Kapitel 8, Var är barnbarnsbarnen? 1950

Längst ner i trädgården på Björkgården fanns en gammal drängstuga som kallades för Undantaget. Hit flyttade Sigrun när Gerd och Per-Erik gifte sig. Huset låg lite avskiljt bakom en björkdunge och man såg varken boningshuset eller lagården härifrån. Här hade Sigrun alltid haft dispenseriet, som hon kallade det, det var här hon hade alla sina örter och gamla böcker som hon tillfrågade ibland om det var något hon inte kom ihåg. Hit kom inga kunder mer. Alla som hade kännt till hennes speciella krafter var borta nu, och förresten trodde ingen på såna vidskepligheter längre. Sigrun var väldigt trött. Hon var nästan 100 år och hon längtade bara efter att få somna in för evigt. Ibland kom det nåt tok från Socialen för att se om hon kunde klara sig själv där ute när hon var så gammal och allting. Då hytte Sigrun med sin knotiga käpp och röt att dom kunde fara åt fanders. Hon hade minsann klarat sig själv sen långt innan deras föräldrar ens var påtänkta och det tänkte hon fortsätta med så länge hon ville. Den senase lurviga svarta hunden stod bredvid henne och morrade, och ungefär då brukade Gerd komma springande och säga att det gick alls ingen nöd på farmor, dom tog hand om henne själva, det gick så bra så. Efteråt var Sigrun helt slut. Hon hade inte mycket livskraft kvar. Vad hade gått fel? Vi det här laget hade hon tänkt sig ha många barnbarnsbarn, kanske tillochmed barnbarnsbarnbarn, men inte ett enda spädbarn hade lyst upp Bjötktorp med sin närvaro.

Sigrun hade lagat kärleksbrygder så det stod härliga till, ibland smusslade hon ner dom i parets kaffe, och ibland tvingade hon dom att dricka upp medan hon stod bredvid och tittade strängt på. Följden blev att Gerd och Per-Erik kom fantasktiskt bra överens. Det gick verkligen ingen brist på kärleken. Nu hade dom varit gifta i 25 år och var förtfarande tillgivna som ett smekmånadspar. Men inga barn hade det blivit! Ikväll skulle dom fira silverbröllop. Sigrun kikade i sina skåp och funderade. Hon hade kvar en liten flaska av en brygd mot sterilitet hos boskap som hennes mor Freja hade bryggt. Flaskan var brun och dammig och det bubblade svagt inuti. Med spretig stil stod det präntat “Observera att brygden blir starkare med tiden” . Tänk om man satte till lite upplöst silver, nu när det faktiskt var silverbröllop och blandade ner allt i en flaska av Fridas körsbärslikör? Den hade hon ju haft stor framgång med rent allmänt. Uppiggad satte Sigrun igång att mixtra vid den lilla köksbänken.

Nio månader senare var det dags att fara in till lasarettet inne i staden. Äntligen skulle Gerd och Per-Erik få tillökning i familjen och glada barnskratt och springet av små fötter skulle höras på Björktorp igen. Gerd och Per-Erik var inte så helt glada över att Sigrun insisterade på att följa med till sjukhuset. Farmor kunde ju vara väldigt argsint och burdus mot folk hon inte kände, och hon insisterade på att ta med sig den där knotiga gamla käppen överallt. Mager som en fågelskrämma var hon, med flaxande svarta kläder, och dom fortfarande stormiga ögonen som stirrade under buskiga vita ögonbryn. Hon såg helt klart skrämmande ut. Men vad kunde dom säga? Farmor var lika uppspelt som ett barn som skulle på cirkus för första gången. Vilket fantastiskt sätt at fira sin hundraårsdag!

Sigrun gick som en osaliga ande av och an i väntsalen. Hon lutade sig tungt på käppen. Gud, så trött hon var. Äntligen kom sköterskan ut och meddellade att det blev en flicka och att det gick bra att komma in nu! Sigrun fnös lite. Som om hon inte hade vetat att det var en flicka, och en kraftfull sådan, sen första minuten Gerd blev gravid. Hon skyndade på stegen efter sköterskan. Det var viktigt att hon läste besvärjelsen över den lilla flickan innan hon var en timme gammal. Annars skulle hon aldrig använda sig kraft på rätt sätt, för att hjälpa andra. Gerd låg i sängen med den lilla flickan i famnen. Hon var ett fantastiskt vackert spädbarn med långa ögonfransar och en liten rosenmun. Sigrun plockade upp babyn. Alla såg lite oroligt på henne. Hon började läsa besvärjelsen som inleddes med en uppräkning på alla kvinnor i deras släkt som haft kraften enda sen åskguden Tor givit den till sin hustru Siv. “ Hrm. Gjarp och Gunnlög, Eldsborg och Fjorgyn, Eir och Bylgja, mässade hon. Hrrm hrrm. Något kittlade i halsen. Hildegun och Idun...” nu började hon hosta ordentligt. Sköterskan rusade fram och tog babyn ifrån henne och gav tillbaks henne till Gerd. “Seså, farmor, nu ska vi inte hosta baciller på lilla bebisen. Bäst vi går ut i väntrummet och hostar av oss lite” Sigrun ville protestera, men hon var för svag. Hon ville skrika, “Stopp! Det kommer aldrig stå rätt till med det här flickebarnet om jag inte får tala klart!” men det enda som kom ut var mer hostningar. Sköterskan ledde ut henne till väntrummet igen och hjälpte henne ner på en stol. Hostningarna avtog så småningom. Sigrun var så innerligt trött. Hon hade gett sitt allt, men det hade inte räckt. Nu fick det gå som det ville. Hon kände hur den eviga sömnen började slå sina dimmiga tentakler runt henne. I hörnet på väntsalen satt liemannen på en stol och väntade. Han reste sig och sträckte ut sin beniga hand. “Kom nu mor, sa han. Det är din tid nu.” Långt bort i dimman såg hon alla sina anmödrar på en lång rad. Dom kallade på henne...