Kapitel 5, Sigrun, 1918

Sigrun stod på kyrkogården. Det var mitt i natten, och kyrktornet hade just slagit sina tolv slag. Det kall och ruggigt, och det duggregnade. Hon var tvungen att komma hit på natten för byborna blev oroliga om hon kom till kyrkan, tyckte inte att hon hörde hemma på helgad jord. Sigrun var klok gumma i byn, hon kunde alla knep från kärleksbryder till att spå i kaffesump, läka sår med spindelväv och grodblad, se vem som skulle bli gammal och vem som skulle gå en tidig död till mötes. Men nu fanns det inte så mycket efterfrågan för henns tjänster längre. Folk föredrog den nya läkaren inne i staden, som hade fin examen från Uppsala och talade rikssvenska. Hönsen nere på missionshuset spred rykten om henne som skrämde iväg hennes kunder. Ibland när folk hade något väldigt personligt som dom inte ville dela med den fina läkaren kom dom fortfarande till henne. Eller om dom var arga och kände sig illa bemötta och villa ha hämd på någon, då dög hon minsann. Hon ville inte gärna ha att göra med den sortens konster, men hon vistte ju hur man gjorde förstås. Hon visste allt. Förutom hur hon skulle rädda sina egna barn.

Framför hennes fötter låg tre nygrävda gravar som sår i marken. Det var inte dom enda nya gravarna på kyrkogården. Farsoten hade dragit hårt fram i den här socken och döden hade skördat många offer. Hon såg liemannen själv vika runt knuten på kyrkan och grina åt henne innan han upplöstes i den virvlande dimman. Han hade vunnit kampen om hennes tre barn och inget hon hade gjort hade hjälpt. Inga örter, inga besvärjelser, inga tillrop till dom gamla asagudarna. Fort hade det gått och innan hon visste ordet av var alla hennes barn borta. Hennes två starka söner och hennes vackra kraftfulla dotter vilade nu i kyrkogårdens svarta mull. Det var ofattbart. Kvar fanns bara den lilla flickan, Gerd.

Söt och snäll och beskedlig var hon, lydig och snäll. Men kraften var svag hos henne, kraften som alla kvinnor haft i hennes familj, enda sen asatider, skulle den rinna ut i sanden nu? Timglaset var nästan tomt. Gården kunde Sigrun allt sköta själv, hon var stor och stark som en man, det skull gå, men det vore förfärligt om kraften som alltid runnit genom kvinnorna i hennes familj dog ut.

Hon gick fram till kyrkan. Det var en gammal kyrka, från 1100 talet, och grunden bestog av stora stenbumlingar. En av dom var en runsten, men det visste ingen utom Sigrun, för den låg med runorna inåt. En av hennes urmödrar hade varit här när kyrkan byggdes, och berättat om stenen för sin dotter, som i sin tur fört historien vidare till sin dotter, och så vidare. I stenen fanns mycket kraft. Hon stötte sin knotiga käpp i den och anropade Tor. Ikväll behövde hon ta till åskan för att stärka sig. Åt norr! ropade hon och med ens lyste blixtar upp himlen bort mot staden och det dundrade ljudligt. Åt söder! ropade hon och nu blixtrade och mullrade det dovt i den motsatta riktningen. I mitten! ropade hon till sist och med ens slog blixten ner i kyrkans åskledare. Explosionen var öronbedövande, ljuset bländade värre än solen, och det osade stakt av svavel. Sigrun vrålade ut sin sorg över den tomma kyrkogården och hennes hår stod på ända av elektriciteten. Sen blev det alldeles tyst. Hon andades ut. Hon kände hur byborna drog ifrån gardinerna och kikade skrämt ut. Fåninga små människor. Sigrun begavs sig hemåt gården. Det var fantstiskt hur mycket åskan piggade upp.

Utanför kyrkogårdsmuren väntade hennes gamla varghund Ludmilla. Hon visste vart det barkade hän när dom kom upp hit mitt i natten. Hon var inte lika förtjust i åskan som sin ägare, och låg i väntan bakom en stor sten med tassarna över huvudet. Familjen hade haft varghundar sen urminnes tider, förr om åren hade det varit stor efterfrågan på valparna som användes både till jakt av varg för skinnets skull, och för att skydda boskapen mot bestarna. Men nu var det många år sen någon sett en varg i dom här trakterna. Nu var hon precis som sin husmor en relik från en svunnen tid.