Kapitel 6, Gerd, 1925

Gerd stod i köket och bakade, som vanligt. Hon sjöng när hon jobbade. Ute var det kallt, men inne vid ugnen var det alltid varmt och skönt. Hon hade mjöl upp till armbågarna, och knådade degen energiskt. Idag skulle det bli storbak till kyrkkafftet. Hon älskade kyrkkaffe, sista söndan i varje månad. Alla bondfruarna bullade upp och kom med stora korgar och tallrikar med sina finaste bakverk, men alla visste att Gerd var bäst på att baka i hela socknen. Hon blev alltid tillfrågad vid bröllop och begravningar när det behövdes extra hjälp. Det var nåt speciellt med Gerds bakverk, bullarna var lättare, sockerkakan fluffigare och mer smakrik, vaniljdrömmarna mer spröda. Och för att inte tala om hennes fantastiska råglimpa av surdeg! Hennes morfar hade varit sockerbagare i Kristinehman och något av den talangen måste hon ha ärvt. Folk föreslog ofta att hon skulle öppna bageri inne i staden, men då slog hon ifrån sig. Oh nej! Hur skulle det se ut! Nej, vet du vad! Gerd var ganska blyg och trivdes bäst här hemma på gården där hon bodde med sin farmor Sigrun.

Dom flesta människor var rädda för hennes farmor, och det kunde man nästan förstå. Lång och knotig var hon, med en skarp höknäsa och beniga kindknotor. Stora stränga ögon som skiftade i olika nyanser av blått och såg igenom allt och alla. Gerd tyckte hennes farmors ögon såg ut som ett hav i full storm. Men ingen förstod hur snäll farmor var egentligen och hur väl hon ville. Tiden hade sprungit henne förbi och hon levde i en annan värld en stor del av tiden. Ingen visste hur ömt hon hade tagit hand om lilla Gerd när hennes föräldrar hade dukat under i Spanska sjukan och hur snäll hon var mot alla djuren på gården.

Just nu tumlade åtta små lurviga valpar runt Gerds ben och lekte och kivades glatt. Det var varghunden Ludmillas avkomma, hon hade förstås varit alldeles för gammal för att få valpar och hade dött under förlossningen. Farmor hade varit väldigt ledsen först, men suttit uppe natt efter natt och handmatat valparna med mjölk framför köksspisen tills dom blev stora nog att äta riktig mat. Nu började det bli dags att hitta hem åt dom flesta. Den stösta honan hade farmor redan valt ut för att behålla själv. Dom visste inte vem pappan til valparna var men eftersom dom var svarta och mindre än sin mamma misstänkte dom labradoren borta på Värnhems gård, den fina jakthunden som hade kommit från en uppfödare ända bort i Ludvika.

Sigrun satt vid köksbordet och drack kaffe. Det var otroligt med det här flickebarnet, tänk vilken glädje hon hade haft av henne. Så rar och godmodig hon var. Men all hennes kraft hade satt sig i bakningen. Det var inte bara att henner bullar och kakor var ovanligt lätta och läckra, man blev glad och lugn av att äta dom ochså. Hade hon inte haft flickan hade hon väl blivit alldeles knollrig. Det måste finnas något sätt att återställa kraften. Tänk om man kunde avla tillbaka kraften på nåt vis... Flickan var ju minst sagt giftasvuxen. Hon tittade på valparna. På Värnhems gård satt hennes systerdotter Frida och lekte fin dam, hon hade gift opp sig ordentligt. Sigrun visste att hon hade ärvt kraften av sin mamma. Där ställde hon till med tebjudningar, inte drack hon kaffe som vanligt folk. Sigrun kunde nog gissa vad som fanns i det där teet. Alla bönder som lurades dit sålde förr eller senare sina åkrar och skogar till Värnhems gård, som växte och svällde som en blodigel. Fyra rediga söner hade Frida, Sven var den äldste och ögonstenen, han skulle få ta över Värnhem så småningom. Göran, andresonen hade läshuvud, och hade skickats iväg till Lund för att läsa medecin. Fritiof, den tredje sonen var from och läste på prästseminariet. Men Per-Erik, den yngste hade nyligen återvänt från värnplikten och honom visste dom nog inte riktigt vad dom skulle göra av med. Han och Gerd var sysslingar. Mellan dom två fanns det förmodligen precis tillräckligt med kraft kvar för att den skulle kunna återställas i den nästa generationen. Hon lockade på sin lilla valp. “Ock, ock, ock. Vilken liten ful stackare. Kom ska du få en bit av bullen. Vet du Gerd, jag tror jag skall kalla valpen Ludvika! Ha! Det kan dom ha att grunna på där borta på Värnhem!”