Kapitel 13, Saraswati

När Saraswati kom till världen och hade blivit döpt av Guruji och alla äntligen lämnade henne ifred reste sig Sussie upp ur sängen. Alla dom indiska tanterna hade försökt visa henne hur hon skulle amma ungen, och hon hade sagt åt dom “Jag måste vila, kom tillbaka om en timme.” Var dom inte kloka eller, trodde dom att hon var en himla kossa? Gud vad äckligt! Hon hade inte planerat för den här ungen, och nog för att hon var söt och allting, (skulle bara fattas annat!) så hade Sussie inga planer alls på att bli nån slags barnvakt på heltid. Eller ens halvtid. Nu hade hon lite bråttom. Det gällde att bli av med ungen innnan tanterna kom tillbaka. Hon befann sig inne i det lilla sjukhuset som Guruji drev för fattiga indier. Hon plockade upp ungen och sneglade ut genom dörren. Kusten var klar. Hon gick nerför korridoren och tittade in i olika rum. Här var en gammal gubbe med all sin familj runt omkring sig, där en lite pojke med benet i gips... men längre ner i korridoren hörde hon gråt och bölanden. Hon tittade in i rummet. Perfekt! Där var Sunita, en av flickorna från köket. Hon hade väntat barn samtidigt som Sussie. Den lilla had dött under födseln, hon låg livlös på ett bord och alla släktingarna grät och skrek hysteriskt. Sussie gick lugnt fram till Sunita och gav henne ungen. “Här, sa hon. Hon heter Saraswati. Ta väl hand om henne” Sen vände hon på klacken om och gick därifrån. Sussie kände sig genast lättad. Hon kände nästan för att springa med hoppsasteg! Skönt att den biten var avklarat och allt hade ordnat sig så lätt! Nu var det dags att återgå till yogan. Arjun hade sagt att hon skulle vänta en vecka efter födseln innan hon kom tillbaka till yogan, men det skulle dom nog bli två om. Allra minst kunde hon ju studera sina anatomiböcker. Om hon skulle kunna förklara för andra hur dom skulle kunna förbättra sina yogaposer behövde hon förstå var varje muskel och ben satt och vad dom gjorde.

Inne i Sunitas rum utbrast nu ett helt annat slags rabalder. Alla trängde sig runt Sunita för att se den söta lilla bebisen. Vad menade den där människan, gav hon bort sin bebis? Hon var förstås för fin för att ta hand om henne själv! Sunita var hänryckt. Den lilla flickan hade enorma blå ögon som skimmrade i olika blå nyanser. “Som havet utanför Goa”, sa Sunitas mormor, som hade varit där som ung. Alla tyckte att hon log, fastän dom visste att det igentligen var alldeles för tidigt. Vilken fantastisk gåva! Sunita tryckte Saraswati till sitt bröst. Hon älskade henne redan nåt alldeles enormt. Saraswati log fridfullt och sparkade sina små ben. Hon var en förnöjsam bebis.

Från den dagen framåt bar Sunita Saraswati i ett knyte tills hon blev stor nog att gå själv, och på nätterna sov dom på en madrass i sin lilla hydda bredvid köket. Då och då kom Sussie förbi och lekte lite med henne och sjöng svenska sånger, men hon tröttnade snabbt och återgick till yogan. Ibland var hon borta i flera månader i sträck men det tänkte inte Saraswati speciellt mycket på. När det var en högtid eller en stor fest fick hon följa med Sunita hem till hennes by. Hennes favorit var Holi, när alla klädde sig i vitt och sprang runt och slängde färg på varandra. Diwali, ljusets fest, var ochså alltid rolig och spännande, speciellt fyrverkerierna. Ibland fick hon följa med Sunita till templet inne i stan. Dom snurrade runt statyn av Ganesha, elefantguden, bad böner, tände rökelse och lämnade några blommor framför statyn på Krishna. Och ibland gick dom till marknaden och köpte tyg eller kryddor.

Det hände alltid nåt på ashramen, människor kom från olika länder för att gå på kurserna, springpojkar kom och levererade varor, nån av kvinnorna behövde hjälp med att passa sin bebis, kor fick kalvar, mat behövde lagas, och i hantverksfabriken kunde man se hur kvinnorna sydde och broderade. Från början var hon ochså Gurujis speciella favorit. Han hade valt ett att leva ett enkelt liv, ungefär som en munk, för att kunna ängna all sin energi åt meditationen och sina elever. Saraswati blev den dotter han aldrig haft. Hon var den enda som fick sitta inne i hans rum och läsa dom uråldriga böckerna på Sanskrit, nåt hon tog till sig lätt. Guruji hade aldrig sett maken till en sån kvick och lättlärd elev. En dag när hon sprang genom trädgården och sjöng en av visorna Sussie hade lärt henne upptäckte han dessutom att hon hade en fantastisk sångröst. Inte så konstigt kanske med tanke på vem hennes far hade varit! Sen den dagen fick hon sitta vid hans sida under morgonmeditationen och sjunga dagens välsignelse eller bön.

Hennes klara flicksopran klingade genom den tysta mörka morgonen, och alla som hörde den fick gåshud vare sig dom ville eller inte.

“Lead us from unreal to Real,

Lead us from darkness into Light,

Lead us to the fear of Death,

To knowledge of Immortality”

sjöng Saraswati och alla häpnades över att hennes unga röst kunde ha ett sånt djup, en sån känsla. Det viskades om att hon var en Bodhisattwa, precis som Guruji, en riktigt helig person som levt många goda liv, och nu var snäppet ifrån att återfödas som en Buddha, en som skulle rädda världen, för att sen uppnå nirvana, att upplösas i världsalltet och slippa återfödantets eviga hjul.

Nån som inte var glad åt dom här spekulationerna var Arjun. Han hade alltid varit Gurujis favorit tidigare, det var han som skulle ta över ashramen efter Guruji, inte nån liten blåögd flicka som inte ens var indisk. Arjun höll ett vakande öga på flickan och bidade sin tid.