Kapitel L, Pelle gör sig nyttig

Det första Britt hade sagt när hon och Pelle kom in i köket var "Tor har lovat mig att jag skall aldrig nånsin behöva bo på det där hemska hemmet!" Hon räckte ut tungan åt Paul, som tog sig för pannan. Sen fick hon syn på räksmörgåsen och satt sig ner och började snabbt glufsa i sig den.

"Jaså, Tor", sa Paul till Pelle, "Det var ju väldigt snällt av dig!"

Pelle såg helt panikslagen ut. "Hon tvingade mig att lova!" viskade han. "Jag visste inte vad jag skulle göra!"

Paul och Carl drog på smilbanden. "Jag förstår," sa Paul, "jag bara retas lite med dig. Jag vet att hon inte är helt lätt at tas med."

Britt hade försjunkit i sig själv och verkade inte ta nån notis alls om sin omgivning längre. Hon stack snabbt ut båda händerna och rev av en stor bit av vetekransen och tryckte in den i munnen och började smaska ljudligt.

"Britt!" röt Carl, och hon ryckte till och tittade på honom storögt. Hon ryckte till sig en bit till av vetekransen och pilade iväg längst korridoren mot sitt sovrum. Carl satt med huvudet i händerna. Paul klappade honom på axeln.

"Ta det lugnt pappa," sa Paul. "Det finns inget du kan göra."

Carl gestikulerade yvigt. "Bordskicket driver mig till vansinne. Hon äter som ett djur! Kan du tänka dig? Britt av alla människor, som alltid insisterade på att det alltid skulle vara så fint, med tända ljus och brutna linneservetter och alla skulle vara uppklädda och konversera, och nu äter hon med händerna om jag inte håller efter henne."

"Det kommer bara bli värre," sa Paul, "så det är bäst du försöker ta det med ro. Du vet att det inte är hennes fel."

"Ja, men jag tycker att om hon bara skärpte till sig lite, så kunde det vara mycket bättre." han såg uppgiven ut. "Äsch jag vet inte vad jag pratar om." Sen tittade han på Pelle. "Javisst, jag har inte hälsat ordentligt. Förlåt mig!" Han sträckte ut handen. "Pelle, det är trevligt att få träffa dig äntligen. Vad är ni så upptagna med där nere på landet att ni aldrig kan komma och hälsa på?"

Pelle tänkte febrilt. Det var lätt att svara fel på den här frågan. Vad höll de på med? Ingenting som var så jättviktigt i hans uppfattning iallafall. Men om han sa det så verkade det som om hans pappa undvek sin familj utan speciellt god anledning. Vilket iochförsig förmodligen var sant. Men han ville ju inte lämna ut sin pappa på det viset.

"Sköta om djuren antar jag... men jag är här nu iallfall..." försökte han med svag röst. Han bet ihop nervöst.

Carl såg road ut. Han såg kritiskt på Pelle under sina buskiga grå ögonbryn. Hans hår var silverfärgat och fortfarande ganska tjockt, och han hade kammat det prydligt rakt bakåt från pannan. Pelle tyckte han såg enormt distingerad ut. "Ja, det är väldigt trevligt att du är här så vi får träffas äntligen. Och jag vill tacka så enormt mycktet för att du tog ut Britt på en promenad. Du förstår, jag klarar det inte själv längre. Hon springer ifrån mig, sen hittar hon inte alltid hem. Det vore komiskt om det inte vore så sorgligt. Hur länge är du här? Om du är villig att åta dig ett litet arbetsuppdrag, så kan jag betala dig en slant för att valla henne en stund, så ofta du kan eller har lust med."

Pelle vidgade ögonen. Han kunde tjäna pengar! Men inte kunde man väl ta betalt för att vara med sin egen familj? Det verkade ju inte rätt. Och dessutom betalade ju Paul allting för honom när han var här, och stack till honom pengar hela tiden dessutom.

"Nej," började han, och Carl såg besviken ut och sjönk ihop lite. Pelle började prata fortare. "Jag menar, du behöver inte betala mig. Hon är ju min farmor! Klart jag inte ska ha betalt. Jag kommer gärna hit och går ut med henne varje dag. Det är inga problem alls." Han drog upp asken med örhängena ur fickan. "Och dessutom gav farmor mig de här att ge till min mamma. Uh, eller Tors flickvän. Ifall du inte ville att hon skulle ge bort dem tänkte jag."

Carl lyfte på ögonbrynen och tittade på Paul och nickade uppskattande. Han pejlade in sin skarpa fokus på Pelle igen."Tack ska du ha, Pelle. Det är fantastiskt nobelt av dig att erbjuda dina tjänster utan betalning. det finns inte många ungomar som du nuförtiden. Du skall veta att jag uppskattar det nåt enormt. Och ge du de där örhängena till din mamma. De kanske kan tjäna som en liten påminnelse till Tor om hans egen mammas fortsatta existens. Men om hon börjar ge bort mer saker kan du väl bara säga till mig." Han log lite bistert.

Paul reste sig upp. "Nädu pappa, nu skall vi dra oss ner till kontoret innan arbetsdagen är helt slut." Han gav sin pappa en lätt kram om axlarna och Carl klappade sin son på armen lite förstrött. Han sträckte ut sin hand till Pelle igen.

"Då ses vi imorgon då. Samma tid?" Pelle skakade den utsträckta handen och nickade allvarligt.

Ekestams advokatbyrå hade ljusa och moderna lokaler högst uppe i huset där Paul och Peter hade sitt garage. Hissen öppnade direkt in i en foaje där en receptionist satt bakom ett halvrunt skrivbord.

"Hej Sanna," tjoade Paul på sitt vanliga sätt. Sen stannade han och tittade upp i taket. "Jäkla många glödlampor som har dött. Kan vi få dem fixade tror du?"

"Jag har ringt vaktmästarfirman, men de har ingen person att skicka oss den här veckan, alla är på semester."

"Jamen såhär kan det ju inte se ut! Tror du att du kan kila iväg och köpa några glödlampor?"

"Det ingår inte direkt i mina arbetsuppgifter," sa receptionisten surt. Paul himlade med ögonen. Vem hade anställt den här bitchiga bruden? Jo, Peter förstås. Och nu kom han ihåg varför. Stön! Han fick prata med honom, receptionen var ju firmans första ansikte utåt och såhär kunde ju inte klienter bli bemötta. Receptionisten plockade demonstrativt upp en nagelfil och började fila. Paul blev högröd i ansiktet.

"Om du verkligen inte kan hitta nåt att göra får vi kanske omvärdera om den här firman verkligen behöver en receptionist alls!" röt han.

"Helt okej med mig," sa Sanna och ryckte till sig sin handväska. "Jag går på lunch nu." Hon kände sig väldigt lurad. Peter hade sagt till henne att det var jättespännande att jobba på advokatbyrå och det var ju det sista det var. Hon smällde högt med sitt tuggummi precis när hon gick förbi Paul som blev ännu rödare i ansiktet. Hon hoppade in i hissen och tryckte på ner knappen och susade ner. Kanske skulle hon gå och kolla om det där jobbet på NK sko fanns kvar? Det var ju bra mycket mer fart där än här. Ibland kom det nån gammal gubbe man fick släppa in, eller det ringde i telefon, men mer hände det inte. Dessutom hade Peter slutat ringa henne sen han tog semester. Hon anade att han hade nåt problem med sin fru och det hela var på upphällningen och då kunde det vara lika bra att jobba nån annanstans innan nån sur gammal kärring kom instormade och skrek och höll på.

Paul höll på återfå fattningen. Hans färg började återgå till det normala.

"Jag kan gå och köpa glödlampor," sa Pelle. Han förstod att han hade fått en chans här, att visa vad han gick för. En chans att bli oumbärlig. En chans att komma bort från byn.

"Fint," sa Paul. "Här, jag ska presentera dig för Janne, våran datakille, så kan han hjälpa dig med detaljerna. Sen behöver jag gå och ringa några samtal."

De gick längst en korridor med ett stort konferensrum på ena sidan och kontorsrum på den andra. Längst bort i korridoren fanns ett rum utan fönster, och här knackade Paul på dörrposten samtidigt som han klev in.

"Tjena Janne, det här är Pelle, min brorson."

Janne klev fram och hälsade, "Hejhej, Janne heter jag."

"Pelle här har erbjudit sig att köpa glödlampor och städa upp lite, eftersom vaktmästarna tydligen strejkar." Han himlade med ögonen."Och Sanna också." Han fnös. "Iallafall, efter han är klar med det så är han väldigt intresserad av datorer, men har inte så mycket erfarenhet, så då tänkte jag att du kunde visa honom lite vadsomhelst, det där låter jag er reda upp. Okej, så kan du visa honom var han skall handla och så? Fint. Då går jag in till mig ett tag." Paul avlägsnade sig med långa kliv. Han började bli lite trött på att vara barnvakt.

"Då tycker jag vi börjar med att gå runt och se vad vi behöver," sa Janne. "Det här ingår inte riktigt i mina uppgifter heller, men tillskillnad från lilla fröken därute har jag inga problem med att bli lite skitig om händerna." De gick runt i lokalen och inventerade glödlampor, toapapper och kaffe. Sen gav Janne listan, pengar och instruktioner till Pelle om vart han skulle gå, och återgick till sina egentliga arbetsuppgifter. Pelle lade nogsamt firmans pengar i vänstra fickan, för att skilja dem från de han fått av Paul, som han hade i högra fickan.

Pelle kände sig upprymd. Han gick på Stockholms gator och hade en uppgift att fylla! Han hörde hemma här nu! Han gick förbi en korvkiosk och kom ihåg hur hungrig han var. Den där räkmackan hade inte räckt speciellt långt, så han köpte en hamburgare och en Norrlandsrull som han snabbt tryckte i sig. Sen köpte han en Päron Mer för att skölja ner allting. Han gick iväg och väntade på den där känslan av välbefinnande, men den infann sig inte riktigt. Sen kom han förbi ett gatukök som sålde Thaimat, och lukten av vitlök, ingefära och chili spred sig ut på gatan. Plötsligt saknade han sitt hem. Åh, mammas mat! Mmmm! Även om den var vegetarisk var den så himla god, allt hade så mycket smak. Han bromsade framför gatuköket och tittade på menyn. Wokade grönsaker med kyckling! Det lät ju himla gott. Han drog upp det som var kvar av pengarna han fått av Paul ur fickan. Det räckte precis. Han läste resten av menyn medan han väntade på sin mat. Glasnudlar. Curry. Pad Thai. Kyckling med kokosmjölk och basilika. Allt lät så gott. När han fick sin lilla plastskål andades han djupt in aromen. Mmm, så underbart. Han tog en bit kyckling och en bit röd paprika på gaffeln. Det var starkt, hans ögon tårades lite. Det här var riktig mat det! Han tog lite ris med en bit morot. Det fanns en bänk framför kiosken, och där satt han sig ner. Den här maten krävde respekt. Den Thailändska tanten i kiosken lutade sig ut. "Smakar bra? Du gillar?"

"Wäkkegokk," sa Pelle med munnen full av stark mat. "Jättegott!" rättade han sig när han svalt. Han gjorde tummen upp åt kocken, som log. Hon försvann en stund och kom sen tillbaka med en illgrön läsk. "Thailand läsk för dig! Varsågod!" sa hon.

Pelle reste sig upp och tog läsken. Den var vämjeligt söt, men släckte branden i hans mun och svalg. Det gick snabbare att äta upp resten av maten. Han gick fram till luckan och tackade. "Jag kommer tillbaka!" sa han. Kocken log mot honom. "Välkommen åter!" sa hon. Pelle tittade på sitt armbandsur. Oj! Nu hade han vart borta ganska länge redan! Bäst han satte fart. Han hittade affären och gjorde sina ärenden. På vägen tillbaka slogs han en väldigt viktig insikt. Han mådde väldigt bra. Faktiskt mycket bättre än när han ätit all den där korven. Det måste vara så att det var bäst att äta blandade saker! Typ, kyckling, ris och grönsaker som han gjort just nu. Eller kött, potatis, grönsaker. Man behövde alla sorternas mat, tillsammans, samtidigt. Han kände sig mäkta stolt över sin upptäckt och gick med lätta steg in i porten till kontoret.

När han bytt alla trasiga glödlampor och fyllt på med toarullar tyckte han att han lika gärna kunde dammsuga entren, eftersom han redan lärt sig av Anna hur man gjorde ett bra jobb. Paul som gick genom entren med telefonen mot örat såg förvånad ut och gjorde tummen upp mot Pelle. Surmulna Sanna hade aldrig kommit tillbaka från lunchen. Lika bra det, så slapp Paul fundera ut hur han kunde bli av med henne. Han började bli trött på att städa upp efter sin bror också.

Efter Pelle hade gjort det så snyggt han kunde gick han tillbaka till det fönsterlösa rummet, där det stod Jan Åkeson stod på dörren. Janne satt med fötterna på bordet och knappade på ett tangentbord som han hade i knät. Han tittade upp.

"Tjena, Pelle. Jag sitter här och kör lite underhåll på systemet eftersom det är så få människor här just nu." Han satte ner fötterna och svängde runt stolen mot Pelle. "Så, bossmannen sa att du är intreserad av IT, vill du fråga nåt speciellt eller?" Han gungade bakåt på stolen och sträckte händerna över huvudet.

"Nja," sa Pelle. "Jag vet igentligen ingenting. Vi har ingen dator hemma. Jag försöker jobba med datorerna på skolan, men jag känner att jag ligger efter i allting. Jag vet inte var jag skall börja."

Janne rynkade panna och tittade på Pelles dyra kläder. "Ingen dator hemma? Det var orginellt! Men här ska du få se nåt tjusigt. Här, du kan sitta vid det här skrivbordet." Han satte på en dator och öppnade upp en sajt som hette Klickdata. "Det här är en sajt med ekurser. Du kan lära dig nästan vad som helst här. Jag loggar in dig som mig, så kan du titta på utbudet, och så kan du sitta här och pula med vad du vill. Bra så?" Pelle nickade nervöst, och Janne återgick till sin egen dator. Pelle kände en hisnande känsla i maggropen. Han tittade på kursutbudet. Vad skulle han börja med? Basträning kanske, Word, Powerpoint, Excel, saker man skulle använda i skolarbetet. Senare kunde han beta av Flash och Dreamweaver och sånt man kunde använda för att skapa websidor. Han suckade lyckligt. "Tack, Janne!" sa han. Janne tittade upp och såg lite förvånad ut. "Inte nåt att tacka mig för. Du får tacka din farbror som står för kalaset."

Pelle lät sin hela uppmärksamhet sugas in i wordkursen. Det fungerade. Kursen var klar ch tydlig och lätt att följa. Han förstod allting. Han var ju inte en hel nybörjare, men det var bra att lära sig alla små finesser. Pelles fingrar flög över tangentbordet. Han flöt bort i en tyst värld där allt var rent, logiskt och funktionellt. Det var sånt här han ville hålla på med! Idag word, imorgon världen! När han började känna sig lite stel klickade han på Personlig Utveckling och hittade ett program med "stretchövningar framför datorn." De hade tänkt på allt. Han var lycklig! Vilken dag han hade haft! Två stora insikter hade han nåt fram till på samma dag! Han föreställde sig sitt framtida liv i Stockholm, då han skulle jobba med IT. Han skulle ha en snygg kostym, som sin farbror, och glida runt i en nercabbad Porsche... men vänta, kostym, det var nog lite för konservativt? IT killar var nog lite coolare, mer individuella? Kanske skulle han ha en personlig uniform, som Steve Jobs med sina eviga blåjeans och svarta polotröjor. Men han kunde ju inte ha samma som Steve, han fick komma på en egen stil. Kanske smala svarta jeans, och en svart skjorta? Den här biten var han inte så bra på. Men om han var rik kunde han anställa en stylekonsult. Sin kusin Ebba, kanske? Eller ännu bättre, sina systrar! Det vore kul.

Pauls telefon ringde igen. Det var Carolines bror. Han kände sig lite orolig när han svarade: "Ja, det var Paul här."

"Tjena, det är Anders. Hur är läget?"

"Jodå, man kan inte klaga alltför mycket. Du då?"

"Jo, det är okej, men jag tog ut pappa på lunch på Grodan idag, och där sprang vi på Caroline och hennes chef, den där.., ja du vet."

"Mhm."

"Syrran verkade om möjligt ännu mer hispig än vanligt. Och du vet hur farsgubben är, som en gammal ihärdig jäkla blodhund som fått upp ett spår. Så nu har han fått för sig att det är nånting konstigt på gång. "Nånting luktar lurt här. Det ligger en hund begraven." sa han flera gånger. Så jag har blivit utskickad för att spionera." Båda skrattade.

"Ja gud, Bertil!" sa Paul. "Vilket fenomen! Hur gammal är han nu?"

"Åttiotre, och klar som en Orreforsvas. Käkar spik till frukost fortfarande." sa Anders. De skrattade igen båda två.

"Nej, men allvarligt talat Anders. Saker och ting är inte så bra med mig och Caroline, men det är högst inofficiellt, jag, eller vi, vill inte att nånting kommer ut...på ett år kanske."

Anders var tyst en stund medan han nickade fundersamt. "Okej. Du kan lita på mig. Men vad ska jag säga till Bertil? Han ger sig inte så lätt."

"Tjaa, vad ska vi säga?" Paul gungade bakåt i stolen och tittade runt i rummet. På ett bord hade han en liten bronsstatyett föreställande en naken kvinna som tvättade håret. En Rodin kopia. "Jag vet, säg att hon fick nåt tveksamt besked på ett cancerprov, och nu vet hon inte om hon har cancer. Så om typ nån månad kan du säga att det nya testet kom tillbaks negativt."

"Det är ganska bra! Vi säger att det är nån slags kvinnogrej, typ livmoderhalsen, det skulle han aldrig våga fråga om. Det blir bra för honom att öva sig på att vara försynt och diskret." De skrattade igen. "Men du, vill du gå ut och ta en öl efter jobbet? Så kan vi snacka lite. Jag har fått reda på ett ställe som kommer bli till salu några mil inåt landet från mig i Antibes, som skulle vara perfekt för dig och Peter. Det är två hektar olivträd och druvor och fyra hus på tomten. Ni borde flyga ner och kolla så snart ni kan, jag tror att ni kan få en bättre deal om ni slår till fort innan det kommer ut på marknaden."

Paul satt sig upp i stolen. "Wow, det låter ju helt perfekt!"

"Ja, det är fint. Behövs renoveras och moderniseras förstås, men vad gör inte det?"

"Har du en länk jag kan kolla på?"

"Nej, det är en gammal bonde som säljer, och som sagt, det finns inte hos nån mäklare än."

"Okej. Men du vet, det kommer ju förmodligen inte bli nån Caroline därnere," sa Paul menande.

Anders skrattade igen. "Ja, gud vad jag bryr mig!" sa han. "Du vet, Caroline och jag... har väl aldrig kommit sådär jättebra överens. Hon har alltid varit otroligt avundsjuk på mig, väldigt jobbigt. Men däremot umgås jag gärna med dig och Peter! Det finns ett helt gäng trevliga svenskar därnere. Känner du Dogge Hamrin? Och Christer och Lisa Jeansson?"

"Mmm, lite grann. Låter helkul. Ska vi ses på Riche klockan sex då?"

"Ja toppen. Tja då!"

När Paul lagt på luren kom han ihåg Pelle. Javisst ja! Vad skulle han göra med honom? Som sagt, det här barnvakteriet började bli lite väl krävande. Vilken tur att hans egna barn var så självständiga! Han klappade sig själv lite på ryggen för att ha uppfostrat dem så bra. Han stegade iväg mot datarummet. Där satt Janne och Pelle och knappade på varsin dator. Han vinkade ut Janne i korridoren och stängde dörren.

"Du Janne, jag behöver kila iväg på en klientmiddag såhär i sista minuten, och jag undrar om du kan göra mig en persolig tjänst?"

Janne såg vaksam ut. "Jaha, vad hade du tänkt dig?"

Paul la förtroligt armen om axlarna på honom. "Som du ser, så har jag ju Pelle, min brorson här, och resten av familjen är ute på landet, så jag undrar...eh, kan du ta ut honom på nåt ikväll? Du kan ta firmakortet och köra det på representation."

"Jaha, och vad säger Berit i redovisningen om det då? Det låter inte riktigt grönt med skatteverket det där?"

"Nejdå, nejdå, hon säger ingenting. Det är helt okej. Ge notan till mig bara så tar jag hand om det."

"Sen hade jag tänkt att jag skulle jobba på båten ikväll..."

"Perfekt!" utbrast Paul. "Pelle är jättehändig. Han bor på en bondgård. Brukar meka med traktorer och så. Fantastiskt!"

"Bondgård?" sa Janne och tänkte på den rosa skjortan med polospelaren.

"Javisst förstårdu." sa Paul och klappade honom på ryggen. "Det kommer bli jättebra."

"Men jag cyklade idag..." försökte Janne klent. Han visste att han hade förlorat redan.

"Cykla! Toppenide! Bästa sättet att se Stockholm! Jag har ett sånt där Citycykel kort här nånstans." Han rotade i plånboken. "Här är det!" Han räckte leende över det och kreditkortet. Janne tog tyst emot. Ibland bar det verkligen emot att jobba med de här överklassprättarna som tyckte att de kunde köpa sig fria från allting. "Ja tack då! Vi ses imorgon! Sätt honom i en taxi till Strandvägen sen bara!" hojtade han samtidigt som han rundade hörnet med hög fart. Janne tittade på korten. Han hade tänkt sig en lugn kväll med vågornas kluckand vid kajen medan han fixade med motorn. Men ville Paul ha representation skulle han väl få det. han tog upp sin Blackberry och smsade sitt vanliga gäng. "Vi ses vid båten klockan 8. Firman bjuder på middag!"

Kapitel K, Bror till Bror

Det var alltid lite avslaget på kontoret när inte Peter var där. Inte samma elektricitet i luften. Fast på det stora hela var Paul inte så hungrig på att jobba längre. Kände att han gjort sitt, Peter och han hade gjort ett fint jobb med pappas firma, vårdat den väl, behållit gamla klienter och skaffat många nya, anställt bra unga jurister, och i alla avseended bevisat vad de gick för. Nu började det bli dags att sälja firman och dra sig tillbaka. Han och Peter hade pratat rätt mycket om att köpa ett ställe nere på Franska Rivieran, segla året runt, odla lite druvor, spela golf och tennis. Kanske ta några små uppdrag åt svenskar därnere så man inte segade ihop totalt. Pappa skulle inte bli glad över tanken på att hans söner skulle dra sig tillbaka när de fortfarande stod i sin mandes fulla kraft, inga tag i ungdearna nuförtiden. Men Paul kände sig allt annat än ung. Speciellt idag. Han slog numret till Peters mobil. Först hördes bara en massa krafsanden och ljud i luren.

"Peter? Hallå?" Efter ytterligare några sekunder dök Peter upp.

"Ja, tjena brorsan, vi är ute på båten. Testar nya seglen."

"Ahh! Hur går det då?"

"Som smort, bara fint! Som en glödgad smörkniv i vattnet! Det här skall nog gå vägen ska du se!" Paul skrattade. Alltid lika trevligt att höra brorsans röst.

"Var är du nu?"

"Bara ute på Kanholmsfjärden. Vi skall precis åka tillbaks hem. Lasse, kan du ta rodret?"

"Hem, till Sjöbacka? Du är inte ute på Sandhamn då?"

"Nej, det är väl ingen bråska dit ut och trängas när man har ett helt eget hus att vara i en halvtimme därifrån?"

"Men Philip, är inte han med dig då?"

"Philip? Inte sett röken av honom. Jag trodde han skulle komma ut med dig. Föresten, Lovisa kom ut i morse. Jag tror hon sa att hon hade sett honom på Spybar. Vadå, sa han att han skulle hit?"

Paul stönade lite."Ja, han sa att du hade bett honom komma ut tidigare och öva upp de nya gastarna. Och sen pilade han iväg mot Cinderellabåten med hela seglarbagen och allting."

"Och sen avvek han mot Spybar! Han var tydligen med en snygg tjej ochså, sa Lovisa. En äldre tjej! Wooaw!"

Paul suckade. "Jaha, varför är jag inte förvånad. Jag bad honom komma med på middag med Pelle, och sen fick han jäkligt bråttom."

"Vilken Pelle, är Pelle Sandelin hemma?"

"Nej, åh gud, jag har inte hunnit berätta för dig. Alltså, på vägen hem från Båstad så fick jag för mig att vi skulle titta in hos Tor."

Peter frustade i luren. "Alltid en jättebra ide! Vad är det med dig Paul? Livet inte jobbigt nog för dig? Kände för lite självtuktning? Får du inte tillräckligt med skit från Caroline?"

Paul skrattade motvilligt. "Ja, ungefär."

"Nå, hur var det hos vår efterblivne bror?"

"Men det är väl att ta i, du kan väl inte säga att Tor är efterbliven?"

"Okej, autistisk då. Nejmen allvarligt talat, sa han en enda vettig grej under tiden du var där?"

Paul tänkte efter. "Faktiskt så tror jag inte han sa ett enda ljud på hela tiden. Jo, när vi gick mot bilen så sa han "Vänta, Pelle!"

"Du ser, han är efterbliven! Men vadå "Vänta Pelle?"

"Ja gud, det är en lång historia. Alltså, det var helt sjukt egentligen. Caroline och jag hade grälat i bilen."

"Säg nåt nytt."

"I vilket fall, hon bara gick och satt sig utan att säga hej, och Tor och hans fru sa inget heller. Men tvillingarna hade bullat upp världens kaffebord, det var lite spöklikt, det var som om de visste att vi skulle komma. Och nu ska du få höra, de har ett företag som jag har lovat att investera i." De skrattade båda två.

"Men sluta, vadå företag?"

"De syr och designar kläder, väldigt snygga, tillochmed Caroline var imponerad. Och här är det bästa av allt, hittills har de suttit i en liten stuga utan el, som ser ut som nånting ur en skräckfilm, med gamla uppstoppade djur och konstiga grejer, och syr på en gammal trampmaskin. Och kläderna ser faktiskt helt professionella ut."

"Trampmaskin! Jag vidhåller, Tor är efterbliven! Hur såg det ut där annars?"

"Tjaa, som en rucklig liten gård på landet, du vet. Den nyaste grejen de har är typ från 70-talet. Men iallafall, jag skall köpa moderna symaskiner åt dem, mot en del i vinsten." Båda skrattade igen.

"Men vad var det där med Pelle då?"

"Ja, alltså, efter jag hade lovat tjejerna att hjälpa dem, ...du skulle ha sett förresten, de drog fram en handskriven affärsplan från under kaffebrickan typ. Det var helt otroligt, verkligen precis som om de visste att jag skulle komma."

"Och du hade inte ringt innan?"

"Nej, ingenting, inte ringt, inte planerat, det var helt spontant."

"Mmmm...tvillingar är speciella!" Mer skratt.

"Ja, speciellt de här två."

"Hur är de då?"

"Ja, de är otroligt söta. Små, späda, knallgröna ögon, lockigt ljust hår. Och så är de otroligt skärpta. Jag har faktiskt aldrig träffat några liknande ungar. Ingen som ens kommit i närheten."

"Vilken grej! De brås på sina farbröder helt klart. Ja, det skall bli kul att se den där affärsplanen."

"Iallafall, Pelle. Jag tyckte så synd om den där jäkla ungen, här sitter de nu ute på vishan, de har helt klart inte ett korvöre... Jo, de har kvar våran gamla Volvo fortfarande!"

"Den röda?" Både Paul och Peter blev tvungna att skratta uppsluppet igen.

"Jaa! Hur gammal kan den vara? Den såg inte direkt ut som om den hade kört nånstans på ett tag, men jag såg ingen annan bil."

"Du ser, han är efterbliven. Vad gör han då? Är han torghandlare fortfarande?"

"Mmm, jag vet inte, jag frågade aldrig. Men det är väl lite hårt, ja menar, vi fick ju andra möjligheter..."

"Vadå, andra möjliheter! Han hade väl precis samma möjligheter som vi hade, växte upp på precis samma ställe, gick i precis samma skola upp till nian, valde att inte anstränga sig, utan att sitta och drömma och gå runt och peta naglarna hela tiden."

"Ja, men pappa hjälpte ju oss en hel del, det får du ju medge."

"Ja, men å andra sidan hade ju Tor mamma lindad runt sitt lillfinger, vi såg ju knappt röken av henne efter Tor föddes. Det var ju bara Tor och Tor för hela slanten."

Otroligt, vilka spår det sätter, tänkte Paul.

"Och sen gav ju morfar honom en hel del kosing för att rusta upp den där verkstan och det där "kulturhuset" de bodde i, för att sen överge alltihop och flytta ut till en annan fallfärdig kåk ute på landet."

"Ja, gud, jag kommer ihåg vilket rabalder det blev om det där."

"Och han var ju så sanslöst mesig, han sprang ju til mamma och skvallrade hela tiden, och grinade jämt, vilken jäkla lipsill han var."

"Men vi var ju helt vidriga mot honom."

"Mmm, det är sant." Paul började skratta lite. "Kommer du ihåg den där sången vi brukade sjunga? Det föddes en gosse på Östermalm, en stjärnklar vinternatt, han var redan som liten väldigt ful och lockade många till skratt!"

"Mörbyligan! Så hettte de!" Paul stämde i:

"Hans far var av gamla skolan, en skicklig advokat, han sa ofta till sin hustru, han är dum och han är lat." De skrattade så tårarna rann. "Vad hade vi, tio verser? Nä, fy farao var hemska vi var."

"Han förtjänade varjenda sekund."

"Iallafall, tillbaka till Pelle, jag tyckte så synd om honom, han nämnde att han var intresserad av datorer, och att han ville resa, och de har ju inte ens en teve, och reser nånstans gör de väl inte heller, så jag bjöd in honom att komma med tillbaks till Stockholm."

"Åh nej!"

"Ja, det var kanske lite överhastat... så fort vi kom hem till Strandvägen så stack alla iväg och lämnade mig ensam att underhålla honom."

"Du kan inte vara förvånad över det, va? Och vart tog Caroline vägen? Till Kääääären?"

"Keeeeren!"

"Kaaaren!"

"Men du, Peter, tror du verkligen att det är nåt? Jag måsta säga att jag har absolut ingen aning. Har du hört nånting som jag borde veta?"

"Nej, ingenting. Men det är ingen tvekan om att subban är ute efter din fru."

"Hagga."

"Oh, Käääären!"

"Usch sluta, jag orkar inte mer. Iallafall, det verkar som om Caroline sover hemma, men jag ser henne aldrig. Hon bad mig flytta in i Philips rum."

"Oj då."

"Hon har äntligen gått med på en skiljsmässa."

"Oj! Ja, men det var väl lika bra. Vi får fira efter Gotland Runt! Efter vi har krossat kärringkajutan!"

"Men säg inget till nån än, det är helt inoffciellt, ungarna vet ingenting än. Vi får tänka ut det där lite grann."

"Hon kan inte komma åt Sjöbacka va?"

"Nej, jag kollade upp de där papprena. Nej, Sjöbacka är mammas enskilda egende fortfarande och när hon dör så går allt till oss tre enbart."

"Vilka tre?"

"Ja, Tor ochså."

"Men han har ju inte varit där på tjugo år?"

"Och jag som trodde du var advokat? Det finns regler som står högre än vem som var där sist. Regler som är till för att skydda de svagare i samhället!" sa Paul i en röst som en gammal femtiotals film.

"Aha, du menar som de efterblivna då?" Paul kunde inte hjälpa att han drogs med i skrattet.

"Men vänta," forsatte Peter, "åter till brorsonen Pelle. Alltså, du rusade in hemma hos Tor, oannonserad, förutom för de clairvoyanta tvillingarna, spred pengar och välvilja omkring dig, och avvek med hans son, utan att Tor sa ett enda ord förutom "Vänta!"

Paul tänkte efter. "Ja, ungefär så var det väl."

"Men hallå, även om nu Tor är efterbliven, eller autistisk, vilket må, eller inte må vara sanningen, så kan du ju inte bara störta in och föra bort hans barn utan att fråga honom om lov."

"Jamen, nej, det var ju inte riktigt så det var, jag bjöd ju in honom, och han tackade ja, och sen blev det blev väldigt kaotiskt, Caroline gick bara och satt sig i bilen, och Tor protesterade inte alls."

"Förutom, "Vänta Pelle?" Det kanske kunde tyda på att han hade vissa reservationer?"

"Mja, kanske, eller han kanske bara ville säga hejdå..."

"Han fick inte ens säga hejdå? Det här blir värre och värre! Vad har du blivit nu då, nån slags katolsk missionär i Afrika som vet vad som är bättre för alla infödingar än deras hemska primitiva vanor! Vips bort med ungen till civilisationen bara!"

Paul kände sig lite träffad men gick på defensiven.

"Men du ska se hur ungen äter, som om han aldrig sett mat i hela sitt liv. Faktiskt så tror de svälter honom. De är veganer eller nåt sånt. Första kvällen tog jag honom till Nybrogrillen och han åt typ hela sortimentet och sa att det var första gången i sitt liv han känt sig så mätt."

"Och du vidhåller fortfarande att vår bror inte är efterbliven? I rest my case. Men allvarligt talat, har du pratat med Tor och hans fru sen ni kom hit? "

"Nej, vi borde väl ta och ringa nu kanske."

"Tror det va. Var är han nu då?"

"Han är med mig på kontoret. Jag lämnade honom med Janne, han var ju intresserad av datateknik, så jag tänkte Janne kunde visa honom lite grejer."

"På vår betalda arbetstid!"

"Äh, ge dig, det är lugnt här."

"Jag skämtade bara. Har du varit uppe hos mamma och pappa då?"

"Ja." Paul suckade. "Det är så jäkla sorgligt att se dem såhär."

"Jag vet. Var det en speciellt dålig dag eller?"

"Nej, den var väl ganska genomsnittlig. Fast mamma trodde att Pelle var Tor, så hon blev helt exalterad."

"Jaha, var han med? Hur gick det då?"

"Jo det gick bra, Pelle tog ut henne på en promenad runt Humlan. Hon var nöjd att få komma ut, pappa var nöjd att få en paus och sitta och prata lite om firman, och Pelle var helt cool, han klagade inte."

Peter var tyst en stund. "Ja, det är ju mer än vare sig dina eller mina barn gjort på ett bra tag."

"Inte sant? Det är väl det där lugna livet på landet. Inte samma pretentioner på att allt skall vara superkul hela tiden. Och han hade faktiskt en bra ide ochså. Du ver våran polska städerska, Anna?"

"Nej, men, okej"

"Iallafall, Pelle har luskat ut på att hon är läkare, och hennes morsa som kommer halva tiden är sjuksköterska, och de kanske skulle kunna bo där och hjälpa pappa. Vi skulle aldrig kunna få sån kvalificerad hjälp till ett sånt lågt pris på nåt annat sätt."

"Vad sa pappa då?"

"Han är villig att underhålla iden och träffa henne. Så det är ju en bra början."

"Det vore skönt att slippa oroa sig hela tiden. Och Tor, morsgrisen, var är han då? Har han hälsat på en enda gång kanske? Icke sa Nicke."

"Ja jag vet, det är förjäkligt."

"Men Pelle verkar rätt okej då? Hur ser han ut?"

Paul skrattade. "Han ser precis ut som Tor. Jag förstår att mamma blev förvirrad. När han kom var han klädd i lump och hade en afro, men nu har jag fixat till honom lite."

Peter garvade ochså. "Du, vi skall lägga till nu. Vi hörs senare."

"Ciao."

Kapitel J, Regn sökes

Tor gick och hämtade en spade så de kunde begrava stackars Ludde. Flickorna plockade blommor för att göra en krans, och Sara plockade upp Luddes jordiska stoft, som nu inte vägde så mycket längre, och bar honom till den lilla begravningsplatsen bakom ladan, där diverse älskade husdjur hade funnit sin sista vila. Tor grävde en grav medan Sara och flickorna sjöng "Härlig är jorden" och sen lade Tor ner Ludde i graven och skyfflade jord över. Det var inte första gången de gjort det här, men det var alltid lika sorgligt. Vendela hade hittat en stort ben som de satte upprätt i den lösa jorden, och sen hängde de kransen därpå.

"Men ärligt talat, sa Tor, hur visste ni att han skulle dö just idag?" Tvillingarna tittade på honom uttryckslöst och ryckte på axlarna.

"Hans livsgnista var nästan släckt."

"Hans energi var slut."

"Jag förstår inte varför det skulle vara svårt att se."

"Det var samma med Aldebaran, en dag är det dags helt enkelt."

"Det syns bara. Man ser det tydligt."

Sara och Tor tittade på varandra förundrande, och sen ner på graven.

"Om jag börjar se krasslig ut, säger ni väl till mig, så jag hinner upprätta testamente?" skämtade Tor.

"Jo visst, självklart, vi vill ju inte gå miste om din stora förmögenhet!" skämtade Vendela tillbaka. Alla log.

"Men allvarligt talat, på tal om brist på förmögenhet och så..."

"Neeeej!" skrek tvillingarna.

"Nej!" sa Sara bestämt.

"Jo, men, jag vet inte hur vi skall klara oss det här året om vi inte säljer skogen. Den kommer växa tillbaka...."

"Aldrig," sa Sara. "Vad som helst men inte skogen."

"Pappa, vi äger inte skogen," sa Verdandi. "Vi är bara satta här tillfälligt för att ta hand om den."

"Det finns många...som har sin hemvist i skogen, och skulle bli onda om vi hugger ner den." sa Vendela. "Energier kommer friges som vi inte har nån kontroll över. Det går bara inte."

"Den dagen skogen huggs ner går den här gården i stupet." sa Verdandi mörkt.

Tor fick ge sig mot ett sånt kompakt motstånd. Han kände sig faktiskt lite skrämd. Men han kände sig även rädd när han tänkte på grönsakslandet och taken ochså. Han gick iväg för att åka och hämta hem Hassans Volvo med traktorn.

Sara och flickorna vandrade upp i skogen, Sara mot sin meditationssten uppe på kullen, och tvillingarna iväg till tjärnen. Alla hade med sig en liten hink, för skogen gav alltid nånting, svamp eller bär eller annat nyttigt. Det var en fantastisk gammal blandskog, med träd i alla åldrar. Man såg inte ofta en naturlig skog längre, de flesta skogar var bara gran med alla träd i samma ålder, men här blandades gran och tall björk, ek , asp och lönn. Närmast tjärnen växte bara granar, enorma och tunga med lavar hängade från grenarna. Där var marken alltid fuktig och ojämn av tuvgräs och tjocka mossar. På hösten kunde man hitta mycket svamp här, men en bit längre bort från det mörka vattnet glesnade träden lite, och det växte bär, även på de torraste somrarna. Här fanns även ett gravfält från vikingatiden, numera bara omkullfallna, ojämna stenar dolda under gräs och mossa. Även här fanns en gammal runsten med texten nedåt, helt osynlig för blotta ögat låg den och utrålade en svag energi som i den här generationen bara kändes av tvillingarna. De hade börjat leta efter den efter att de läst om den i Sigruns gamla luntor. De hade funderat på om de skulle be Tor vända på stenen med traktorn, resa upp den och låta den återfå sin gamla värdighet, men kommit fram till att det skulle förr eller senare leda till att det spang arkeologer och annat löst folk, vilket i sin tur skulle leda till turister och andra nyfikna inkräktare.

Som det var nu gick ingen annan än familjen i deras lilla skog. Den hade ingen direkt anslutning till vägen, och om man inte kom direkt från Björkbacken behövde man korsa breda åkrar, och det var ingen som tyckte det såg ut attv ara mödan värt. Från utkanten såg skogen inte heller så inbjudande ut, den vände ryggen mot oinbjudna med svårigenomkomliga snår och tättvuxna fula slyträd, utan sparade sin prakt för de invigda som kom in från Björkbackens bakgrind, där en ängsliknande backe ledde in på en gropig och stenig skogsväg, som skulle vuxit igen totalt om inte Tor körde upp traktorn då och då.

Här bland smäckra björkar fanns smultron och champignoner och en alltid växlande uppsättning vilda blommor. Längre in växte stora ekar, mellan vilkas rötter kantareller trivdes. Uppe mot de två bergsknallarna, växte tall och en. Det vekade som om skogen aldrig nånsin hade avverkats, döda träd hade fått vara kvar och hyste mängder av liv, ugglor, hackspettar och ekorrar. I små gläntor här och där var gräset nertrampat i små cirklar, här sov rådjur, tryggt förvissade om att jaktlagen aldrig kom in i den här skogen. Och under rötterna av en stor gran hade räven sitt gryt. På ljusa sommarkvällar kunde man se älgen komma klivande mellan träden på långa styltiga ben för att dricka ur tjärnen

Sigrun hade skrivit i sina böcker om älvor som dansade på ängarna, småfolket som bodde under stenarna, och tjärnkarlen, som bodde i tjärnen och lockade ner olyckliga små barn om de inte lydde sina föräldrar. Dem hade tvillingarna aldrig sett, men de kände alltid en slags närvaro i skogen. Nu sprang de barfota över den mjuka mossan och sjöng, glada över att vara levande och ha varandra och sin skog. I traktorspåren där Tor kört upp till tjärnen hade murklor börjat sticka upp, och de plockade den ena lilla hinken full. I den andra hinken varvade de vitplister, natagräs och harsyra. Natagräset kunde man lägga i soppor, vitplister kunde ätas färskt som sallad, och harsyran gav en syrlig smak till vad som helst. Skogen gav. Det var viktigt att ta hand om skogen.

De vandrade upp till tjärnen och slog sig ner på altarstenen. Verdandi drog med fingrarna i det nästan bortnötta mönstret i ytan som nån ristat dit för flera tusen år sen.

"Vad skall vi göra?" frågade hon.

Med ens drog en liten bris upp. Den svepte flera varv runt tjärnen och bildade en virvel som drog upp vatten i en pelare som brisen sen skickade som en svag spray över tvillingarna. De tittade på varandra och skrattade.

"Vad var det där?"

"Lite regn, tror jag."

"Är det meningen att vi skall göra regn? Det är ju ingen jättelätt uppgift direkt?"

"Men när har vi nånsin stupat på en uppgift?"

"Skulle vara våran modighetsbrygd då kanske..." Nu skrattade båda redlöst så de rullade runt på stenen. Så småningom lugnade de ner sig och satt sig upp igen.

"Gjorde inte kineserna så det regnade innan olympiaden i Beijing?"

"Ja, de sprutade nåt på molnen, vad var det?"

"Nåt med silver, tro jag."

"Vi har ju faktiskt lite silver, men hur skall vi upp det på ett moln?"

"Tål att tänka på. Vi får väl gå och snoka på loftet lite."

De gav sig iväg hemåt.

Sara hade hittat en hel del smultron och hallon på väg upp till sin bergsknalle. Hon cirklade runt till baksidan av berget där det sluttade gradvis istället för att stupa brant. Hennes meditationsplats var utsökt. Berget var dolt från omvärlden med höga träd men sikten var fri när man väl kom upp. Mitt på knallen låg ett rektangulärt flyttblock täckt av mjuk mossa. Här satt Sara i lotuspositionen med händerna på knäna och tummen och pekfingret i en cirkel.

"Om eim Saraswatyei Namaha" sjöng hon, och hoppades att hennes namne, visheten gudinna skulle kunna ge henne lite vägledning. Den vanliga friden infann sig inte med en gång. Skydda oss, susade träden. Skydda oss, kvittrade fåglarna. Sara slöt ögonen och koncentrerade sig på sina regelbundna andetag. Snart hade rösterna i hennes huvud tystnat och hon befann sig i ett fridfullt, avslappnat tillstånd.

Tor hade bogserat in den nyare gamla Volvon i den gamla fallfärdiga ladan nere vid Undantaget som han använde till garage. Han gnuggade händerna. Det kändes som om det här skulle gå vägen. Han tittade prövande ner i båda huvarna. Förmodligen var det bättre att starta med motorn till 240n, den var nyare och såg inte ut att ha lika många utnötta eller utbytta delar. Han gjorde sig redo att lyfta ur den äldre motorn med en stålkabel han hade riggat upp runt en bjälke i taket.

Tvillingarna rotade runt i Pelles garderob, där alla ganska värdelösa böcker Tor släpade hem brukade hamna. Han hade dille på gratis saker, och böcker var inget undantag, han kunde knappt gå förbi en container utan att hoppa ner och titta vad som fanns. Så småningom brukade böckerna hamna här, eftersom ingen brydde sig om den här garderoben, eller ens ville gå in i den. Det var här tvillingarna hade hittat boken i företagsekonomi som Tor plockat upp utanför Universitetet "Man vet aldrig när den kan komma till nytta!" hade han sagt, och den gången hade han ju faktiskt haft rätt.

"Gud vad hemskt det är här inne!" sa Vendela.

"Jag, vet, man blir ju helt knäpp av att vara här, inte undra på att Pelle är på så dåligt humör hela tiden." sa Verdandi.

"Det får bli ett senare projekt. Vad tror du om den här? Populärvetenskap: Människans inverkan på vädret."

"Kanske det, har du hittat nåt?" Vendela bläddrade i indexet.

"Molnsådd! Det låter ju helt perfekt!" Hon bläddrade fram till rätt sida och läste: "Molnsådd innebär att man genom att sprida kemiska ämnen i luften försöker påverka de mikrofysikaliska processerna i ett moln. Syftet är att få molnet att avge nederbörd för att öka nederbördsmängden i ett område och/eller att minska den i ett annat område. Ett av de vanligaste metoderna är att sprida silverjodid från flygplan."

"Mhm, silver och jod har vi, och kan väl koka ihop på nåt vis, men flygplan är det dåligt med." sa Verdandi.

"Jo, men finns det inte några gamla fyrvekerier nånstans?"

"Ja, där sa du nåt! Jag tror det finns några på övervåningen av boden, i det bortre hörnet!" De sprang iväg för att leta utan att stänga dörren efter sig.

Sara gick upp på övervåningen eftersom hon förnimde ett kallt vinddrag däruppifrån. Pelles hemska garderobsdörr stod öppen igen och hon smällde snabbt igen den. Hon gick aldrig in i den garderoben. Nu fanns det som slingor av elak energi i rummet. När Sara först kom till Björkgården hade det här varit hennes rum, men hon hade bett att få byta så fort hon kunnat. Gerd och Per-Erik hade varit förvånade, eftersom det var det största och vackraste sovrummet, med en fin kakelugn och utsikt ända bort mot kyrkan, men hon hade stått på sig, och flyttat in i det minsta rummet, där det var väldigt lågt i tak, och där det alltid var för varmt på sommarnätter, och där hade hon trivts utmärkt. Sara gick ner till köket för att hämta en bunt torkad salvia som hängde i taket. Hon tände på bunten som brann långsamt och osade aromatiskt och viftade runt röken i rummet och gick sen därifrån och stängde dörren. Igentligen skulle hon behöva göra en ordentlig puja, men det fick bli en annan gång, det var dags för lite kvällsmål nu.

Hon trädde upp murklorna på en tråd och hängde dem för att torka över den gamla vedspisen. Sen hällde hon upp bären i en skål, och tog fram hemgjord yoghurt ur kylen. Satte tekannan på kokning. Dukade fram en råglimpa, smör, getost och hemgjord sylt. En liten korg med bullar. Hon tittade ut genom fönstret. Här kom Larson. Bäst att sätta på kaffe ochså. Hon började duka fram koppar och fat och samtidigt som Larson klev in på gårdsplanen kom Tor och flickorna från varsina håll också.

"Tjena Sven," sa Tor "Dig har man inte sett på ett tag!"

"Hejhej", sa Larson. "Nej, jag såg ju att ni hade fint främmande från Stockholm, så jag tänkte att jag väntar till kvällsfikat så jag inte stör." Tor och Sara tittade på varandra och log lite i smyg. Larson såg allt! Ibland undrade de om han satt däruppe med kikare.

"Ja, fint vet jag inte" sa Tor, "men främmande kändes det iallafall." Han gjorde en grimas.

"Jag såg att Pelle åkte iväg i bilen å!" sa Larson nyfiket.

Tor stönade. "Ja, han ville åka och hälsa på sina kusiner i Stockholm." Han satte handen för pannan. "Vi får väl se hur det går."

Larson fortsatte att se nyfiken ut. Han såg sig om runt bordet för att se vem som skulle fortsätta historien, men ingen kände sig manad. Sara räckte honom en skiva bröd och hällde på kaffe i hans kopp.

"Den ä väldigt fin, getosten," sa Larson. "Tänk, den skulle man la ta och sälja."

"Jag vet," sa Tor, vi har funderat mycket på det. "men då behöver man ett separat mejeri med sterila utrymmen, och vi har inga lediga hus eller lador kvar här, och hade vi det har vi inga kontanter att inreda den för."

"Det vore jättekul att satsa på getost," sa Sara, "Det skulle ge lite pengar på vintern när grönsakerna ligger nere."

Larson satt tyst ett tag, och sen harklade han sig lite.

"Jo, det är så att jag börjat tänke på å pensionera mig." Alla i familjen gjorde stora ögon.

"Men Sven, ska du sälja gården?"

"Vi kommer sakna dig så mycket!"

Larson log. Det var trevligt att bli uppskattad av sina trevliga grannar. Han såg finurlig ut.

"Nej, jag har klurat ut en bättre ide, för jag har ingen lust alls te å flytte, si. Kjell bortåt Hunneberg har ju expanderat och expanderat. Det blir ju inga EU bidrag annars. Galet system. Men han har varit på mig för att arrendera min jord. Han tjate å tjate. Te sist så tänkte jag, att det vore ju inte så dumt. Jag bor kvar i huset, och han betalar mig för att göre ingenting. Men det blir ju kanske väl tråkigt. Så då tänkte jag, jag kanske kan samarbete med ungdomera nere på Björktorp. Och vi kanske kunde ha ett mejeri inne i mjölkrummet mitt. Å göre getost! Vad tycker ni?"

Sara och Tor tittade på varandra. "Det låter fantastiskt." "Jättekul!"

Larson såg glad ut. "Så har jag sagt att han inte får åkern närmast er heller, för då kommer han te å spruta å då blir inte grönsakerna biodynamiska längre." Han såg mäkta nöjd med sig själv ut.

"Tack snälla Sven!" sa Sara.

"Ja gud," sa Tor, "det har jag inte ens tänkt på, att vi skulle kunna få en ny granne som skulle komma här och spruta gifter precis på andra sidan häcken.

"Där kanske vi kan odla hö till getterna," sa Larson. Han sken upp. "Men nu kom jag på vad jag kom hit för egentligen!" han lutade sig åt sidan och drog upp några papper ur fickan. "Nu har kommunen hört av sig, och nu ska det dras in kommunalt vatten till kyrkan och församlingshemmet. Ledningen kommer gå precis nerför Björkvägen. Så nu blir det mycket billigare för oss att dra in vatten, vi behöver bare betale från tomtgränsen." Han såg ännu nöjdare ut.

Tor blåste ut med putande läppar. Ett halmstrå att klamra sig fast vid! Sara och flickorna såg på varandra uppspelta.

"När kommer de?" frågade Sara.

Larson tittade i sina papper. "Tolfte september börjar arbetet. Och då ska di lägga ner bredband ochså! Det ska bli väldigt roligt. Jag är så trött på hur långsamt datorn funkar."

Tvillingarna fnissade. Här skulle bredbandet nog aldrig installeras. Men skogen var räddad.

Sara såg glad ut. "Du skall se att allt kommer lösa sig nu Tor!" sa hon och kramade hans hand. Tor kramade tillbaka. Han var inte fullt lika övertygad. Han gjorde en ny grimas. Kunde de klara sig genom den här sommaren skulle allt vara fantastiskt. Men på väderkartan fanns fortfarande bara stora solar och grönsakslandet började slokade igen. I värsta fall fick de väl leva på barkbröd fram till september. Men då skulle de inte ha något att investera i mejeriet. Och även om kostnaden för det kommunala vattnet nu var inom rimlighetens gräns hade de forfarande i princip inga pengar alls. Han skrattade lite inombords åt att han nu var den ordentlige i familjen, den som skötte finanserna. Det hade väl inte hans föräldrar och bröder nånsin väntat sig av honom. Sen mörknade han. Men det var klart, de skulle bara säga att allt han gjort var meningslöst och futtigt ändå. Sara såg hans skiftande humör och gav honom en uppmuntrande blick.

"Oroa dig inte," sa hon och log. "Jag känner på mig att allt kommer bli bra." Tor tittade på henne och log svagt. Han var inte helt övertygad. Sen sken han upp mer. Det måste gå! På nåt vis!

Vid midnatt stod tvillingarna äntligen på kyrkogården. Det hade kännts som deras föräldrar aldrig skulle somna, men nu tillslut låg de och slumrade ömt omslingrade. Så rart! hade tvilingarna tänkt telepatiskt, när de tillslut vågade kikade in för att kolla om Tor och Sara verkligen sov. Sara hade verkat lite misstänksam hela kvällen, som om hon hade på känn att nåt var på lur, och kommit in och sagt godnatt flera gånger. Tvillingarna hade låtsats sova.

Nu packade de upp sin korg. En stor fyrverkeri raket, silver och jod i en plastflaska, tejpad till raketen. De visste inte om det skulle räcka, men de hade använt allt silver och jod de kunde hitta, tillochmed filat ner sina gamla dopskedar i blandningen. Det hade tagit lång tid. Vendela höll i Sigruns gamla käpp.

"Du vet vem som kommer vakna av det här oväsendet va?"

Verdandi suckade. "Ja, jag vet, jättejobbigt, men vad gör man?"

"Är du redo då?"

"Alltid redo!" svarade Verdandi klämkäckt, och de fnissade lite. Verdandi satte ner änden på fyrverkeripjäsen i marken och tände en lång tändsticka. Vendela stod beredd med käppen i högsta hugg. Små sommarmoln drev över den ljusa himlen. När ett stod precis över deras hus ropade Vendela "NU!" och satte käppen emellan runstenen och Sigruns gravsten. Verdandi tände stubinen på raketen. Åskan dundrade öronbedövande precis samtidigt som raketen flög iväg och Vendela satte tillbaks käppen igen för ytterligare en rungande knall. Explotionen från fyrverkeriet doldes helt av åskans muller. Tvillingarna höll andan. Skulle det fungera? Molnet tycktes darra till lite och slutade driva. Ett lätt men stadigt regn började falla precis, exakt över deras gård. Tvillingarna hoppade upp och ner och omfamnade varandra.

"Ja! Vi äger!"

"Vilka är de bästa! VI!"

Hemma i huset väcktes Tor och Sara av åskan.

"Oj, det var nära," sa Tor. "Hör du Sara, det regnar!" De sprang upp ur sängen och drog upp rullgardinen. Ett stilla, underbart regn föll över deras uttorkade trädgård och grönsaksland. Alla växtena sträckte på sig, öppnade sina porer och drack törstigt. Fönstret vätte mot skogen och det gick inte alls att se att regnet bara föll över deras egna marker.

"Den var väldigt nära, den där åskknallen," började Sara misstänksamt.

"Ja, underbart va!" sa Tor. "Vilken tur!" Han lyfte upp Sara och bar tillbaks henne till sängen. "Tänk vad jag skall sova gott nu när jag vet att allt har fått en rejäl vattning." Sara glömde bort sina misstankar, och lade armarna om halsen på sin starke make.