"Men ärligt talat, sa Tor, hur visste ni att han skulle dö just idag?" Tvillingarna tittade på honom uttryckslöst och ryckte på axlarna.
"Hans livsgnista var nästan släckt."
"Hans energi var slut."
"Jag förstår inte varför det skulle vara svårt att se."
"Det var samma med Aldebaran, en dag är det dags helt enkelt."
"Det syns bara. Man ser det tydligt."
Sara och Tor tittade på varandra förundrande, och sen ner på graven.
"Om jag börjar se krasslig ut, säger ni väl till mig, så jag hinner upprätta testamente?" skämtade Tor.
"Jo visst, självklart, vi vill ju inte gå miste om din stora förmögenhet!" skämtade Vendela tillbaka. Alla log.
"Men allvarligt talat, på tal om brist på förmögenhet och så..."
"Neeeej!" skrek tvillingarna.
"Nej!" sa Sara bestämt.
"Jo, men, jag vet inte hur vi skall klara oss det här året om vi inte säljer skogen. Den kommer växa tillbaka...."
"Aldrig," sa Sara. "Vad som helst men inte skogen."
"Pappa, vi äger inte skogen," sa Verdandi. "Vi är bara satta här tillfälligt för att ta hand om den."
"Det finns många...som har sin hemvist i skogen, och skulle bli onda om vi hugger ner den." sa Vendela. "Energier kommer friges som vi inte har nån kontroll över. Det går bara inte."
"Den dagen skogen huggs ner går den här gården i stupet." sa Verdandi mörkt.
Tor fick ge sig mot ett sånt kompakt motstånd. Han kände sig faktiskt lite skrämd. Men han kände sig även rädd när han tänkte på grönsakslandet och taken ochså. Han gick iväg för att åka och hämta hem Hassans Volvo med traktorn.
Sara och flickorna vandrade upp i skogen, Sara mot sin meditationssten uppe på kullen, och tvillingarna iväg till tjärnen. Alla hade med sig en liten hink, för skogen gav alltid nånting, svamp eller bär eller annat nyttigt. Det var en fantastisk gammal blandskog, med träd i alla åldrar. Man såg inte ofta en naturlig skog längre, de flesta skogar var bara gran med alla träd i samma ålder, men här blandades gran och tall björk, ek , asp och lönn. Närmast tjärnen växte bara granar, enorma och tunga med lavar hängade från grenarna. Där var marken alltid fuktig och ojämn av tuvgräs och tjocka mossar. På hösten kunde man hitta mycket svamp här, men en bit längre bort från det mörka vattnet glesnade träden lite, och det växte bär, även på de torraste somrarna. Här fanns även ett gravfält från vikingatiden, numera bara omkullfallna, ojämna stenar dolda under gräs och mossa. Även här fanns en gammal runsten med texten nedåt, helt osynlig för blotta ögat låg den och utrålade en svag energi som i den här generationen bara kändes av tvillingarna. De hade börjat leta efter den efter att de läst om den i Sigruns gamla luntor. De hade funderat på om de skulle be Tor vända på stenen med traktorn, resa upp den och låta den återfå sin gamla värdighet, men kommit fram till att det skulle förr eller senare leda till att det spang arkeologer och annat löst folk, vilket i sin tur skulle leda till turister och andra nyfikna inkräktare.
Som det var nu gick ingen annan än familjen i deras lilla skog. Den hade ingen direkt anslutning till vägen, och om man inte kom direkt från Björkbacken behövde man korsa breda åkrar, och det var ingen som tyckte det såg ut attv ara mödan värt. Från utkanten såg skogen inte heller så inbjudande ut, den vände ryggen mot oinbjudna med svårigenomkomliga snår och tättvuxna fula slyträd, utan sparade sin prakt för de invigda som kom in från Björkbackens bakgrind, där en ängsliknande backe ledde in på en gropig och stenig skogsväg, som skulle vuxit igen totalt om inte Tor körde upp traktorn då och då.
Här bland smäckra björkar fanns smultron och champignoner och en alltid växlande uppsättning vilda blommor. Längre in växte stora ekar, mellan vilkas rötter kantareller trivdes. Uppe mot de två bergsknallarna, växte tall och en. Det vekade som om skogen aldrig nånsin hade avverkats, döda träd hade fått vara kvar och hyste mängder av liv, ugglor, hackspettar och ekorrar. I små gläntor här och där var gräset nertrampat i små cirklar, här sov rådjur, tryggt förvissade om att jaktlagen aldrig kom in i den här skogen. Och under rötterna av en stor gran hade räven sitt gryt. På ljusa sommarkvällar kunde man se älgen komma klivande mellan träden på långa styltiga ben för att dricka ur tjärnen
Sigrun hade skrivit i sina böcker om älvor som dansade på ängarna, småfolket som bodde under stenarna, och tjärnkarlen, som bodde i tjärnen och lockade ner olyckliga små barn om de inte lydde sina föräldrar. Dem hade tvillingarna aldrig sett, men de kände alltid en slags närvaro i skogen. Nu sprang de barfota över den mjuka mossan och sjöng, glada över att vara levande och ha varandra och sin skog. I traktorspåren där Tor kört upp till tjärnen hade murklor börjat sticka upp, och de plockade den ena lilla hinken full. I den andra hinken varvade de vitplister, natagräs och harsyra. Natagräset kunde man lägga i soppor, vitplister kunde ätas färskt som sallad, och harsyran gav en syrlig smak till vad som helst. Skogen gav. Det var viktigt att ta hand om skogen.
De vandrade upp till tjärnen och slog sig ner på altarstenen. Verdandi drog med fingrarna i det nästan bortnötta mönstret i ytan som nån ristat dit för flera tusen år sen.
"Vad skall vi göra?" frågade hon.
Med ens drog en liten bris upp. Den svepte flera varv runt tjärnen och bildade en virvel som drog upp vatten i en pelare som brisen sen skickade som en svag spray över tvillingarna. De tittade på varandra och skrattade.
"Vad var det där?"
"Lite regn, tror jag."
"Är det meningen att vi skall göra regn? Det är ju ingen jättelätt uppgift direkt?"
"Men när har vi nånsin stupat på en uppgift?"
"Skulle vara våran modighetsbrygd då kanske..." Nu skrattade båda redlöst så de rullade runt på stenen. Så småningom lugnade de ner sig och satt sig upp igen.
"Gjorde inte kineserna så det regnade innan olympiaden i Beijing?"
"Ja, de sprutade nåt på molnen, vad var det?"
"Nåt med silver, tro jag."
"Vi har ju faktiskt lite silver, men hur skall vi upp det på ett moln?"
"Tål att tänka på. Vi får väl gå och snoka på loftet lite."
De gav sig iväg hemåt.
Sara hade hittat en hel del smultron och hallon på väg upp till sin bergsknalle. Hon cirklade runt till baksidan av berget där det sluttade gradvis istället för att stupa brant. Hennes meditationsplats var utsökt. Berget var dolt från omvärlden med höga träd men sikten var fri när man väl kom upp. Mitt på knallen låg ett rektangulärt flyttblock täckt av mjuk mossa. Här satt Sara i lotuspositionen med händerna på knäna och tummen och pekfingret i en cirkel.
"Om eim Saraswatyei Namaha" sjöng hon, och hoppades att hennes namne, visheten gudinna skulle kunna ge henne lite vägledning. Den vanliga friden infann sig inte med en gång. Skydda oss, susade träden. Skydda oss, kvittrade fåglarna. Sara slöt ögonen och koncentrerade sig på sina regelbundna andetag. Snart hade rösterna i hennes huvud tystnat och hon befann sig i ett fridfullt, avslappnat tillstånd.
Tor hade bogserat in den nyare gamla Volvon i den gamla fallfärdiga ladan nere vid Undantaget som han använde till garage. Han gnuggade händerna. Det kändes som om det här skulle gå vägen. Han tittade prövande ner i båda huvarna. Förmodligen var det bättre att starta med motorn till 240n, den var nyare och såg inte ut att ha lika många utnötta eller utbytta delar. Han gjorde sig redo att lyfta ur den äldre motorn med en stålkabel han hade riggat upp runt en bjälke i taket.
Tvillingarna rotade runt i Pelles garderob, där alla ganska värdelösa böcker Tor släpade hem brukade hamna. Han hade dille på gratis saker, och böcker var inget undantag, han kunde knappt gå förbi en container utan att hoppa ner och titta vad som fanns. Så småningom brukade böckerna hamna här, eftersom ingen brydde sig om den här garderoben, eller ens ville gå in i den. Det var här tvillingarna hade hittat boken i företagsekonomi som Tor plockat upp utanför Universitetet "Man vet aldrig när den kan komma till nytta!" hade han sagt, och den gången hade han ju faktiskt haft rätt.
"Gud vad hemskt det är här inne!" sa Vendela.
"Jag, vet, man blir ju helt knäpp av att vara här, inte undra på att Pelle är på så dåligt humör hela tiden." sa Verdandi.
"Det får bli ett senare projekt. Vad tror du om den här? Populärvetenskap: Människans inverkan på vädret."
"Kanske det, har du hittat nåt?" Vendela bläddrade i indexet.
"Molnsådd! Det låter ju helt perfekt!" Hon bläddrade fram till rätt sida och läste: "Molnsådd innebär att man genom att sprida kemiska ämnen i luften försöker påverka de mikrofysikaliska processerna i ett moln. Syftet är att få molnet att avge nederbörd för att öka nederbördsmängden i ett område och/eller att minska den i ett annat område. Ett av de vanligaste metoderna är att sprida silverjodid från flygplan."
"Mhm, silver och jod har vi, och kan väl koka ihop på nåt vis, men flygplan är det dåligt med." sa Verdandi.
"Jo, men finns det inte några gamla fyrvekerier nånstans?"
"Ja, där sa du nåt! Jag tror det finns några på övervåningen av boden, i det bortre hörnet!" De sprang iväg för att leta utan att stänga dörren efter sig.
Sara gick upp på övervåningen eftersom hon förnimde ett kallt vinddrag däruppifrån. Pelles hemska garderobsdörr stod öppen igen och hon smällde snabbt igen den. Hon gick aldrig in i den garderoben. Nu fanns det som slingor av elak energi i rummet. När Sara först kom till Björkgården hade det här varit hennes rum, men hon hade bett att få byta så fort hon kunnat. Gerd och Per-Erik hade varit förvånade, eftersom det var det största och vackraste sovrummet, med en fin kakelugn och utsikt ända bort mot kyrkan, men hon hade stått på sig, och flyttat in i det minsta rummet, där det var väldigt lågt i tak, och där det alltid var för varmt på sommarnätter, och där hade hon trivts utmärkt. Sara gick ner till köket för att hämta en bunt torkad salvia som hängde i taket. Hon tände på bunten som brann långsamt och osade aromatiskt och viftade runt röken i rummet och gick sen därifrån och stängde dörren. Igentligen skulle hon behöva göra en ordentlig puja, men det fick bli en annan gång, det var dags för lite kvällsmål nu.
Hon trädde upp murklorna på en tråd och hängde dem för att torka över den gamla vedspisen. Sen hällde hon upp bären i en skål, och tog fram hemgjord yoghurt ur kylen. Satte tekannan på kokning. Dukade fram en råglimpa, smör, getost och hemgjord sylt. En liten korg med bullar. Hon tittade ut genom fönstret. Här kom Larson. Bäst att sätta på kaffe ochså. Hon började duka fram koppar och fat och samtidigt som Larson klev in på gårdsplanen kom Tor och flickorna från varsina håll också.
"Tjena Sven," sa Tor "Dig har man inte sett på ett tag!"
"Hejhej", sa Larson. "Nej, jag såg ju att ni hade fint främmande från Stockholm, så jag tänkte att jag väntar till kvällsfikat så jag inte stör." Tor och Sara tittade på varandra och log lite i smyg. Larson såg allt! Ibland undrade de om han satt däruppe med kikare.
"Ja, fint vet jag inte" sa Tor, "men främmande kändes det iallafall." Han gjorde en grimas.
"Jag såg att Pelle åkte iväg i bilen å!" sa Larson nyfiket.
Tor stönade. "Ja, han ville åka och hälsa på sina kusiner i Stockholm." Han satte handen för pannan. "Vi får väl se hur det går."
Larson fortsatte att se nyfiken ut. Han såg sig om runt bordet för att se vem som skulle fortsätta historien, men ingen kände sig manad. Sara räckte honom en skiva bröd och hällde på kaffe i hans kopp.
"Den ä väldigt fin, getosten," sa Larson. "Tänk, den skulle man la ta och sälja."
"Jag vet," sa Tor, vi har funderat mycket på det. "men då behöver man ett separat mejeri med sterila utrymmen, och vi har inga lediga hus eller lador kvar här, och hade vi det har vi inga kontanter att inreda den för."
"Det vore jättekul att satsa på getost," sa Sara, "Det skulle ge lite pengar på vintern när grönsakerna ligger nere."
Larson satt tyst ett tag, och sen harklade han sig lite.
"Jo, det är så att jag börjat tänke på å pensionera mig." Alla i familjen gjorde stora ögon.
"Men Sven, ska du sälja gården?"
"Vi kommer sakna dig så mycket!"
Larson log. Det var trevligt att bli uppskattad av sina trevliga grannar. Han såg finurlig ut.
"Nej, jag har klurat ut en bättre ide, för jag har ingen lust alls te å flytte, si. Kjell bortåt Hunneberg har ju expanderat och expanderat. Det blir ju inga EU bidrag annars. Galet system. Men han har varit på mig för att arrendera min jord. Han tjate å tjate. Te sist så tänkte jag, att det vore ju inte så dumt. Jag bor kvar i huset, och han betalar mig för att göre ingenting. Men det blir ju kanske väl tråkigt. Så då tänkte jag, jag kanske kan samarbete med ungdomera nere på Björktorp. Och vi kanske kunde ha ett mejeri inne i mjölkrummet mitt. Å göre getost! Vad tycker ni?"
Sara och Tor tittade på varandra. "Det låter fantastiskt." "Jättekul!"
Larson såg glad ut. "Så har jag sagt att han inte får åkern närmast er heller, för då kommer han te å spruta å då blir inte grönsakerna biodynamiska längre." Han såg mäkta nöjd med sig själv ut.
"Tack snälla Sven!" sa Sara.
"Ja gud," sa Tor, "det har jag inte ens tänkt på, att vi skulle kunna få en ny granne som skulle komma här och spruta gifter precis på andra sidan häcken.
"Där kanske vi kan odla hö till getterna," sa Larson. Han sken upp. "Men nu kom jag på vad jag kom hit för egentligen!" han lutade sig åt sidan och drog upp några papper ur fickan. "Nu har kommunen hört av sig, och nu ska det dras in kommunalt vatten till kyrkan och församlingshemmet. Ledningen kommer gå precis nerför Björkvägen. Så nu blir det mycket billigare för oss att dra in vatten, vi behöver bare betale från tomtgränsen." Han såg ännu nöjdare ut.
Tor blåste ut med putande läppar. Ett halmstrå att klamra sig fast vid! Sara och flickorna såg på varandra uppspelta.
"När kommer de?" frågade Sara.
Larson tittade i sina papper. "Tolfte september börjar arbetet. Och då ska di lägga ner bredband ochså! Det ska bli väldigt roligt. Jag är så trött på hur långsamt datorn funkar."
Tvillingarna fnissade. Här skulle bredbandet nog aldrig installeras. Men skogen var räddad.
Sara såg glad ut. "Du skall se att allt kommer lösa sig nu Tor!" sa hon och kramade hans hand. Tor kramade tillbaka. Han var inte fullt lika övertygad. Han gjorde en ny grimas. Kunde de klara sig genom den här sommaren skulle allt vara fantastiskt. Men på väderkartan fanns fortfarande bara stora solar och grönsakslandet började slokade igen. I värsta fall fick de väl leva på barkbröd fram till september. Men då skulle de inte ha något att investera i mejeriet. Och även om kostnaden för det kommunala vattnet nu var inom rimlighetens gräns hade de forfarande i princip inga pengar alls. Han skrattade lite inombords åt att han nu var den ordentlige i familjen, den som skötte finanserna. Det hade väl inte hans föräldrar och bröder nånsin väntat sig av honom. Sen mörknade han. Men det var klart, de skulle bara säga att allt han gjort var meningslöst och futtigt ändå. Sara såg hans skiftande humör och gav honom en uppmuntrande blick.
"Oroa dig inte," sa hon och log. "Jag känner på mig att allt kommer bli bra." Tor tittade på henne och log svagt. Han var inte helt övertygad. Sen sken han upp mer. Det måste gå! På nåt vis!
Vid midnatt stod tvillingarna äntligen på kyrkogården. Det hade kännts som deras föräldrar aldrig skulle somna, men nu tillslut låg de och slumrade ömt omslingrade. Så rart! hade tvilingarna tänkt telepatiskt, när de tillslut vågade kikade in för att kolla om Tor och Sara verkligen sov. Sara hade verkat lite misstänksam hela kvällen, som om hon hade på känn att nåt var på lur, och kommit in och sagt godnatt flera gånger. Tvillingarna hade låtsats sova.
Nu packade de upp sin korg. En stor fyrverkeri raket, silver och jod i en plastflaska, tejpad till raketen. De visste inte om det skulle räcka, men de hade använt allt silver och jod de kunde hitta, tillochmed filat ner sina gamla dopskedar i blandningen. Det hade tagit lång tid. Vendela höll i Sigruns gamla käpp.
"Du vet vem som kommer vakna av det här oväsendet va?"
Verdandi suckade. "Ja, jag vet, jättejobbigt, men vad gör man?"
"Är du redo då?"
"Alltid redo!" svarade Verdandi klämkäckt, och de fnissade lite. Verdandi satte ner änden på fyrverkeripjäsen i marken och tände en lång tändsticka. Vendela stod beredd med käppen i högsta hugg. Små sommarmoln drev över den ljusa himlen. När ett stod precis över deras hus ropade Vendela "NU!" och satte käppen emellan runstenen och Sigruns gravsten. Verdandi tände stubinen på raketen. Åskan dundrade öronbedövande precis samtidigt som raketen flög iväg och Vendela satte tillbaks käppen igen för ytterligare en rungande knall. Explotionen från fyrverkeriet doldes helt av åskans muller. Tvillingarna höll andan. Skulle det fungera? Molnet tycktes darra till lite och slutade driva. Ett lätt men stadigt regn började falla precis, exakt över deras gård. Tvillingarna hoppade upp och ner och omfamnade varandra.
"Ja! Vi äger!"
"Vilka är de bästa! VI!"
Hemma i huset väcktes Tor och Sara av åskan.
"Oj, det var nära," sa Tor. "Hör du Sara, det regnar!" De sprang upp ur sängen och drog upp rullgardinen. Ett stilla, underbart regn föll över deras uttorkade trädgård och grönsaksland. Alla växtena sträckte på sig, öppnade sina porer och drack törstigt. Fönstret vätte mot skogen och det gick inte alls att se att regnet bara föll över deras egna marker.
"Den var väldigt nära, den där åskknallen," började Sara misstänksamt.
"Ja, underbart va!" sa Tor. "Vilken tur!" Han lyfte upp Sara och bar tillbaks henne till sängen. "Tänk vad jag skall sova gott nu när jag vet att allt har fått en rejäl vattning." Sara glömde bort sina misstankar, och lade armarna om halsen på sin starke make.
No comments:
Post a Comment