Kapitel 7, Per-Erik, 1925

Sigrun svalde sista slurken av kaffet och begavs sig raskt upp i skogen med valpen i hälarna. Uppe i skogen fanns en tjärn, omgiven av stora gamla granar och starrgräs. Tjärnen mynnade från en källa, och däri fanns alltid vatten, även under dom torraste somrarna. Sigrun klamrade sig upp på en stor platt sten, formad som ett altare och täckt av djup mossa. Ur fickan tog hon en näve vita, alldeles runda små stenar och började kasta dom i tjärnen. “Kom Per-Erik! viskade hon. Kom till Rostads kyrka på kyrkkaffe! Kom nu! Skynda dig!” Ringarna spred sig ut från mitten av tjärnen över det stilla mörka vattnet fram till foten av den stora stenen.

Borta på Värnhems gård kände sig Per-Erik plötsligt väldigt rastlös. Det hade varit lite långtråkigt sen han kom hem från militärtjänsten. Han saknade kamraterna på logementet. Två av hans bröder var borta nu och hans äldsta bror var inte så pigg på att låta Per-Erik hjälpa till på gården, han ville markera vems gård det var. Per-Erik gick fram till cykeln och satte sig gränsle över den. Vart skulle han ta vägen? Var det inte kyrkkaffe borta i Rostad idag? Det kunde väl alltid vara nåt. Han hade ingen aning om hur han visste om kyrkkaffet, plötsligt bara fanns vetskapen där. Hm. Mamma kanske hade nämnt nåt, eller en av pigorna. Milen bort till Rostad gick fort, han var van att cykla långa sträckor. Han kom precis in i kyrkan och satt sig när klockorna hade klingat ut och klockaren kom för att stänga dörren. Han satt sig längs bak i kyrkan och tittade runt. Längst fram satt hans syssling Gerd och sjäng med i psalmen. Han hade inte sett henne på många år. Så söt hon var! Dom hade setts en och annan gång på stora släktbjudningar när dom var små men hade gått i olika skolor, och efter hennes föräldrar dog hade det inte blivit många tillfällen. Nog hade han hört om hur duktig hon var på att baka.

Efter gudstjänsten hjälpte Gerd prästfrun att duka upp kyrkkaffet inne i prästgården. Hon hade blivit förvånad när hon såg sin syssling Per-Erik inne i kyrkan. Vad stilig han hade blivit! Hon kom ihåg hur dom hade lekt på en julgransplundring när dom var små. Han var den snällaste av sina bröder mindes hon.

Gerd och Per-Erik var lika gamla, och såg ut som syskon. Båda såg trevliga ut på ett alldagligt sätt, ljusa, blåögda och lite spensliga. Det tisslades och tasslades här och där i salen att Värnhems son hade kommit på besök här till Rostad. Man såg allt att dom där två hade giftastycke, även om dom nu var sysslingar. Det var lite svårt att prata med alla bondfruarna som stod runtomkring och var nyfikna, så efter kaffet hjälpte Per-Erik Gerd att bära hem hennes korgar, som nu var fulla av diverse syltburkar och saftflaskor som prästfrun insiterat på att ge henne som tack för hjälpen.

När dom öppnade dörren till huset rusade alla valparna ut och omringade Per-Erik. Dom skällde och hoppade och nafsade, och Per-Erik spelade glatt med, han sprang runt i en liten cirkel och lät valparna jaga honom, sen satt han sig ner mitt i hopen och lät alla valparna klättra på honom. Gerd skrattade åt synen. Han var lika snäll som hon mindes! Sen gick dom ut till lagården tillsammans och Per-Erik hjälpte till att mjölka den enda kon och ge foder åt fåren och hönsen. När dom kom ut höll solen på att sänka sig över åkrarna. Björktorp var en vacker gård, den låg fint mellan skog och åkrar med utsikt åt söder och väster. Synd att allt var så nedgånget, tänkte Per-Erik. “Du Gerd, sa han. Jag ser att du och din farmor kunde behöva en hel del hjälp här på gården. Jag har inte så mycket att göra hemma. Tror du att din farmor skulle bli arg om jag kom förbi och hjälpte till lite?” Gerd blev själaglad. Han skulle komma tillbaka! Dom skulle få träffas igen! “Åh, tack snälla! sa hon. Det är hemskt mycket arbete för bara oss två. Och farmor är ju ingen ungdom längre, fast hon är friskare och starkare än dom flesta.”

Nästa dag kom Per-Erik tillbaka. Och nästa, och nästa. Farmor lyste alltid med sin frånvaro när han dök upp, hon hade alltid precis gått ut för att plocka svamp, eller leta efter någon speciellt rot i skogen, så dom hade gott om tid att lära känna varandra i lugn och ro. Och självklart, innan året var slut var dom förlovade.

Frida på Värnhems gård förstod ju förstås att hennes gammelmoster låg bakom den här plötsliga romansen, men hon såg inget ont i den. Hon var inte så intresserad av dom där gamla skrönorna, hon hade viktigare saker för sig. Sven hade lagt in ett bud på traktens mejeri, och själv höll hon på övertala kvarnens ägare om att sälja. Hon hade just skickat honom ett dussin flaskor med hemgjord körsbärslikör. Den brukade mjuka upp, om inte teet räckte till. Affärer och pengar, det var hennes intressen. Greve Värnhem var mest ute och jagade med sin fina Labrador eller satt och drog studenthistorier över en konjak, så nån måste ju sköta rulljansen. Plus att flickan var ju söt och snäll, och baka kunde hon ju ochså. Frida ställde till med bröllopsfest och såg till att det unga paret fick användbara presenter. Hon övertalade Sven att ge dom tio fina mjölkkor och två staka arbetshästar. Hennes bror hade plantskola, så av honom fick dom 100 unga små frukträd av de finaste sorterna. Och av henne och Värnhem fick dom en bil, en av dom första i trakten.