiga hus, med sina usla 165 centimeter och ville bara skrika högt. Hon var vacker på ett klassiskt Svenskt sätt, med en smal rak näsa, klara blå ögon och höga kindknotor. Folk vände sig om efter henne på gatorna. Killar och män sprang efter henne hela tiden, men hon var inte intresserad. Bli kvar här med nån dum lantis, nej tack. Hon var ämnad för större saker, det hade hon alltid vetat. Hon gick in i garderoben, som hon alltid gjorde när hon var frustrerad och förbannad, vilket var ofta, plockade upp blyertspennan och började skriva på väggen. “BORT! BORT! BORT! BORT! BORT!” Efter ett tag kände hon sig lugnare. Fotomodelldrömmen var borta, men London fanns kvar. Hon var fortfarande jättesnygg, snyggare än nån annan hon sett i verkliga livet. Hon satte på Berlitz skivan med engelska kursen på den lilla resegrammofon och hörde Berlitz lärarens lugnande röst. “Chapter four, making friends. Repeat after me: Hello, what is your name? You are very pretty. Where are you from? Can I offer you a drink? What hotel are you staying at?”

På nåt vis skulle allt lösa sig....