Kapitel 18, Resan till Sverige

Planet började närma sig Arlanda och Saraswati tittade ut genom fönstret. Hon förstod inte riktigt vad hon såg. Allt var vitt. Träden var svarta och utan löv. Allt var helt dött. “Suzy, vad har hänt här?” frågade hon. Suzy tittade förstrött ut genom fönstret. “Oj, vad mycket snö. Det är bara vinter. Det ser ut så här.” Hon återgick till sin tidning. Saraswati häpnade. Visst hade hon hört talas om vinter och snö, men en sån här total förödelse hade hon inte kunnat föreställa sig. Vitt var dödens färg, det visste varenda människa i Indien och nu förstod hon varför.

Resan hade varit hemsk. Bombay var en helvetisk mardröm, en kokande gryta av människor som tryckte på från alla håll och tiggde och bad om vad som helst. Visst var folk fattiga i Sunitas by och i den lilla staden nära ashramen, men en sån här djup och förnedrande misär var bortom hennes vildaste fantasier. Det fanns folk utan ben, spetälska, blinda, alla klädda i lump, och alla tryckte på runt bilen och sträckte ut sina händer. Saraswati hade gråtit hysteriskt. Flygplatsen var enorm och desorienterande, planet och flygresan skrämmande. Saraswati hade blivit flygsjuk och kräkts. Suzy hade himlat med ögonen irriterat, men Gary hade räckt henne en liten papperspåse i precis sista sekunden och sen ringt på en flygvärdinna som kom och städade upp.

När dom steg ut från flygplatsen på Arlanda slog en chockerande kyla emot dom. Det var den kallaste och snöigaste vintern i mannaminne.

Luften var så kall att det gjorde ont i Saraswatis lungor när hon andades.

Dom sprang till hyrbilen som Gary hade hämtat upp. Fast hon bara varit utomhus i några sekunder var Saraswati kyld intill benmärgen och frös så hon skakade. I Bombay hade dom köpt henne en ny salwar kameez i ylle, men den var tunn och kortärmad. Ovanpå det hade hon en tunn kofta och på fötterna gymnastikskor. Hon hade sprungit barfota större delen av sitt liv, och nu hade hon skavsår. Saraswati tittade ut genom bilfönstret. Ingenstans såg hon något livstecken, det fanns inga människor, inga djur, inga växter. Hon grät. Hon hade hamnat i dödens rike och nu skulle hon existera som en levande död.

Dom stannade vid ett varuhus i ett köpcentrum. Gary släppte av henne och Suzy utanför dörren och dom sprang in genom den varma luftslussen. Hon behövde helt klart varmare kläder. Suzy visade henne olika jackor, blanka och pösiga, den ena fulare än den andra, och alla var dom för korta, dom täckte inte benen alls. Barnavdelningen låg precis bredvid damavdelningen och när hon vände sig om såg hon en lång vit yllekappa med sjalkrage och pälsfoder. Den såg ut som en liksvepning. Om hon nu var i dödens rike skulle en liksvepning passa alldeles utmärkt. Saraswati tog på sig kappan. Även i minsta storleken släpade den långt ner på golvet. Kappan var varm. Hon knöt skärpet runt midjan.

“Men, den där kan du ju inte ha! utbrast Suzy. Den är ju helt opraktisk ute på landet.” “Den här kappan, sa Saraswati”

Suzy höjde rösten. “Ta av dig den där löjliga kappan genast.” “Nej.”

“Och kan vi slänga det det där solkiga gamla linnet när vi ändå håller på!” Saraswati knöt skärpet hårdare. “Aldrig” sa hon. Suzy hade försökt få henne att slänga linnet redan i Bombay.

Gary hade dykt upp efter att ha parkerat bilen. Han harklade sig. “Suzy, varför bryr du dig? Om två timmar är det här inte ditt problem längre.” “Jamen, ser du vad den kostar? Det är ju löjligt, på ett barn.”

“Affärsutgift,” sa Gary medan han synade sina naglar. Suzy tittade på honom. Han hade rätt, som vanligt.

“Glöm inte att ilska inte är ett produktivt tillstånd” mumlade Gary.

“Håll tyst du ochså!” skrek Suzy. Hon sprang ilsket runt och samlade ihop diverse olika plagg som Saraswati skulle behöva, sockor, vantar, pyjamas, långkalsonger, tröjor och byxor. Under tiden hittade Saraswati en stor vit kashmirschal som hon knöt om huvudet. Suzy kom fram och krängde på henne ett par fodrade stövlar. Gary betalade för allting med sitt kreditkort och gick för att hämta bilen. Suzy och Saraswati tittade inte på varandra när dom sprang ut genom luftslussen till den väntande bilen. Resten av bilresan skedde under tystnad.