Kapitel 17, Guruji tar farväl

Guruji hade hoppats leva länge nog för att se Saraswati ta över hans ashram, men han var redan mycket gammal, och han visste att båda deras livsöden hade skrivits ner för länge sedan, och det fanns inget han eller någon annan kunde göra åt saken. Han låg i sitt lilla rum, på sin smala brits som var precis lika enkel som alla andras. Bredvid honom på en pall satt Saraswati och höll honom i handen. Han talade med svag röst, “Sjung nåt för mig, mitt barn.” “Självklart, papaji” Saraswati sjöng:

“Great Victory over Death Mantra

We worship the All-Seeing One.

Fragrant, he nourishes bounteously.

May I be free from the fear of death

like the fruit of the vine freed from it’s stem,

but not from the nectar of immortality.”

“En sån gudomlig röst.” mumlade Guruji. Utanför dörren ringlade sig en lång kö av människor som ville ta farväl av honom. Helst skulle han skicka iväg alla andra och bara ligga här och lyssna på Saraswatis underbara röst, men han visste att han hade ett ansvar att ta farväl av alla sina elever och anställda. Guruji hade levt ett rättfärdigt liv och såg fram emot nirvana, då hans individuella lidande och begär och medvetande skulle släckas ut och han skulle bli ett med världsalltet. Han låg lugnt och inväntade den eviga, fridfulla icke-existensen och han visste att Saraswati förstod och inte skulle sörja för honom.

Inne i köket höll Sunita på att förbereda lunchen när Padma, hennes bästa väninna rusade in. “Sunita! Suzy och Gary tänker ta Saraswati härifrån.” “Vad säger du?” ropade Sunita “Hur vet du det?” “Dom var uppe på taket, och jag ställde mig på stegen och tjuvlyssnade” Inget skvaller undgick Padma. “Gary säger att Arjun kommer döda henne när Guruji går bort om dom inte tar henne härifrån.” En tår trillade nerför Sunitas kind. Hon hade ju alltid vetat att hon bara haft det här otroliga barnet till låns, och vilken fröjd hon hade varit. Hon var så godhjärtad och medkännande och alltid redo att hjälpa andra. Sunita hade förstås märkt hur Arjun tittade hatiskt på Saraswati, och hon visste hur hett han längtade efter att bli ledare här på ashramen och bli den nästa gurun som alla skulle se upp till. Hon trodde alldeles säkert att han var kapabel till vad som helst för att nå sitt mål.

“Skall dom ta med henne till Amerika?” frågade Sunita.

“Nej, dom skall lämna bort henne till några andra. Jag hörde inte vem.”

Stackars Saraswati. Hon skulle bli lämnad på en okänd plats, med främmande människor. Dom fick se till att hon hade nån slags reskassa med sig så hon klarade sig i en katastrof. Fastän kvinnorna här var ganska fattiga hade alla fått några guldsmycken när dom gifte sig. Padma och Sunita gick runt till alla dom kände och förklarade situationen, och bad dom att ge ett smycke var. Alla som kände Saraswati älskade henne, och snart var deras knyte fullt med örhängen och armband, ringar och halsband. Sunita tog ett av Saraswatis linnen och sydde på en bred bård nertill. Däri lade hon alla guldsmyckena och sydde upp fållen så inget syntes. Linnet var tungt, och på kvällen när Saraswati kom hem satte Sunita på henne det och sa “Ta inte av dig det här linnet, och ge det inte till nån annan. Och kom ihåg att vad som än händer så har varje dag vi haft tillsammans varit den bästa dagen i mitt liv.”

Saraswati tittade på henne med stora ögon. Så dramatisk hennes maa lät! Hon var väl ledsen över att Guruji höll på att dö.

“Oroa dig inte Maa, sa Saraswati. Allt står skrivet, och allt som måste ske kommer ske.” “Det låter fint, min lilla flicka,” sa Sunita. Så lillgammal hon var! Men hon hade ju haft en väldigt ovanlig uppväxt här på ashramen som Gurujis lärling. Hon hoppades innerligt Saraswati skulle hamna hon bra människor.

“Kom och sitt här i mitt knä en stund.” bad hon. Saraswati gick och satt sig och kramade om sin maa. Medan hon blinkade bort tårar undrade Sunita hur många fler såna här stunder dom skulle få.