Kapitel 2, Larson kommer på besök

Runt fikadags kom Larson, sin vana trogen, strövande nerför backen. Även om Pelles mamma lagade underlig vegarisk mat så var det ingen tvekan om att hon kunda baka underbart fikabröd. Det hade hon fått lära sig av sin mormor när hon först hade kommit hit till gården och knappt kunde prata svenska. Hon hade haft en minst sagt ovanlig barndom innan dess.

Men det fanns ännu ett skäl till att Larson kom på besök. Pelles mamma var nämligen väldigt duktig på att läka med örter. Hon hade ett helt förråd med gamla glasburkar fulla med diverse rötter och örter inne i det som för i tiden hade kallats salen. En del odlade hon på gården, en del plockade hon ute i naturen, och en del importerade hon från ett kvinnokollektiv i indien. I början hade byborna vart rätt misstänksamma, speciellt nere på missonshuset, men hur det nu blev så hamnade dom flesta i byn här i salen förr eller senare när dom inte var riktigt nöjda med hjälpen dom fick nere på vårdscentralen. När nån kom och ville prata om sina problem och åkommor stängde hon dörren och lyssnade intensivt till deras berättelser. Av nån anledning berättade dom alltid mer än vad dom hade tänkt, saker som verkade ovidkommande, men gick och frätte på dom inombords. Ingenting dom sa lämnade nånsin salen. Och alla gick därifrån med lättare steg och viskade generat till sina nära vänner, att den där underliga människan med kjolarna och det länga håret...hon vet allt vad hon pysslar med.

Efter att ha avnjutit kaffe med ångande fäska pistaschbullar lutade sig Larson tillbaka på stolen och sa, “Ja, du Sara, det var kanske nåt jag behövde prata om ochså. Om du har tid och så.” Självklart hade Pelles mamma tid. Det var rätt otroligt hur hon alltid hade tid för alla. Pelle undrade om hon nånsin sov, iallafall verkade det inte så. När dom hade klivit in i salen och stängt dörren sa Larson generat. “Ja, det är minnet som sviker. Du vet hur länge jag talat om att grusa om planen, och jag har bara gått och dratt på det, tyckte väl aldrig att det var en lämplig tid. Men idag när jag kom tebaka från gärdet, nog låg gruset där, i en jättehög. Och jag vart så paff, jag hade inget minne alls av att ha beställt det. Men där satt fakturan på lagårdsdörrn, två ton grus, tillräckligt för att grusa vägen ner till Eivor ochså. Ja du vet hur lerigt det blir där blir framåt hösten, riktigt räligt. Det var bara ett fel, dom hade skrivit Björkvägen 43, istället för 48.” Något litet surrade bak i Saras huvud. Nånting med den här historien klingade konstigt. Hon tittade in i Larsons blekblå ögon. Han såg hur klar ut som helst. Det syntes inga av dom tecken hon brukade se vid demens. “Sven, sa hon mjukt. Jag tror inte det är något större fel på ditt minne. Alla kan glömma av sig ibland. Det har ju vart tungt för dig att sköta allt själv sen Maj gick bort. Det är enormt mycket för en ensam person att hålla reda på allt som rör ett lantbruk. Men ta det här Johannesörts teet. Drick en kopp vid läggdags och en kopp mitt på dan om det känns jobbigt. Larson svalde och tittade ner. Hans ögon vattnade lite. Det var sant att det hade blivit ensamt utan Maj. Sara hade nog rätt. “Tack snälla du, sa han. Jag kommer förbi med ett lass ved senare.” “Det är ingen brådska med det, sa Sara. Du vet att du är alltid välkommen ner hit och prata”