Kapitel 19, Familjen återförenas

Gerd lade på telfonluren. Hon såg alldeles blek ut.

“Vem var det?” undrade Per-Erik.

“Det var.., ja, det var Suzanne.”

“Vår Suzanne? Sussie? Vad sa hon? Var är hon?”

“Jaa, näe, uschalemej, jag behöver sätta mig ner. Alltså, hon ringde från Arlanda. Och hon är på väg hit.”

“Kommer hon hem? Nu?”

“Nja, hon sa att hon kommer hit och lämnar av sin dotter, som tydligen skall bo hos oss.”

“Har hon ett barn? Hur gammal är hon? Är det ett spädbarn?”

“Ja, jag vet inte alls, hon pratade väldigt fort, och sen tog pengarna slut i automaten.”

“Så dant. Då är det väl bäst vi dukar fram fika då.”

Gerd såg på sin man. “Det har du alldeles rätt i. Jag sätter på kaffe.”

Gerd och Per-Erik hade först blivit väldigt chockade när Sussie hade skrivit från London för att berätta att hon inte skulle komma tillbaka, därför att hon fått jobb som “sekreterare” åt bandet Thumpers. Alla visste ju vilka Thumpers var, tillochmed Gerd och Per-Erik, och dom förstod ju att det var ett erbjudande som Sussie inte kunde tacka nej till, även om nu läroverket inne i staden väntade. I början hade det dimpit ner vykort från diverse storstäder men efter några år hade dom inte hört mycket från Sussie. Det hade ju stått i alla tidningar när bandets sångare hade försvunnit i Indien, och sen visade det sig att Sussie var där ochså, eftersom hon skickade ett julkort därifrån där det stod att hon skulle stanna kvar för att unbilda sig till lärare. Det där förstod Gerd och Per-Erik inte alls, det måste ju finnas mycket bättre utbildningar här i Sverige, men Suzanne hade ju alltid varit speciell och gjort precis som hon själv velat.

Efter det hade det kommit ett kort nån gång ibland, inte ens varje år, bara nätt och jämnt så mycket att dom visste att hon levde. Och nu var hon i antågande efter tretton års frånvaro!

Hyrbilen svängde upp på den snöiga uppfarten mot den upplysta stugan. Gerd och Per-Erik öppnade dörren. Sussie föste en liten flicka framför sig, hon såg ut att vara ungefär tio år. “Hej, mamma och pappa, det här är Saraswati. Hon är jättesnäll och ni kommer komma jättebra överens. Här är hennes saker.” Hon ställde ner diverse kassar på hallgolvet. “Okej, då sticker jag nu, jag måste tillbaka till flygplatsen, så, ja, hej då, och ha det så bra.”

“Men Suzanne, sa Gerd, ska du inte komma in och fika iallafall?”

“Nej, vet du, vi har ett plan att passa, så jag har jättebråttom. Hej då Saraswati.” Saraswati tittade inte upp, och sa ingenting. Sen smällde dörren igen, och dom hörde bilen rulla bort längst den snöiga vägen.

Gerd och Per-Erik tittade på varandra. Den där Suzanne! Inte hade hon blivit trevligare med åren direkt. Framför dom stod den mest otroliga lilla varelse. Hon var klädd i en vit finkappa som släpade i golvet och hon hade mjukt vågigt brunt hår som hängde som ett vattenfall långt nedanför baken. Hon tittade upp på dom med enorma blå ögon och stora tårar trillade nerför hennes kinder. Det högg till i Gerd. Flickan hade farmors havsögon! Men istället för ett stormande ilsket nordhav, glittrade dom vänligt som ett tropiskt söderhav. Flickan satte ihop handflatorna framför hjärtat och sa “Namaste´” Namaste´ är en indisk hälsning som betyder “Det högsta inom mig hälsar det högsta inom dig” men Gerd som inte visste nåt om några indiska saker tyckte hon sa “Närmast dig.” Hon ryckte till och blev väldigt rörd.

“Men kära lilla tös, det är klart att vi är närmast dig ochså, vi är ju dina morföräldrar. Kom här och sätt dig, Sara, du är väl jättehungrig kan jag tänka mig.” Saraswati var utsvulten. Maten på planet hade varit vidrig, och kommit i en konstig liten plastlåda. Hon hade inte ätit eller sovit på tjugofyra timmar. “Prova bullen först du,” sa Gerd.

Saraswati bet i kanelbullen. Den doftade underbart och smakade ännu bättre. Kombinationen av kanel och kardemumma, med knapriga små sockerpärlor ovanpå var helt gudomlig. “Här, vill du ha mjölk ochså?” Mjölken var fantastisk, bätte än den hon var van vid på ashramen. “Ta en lussebulle nu lilla gumman.” sa Gerd. Saffran, och mjuka saftiga russin! Saraswati hade aldrig ätit nåt så gott i hela sitt liv. Sen kom den mjuka pepparkakan. Kryddpeppar, kanel, nejlikor och ingefära förenades i en himmelsk blandning. Saraswati var proppmätt. Hon kunde inte hålla ögonen öppna längre. Hon svajde lite och somnade med huvudet på Gerds axel.

Suzy kände sig otroligt irriterad där hon satt i bilen. Hon hatade att vara tillbaka i den här byhålan, om det ens bara var för en sekund. Åh, den torftiga lilla gården, det fula, gammalmodiga lilla köket! Hon lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Hon ville inte att nån skulle veta att hon kom härifrån, speciellt inte Gary som hade sån pefekt stil och alltid gjorde allt rätt. Gary saktade in bilen på den snöiga vägen och stannade mot snövallen vid vägkanten.

“Lyssna, Suzy, sa han. Det här har jag aldrig sagt till nån. Jag kommer från en liten håla i Michigan. Jag har aldrig träffat min far, han stack när han fick reda på att min mor var gravid. Hon jobbade på en fabrik som tillverkade bildelar. Min styvfar söp upp hennes lön och slog oss båda. När jag var tretton år dog min mor av asbestcancer. Då stack jag hemifrån och sen dess har jag klarat mig själv. Jag hade mitt första jobb när jag var tio år gammal, jag delade ut tidningar på min cykel, även när det var minus tjugo grader och snöstorm. Allt jag har har jag kämpat mig till. Mitt riktiga efternamn är Lebowinsky. Det är inte så att jag skäms över min bakgrund, men jag tycker ingen har med den att göra, och dessutom skulle den informationen distrahera från vem jag är idag. Vi skapar alla vår egen verklighet. Du och jag är bevis för att man är den man vill vara. Och det är därför vi förstår varandra så väl.“

Han startade bilen igen och körde upp på vägen. Suzy tittade förvånat på honom. Hon tog hans lediga hand och kramade den. Gary upphörde aldrig att imponera.

“Wow, sa Sara. Men en sak måste du svara på iallafall.”

“Vadå,” sa Gary vaksamt.

“Var fick du tag på isen och Ramlösan den där gången?”

Gary skrattade och kramade hennes hand tillbaka.

“Nej, nån mystik måste jag väl få behålla!” sa han.