Kapitel 9, Adjö Rostad, 1966

Det blev ju förstås ett väldigt rabalder när Sigrun hittades död i väntrummet. Sköterskan förebrådde sig själv att hon inte hade stannat hos den gamla damen.

Men Gerd och Per-Erik, snälla som vanligt, tröstade henne och sa att det kunde ha hänt när som helst, farmor fick ju trots allt leva till 100 och träffa sitt första barnbarnsbarn. Sigrun begraves på Rostads kyrkogård. Det fanns ingen kvar som hade några åsikter om hon hörde hem på helgat jord eller inte. Hennes grav låg precis bredvid kyrkan, och gravstenen nuddade nästan vid en stor stenbumling i grunden. Den sommaren åskade det nåt helt otroligt mycket.

Den lilla flickan döpte dom till Suzanne, och hon kallades för Sussie. I början var dom enormt glada över att ha fått ett barn alls, och ett sån vacker liten flicka dessutom. Men Sussie var intet lätt spädbarn. Hon skrek 24 timmar om dygnet. Hon var alltid på dåligt humör, var hon inte rosenrasande så var hon sur och tvär. Fick hon inte som hon ville blev det ett rent helvete för alla inblandade. Gerd och Per-Erik hade inte så mycket att sätta emot. Alla försökt till uppfostran möttes med ett kompakt motstånd, och om inte Sussie fick som hon ville så hände underliga saker, allt från fönsterrutor som gick sönder utan förvarning till färsk mjölk som plöstligt surnade.

Dom var ju förstås stolta över sin dotter, som var vacker som en dag och otroligt skärpt och duktig i skolan. Men inte var hon lätt att leva med. Efter ett tag började dom lämna henne i fred så mycket det gick. Per-Erik höll sig ute i lagården och på åkrarna och Gerd tog ett halvtidsjobb på ett bageri inne i stan.

I skolan fick Sussie lära sig att det gick inte att skrika sig till allting. Det skapade pinsamma scener och gav henne inga fördelar alls. Hon upptäckte att det gick ofta snabbare att charma sig till saker eller att snabbt kalkylera vad den andra personen ville ha, eller ville dölja, eller var rädd för, och sen använda den informationen till sin fördel. Hon fick aldrig några nära vänner, men hade en svans med beundrare som hon drog nytta av ifall hon behövde nåt.

Hon förstod inte hur ödet kunde ha spelat henne ett sånt elakt spratt som att låta henne födas en så torftig liten bonnhåla, men hon hade gjort det till sitt livsverk att komma därifrån. Nu var nionde årskursen över och snart skulle hon kunna lämna den här avkroken för evigt. Adjö tråkiga gamla föräldrar. Adjö lera och kodoft. Adjö taffliga bondtölpar och usel byskola. Adjö vidriga Konsum och den patetiska korvkiosken.

Sussie gick ut med bäst betyg i sin årskurs, men det var ju inte så konstigt eftersom alla andra var idioter i hennes mening, inklusive lärarna. Hon hade sökt in till läroverket inne i stan eftersom hennes föräldrar nu så gärna ville det, men hon hade inga planer alls på att gå. Nu skulle hon till London och hon skulle aldrig nånsin komma tillbaka. Hon skulle på språkresa till England, och hon skulle till London, inte till Brighton eller Bournemouth, små städer dit dom flesta språkresor gick. Hon hade tjatat sig till en dubbel kurs, åtta veckor hade hon på sig att hitta ett nytt liv, och alla pengar hon nånsin hade tjänat låg som resecheckar i plånboken.

Say hello, London!