Kapitel K, Bror till Bror

Det var alltid lite avslaget på kontoret när inte Peter var där. Inte samma elektricitet i luften. Fast på det stora hela var Paul inte så hungrig på att jobba längre. Kände att han gjort sitt, Peter och han hade gjort ett fint jobb med pappas firma, vårdat den väl, behållit gamla klienter och skaffat många nya, anställt bra unga jurister, och i alla avseended bevisat vad de gick för. Nu började det bli dags att sälja firman och dra sig tillbaka. Han och Peter hade pratat rätt mycket om att köpa ett ställe nere på Franska Rivieran, segla året runt, odla lite druvor, spela golf och tennis. Kanske ta några små uppdrag åt svenskar därnere så man inte segade ihop totalt. Pappa skulle inte bli glad över tanken på att hans söner skulle dra sig tillbaka när de fortfarande stod i sin mandes fulla kraft, inga tag i ungdearna nuförtiden. Men Paul kände sig allt annat än ung. Speciellt idag. Han slog numret till Peters mobil. Först hördes bara en massa krafsanden och ljud i luren.

"Peter? Hallå?" Efter ytterligare några sekunder dök Peter upp.

"Ja, tjena brorsan, vi är ute på båten. Testar nya seglen."

"Ahh! Hur går det då?"

"Som smort, bara fint! Som en glödgad smörkniv i vattnet! Det här skall nog gå vägen ska du se!" Paul skrattade. Alltid lika trevligt att höra brorsans röst.

"Var är du nu?"

"Bara ute på Kanholmsfjärden. Vi skall precis åka tillbaks hem. Lasse, kan du ta rodret?"

"Hem, till Sjöbacka? Du är inte ute på Sandhamn då?"

"Nej, det är väl ingen bråska dit ut och trängas när man har ett helt eget hus att vara i en halvtimme därifrån?"

"Men Philip, är inte han med dig då?"

"Philip? Inte sett röken av honom. Jag trodde han skulle komma ut med dig. Föresten, Lovisa kom ut i morse. Jag tror hon sa att hon hade sett honom på Spybar. Vadå, sa han att han skulle hit?"

Paul stönade lite."Ja, han sa att du hade bett honom komma ut tidigare och öva upp de nya gastarna. Och sen pilade han iväg mot Cinderellabåten med hela seglarbagen och allting."

"Och sen avvek han mot Spybar! Han var tydligen med en snygg tjej ochså, sa Lovisa. En äldre tjej! Wooaw!"

Paul suckade. "Jaha, varför är jag inte förvånad. Jag bad honom komma med på middag med Pelle, och sen fick han jäkligt bråttom."

"Vilken Pelle, är Pelle Sandelin hemma?"

"Nej, åh gud, jag har inte hunnit berätta för dig. Alltså, på vägen hem från Båstad så fick jag för mig att vi skulle titta in hos Tor."

Peter frustade i luren. "Alltid en jättebra ide! Vad är det med dig Paul? Livet inte jobbigt nog för dig? Kände för lite självtuktning? Får du inte tillräckligt med skit från Caroline?"

Paul skrattade motvilligt. "Ja, ungefär."

"Nå, hur var det hos vår efterblivne bror?"

"Men det är väl att ta i, du kan väl inte säga att Tor är efterbliven?"

"Okej, autistisk då. Nejmen allvarligt talat, sa han en enda vettig grej under tiden du var där?"

Paul tänkte efter. "Faktiskt så tror jag inte han sa ett enda ljud på hela tiden. Jo, när vi gick mot bilen så sa han "Vänta, Pelle!"

"Du ser, han är efterbliven! Men vadå "Vänta Pelle?"

"Ja gud, det är en lång historia. Alltså, det var helt sjukt egentligen. Caroline och jag hade grälat i bilen."

"Säg nåt nytt."

"I vilket fall, hon bara gick och satt sig utan att säga hej, och Tor och hans fru sa inget heller. Men tvillingarna hade bullat upp världens kaffebord, det var lite spöklikt, det var som om de visste att vi skulle komma. Och nu ska du få höra, de har ett företag som jag har lovat att investera i." De skrattade båda två.

"Men sluta, vadå företag?"

"De syr och designar kläder, väldigt snygga, tillochmed Caroline var imponerad. Och här är det bästa av allt, hittills har de suttit i en liten stuga utan el, som ser ut som nånting ur en skräckfilm, med gamla uppstoppade djur och konstiga grejer, och syr på en gammal trampmaskin. Och kläderna ser faktiskt helt professionella ut."

"Trampmaskin! Jag vidhåller, Tor är efterbliven! Hur såg det ut där annars?"

"Tjaa, som en rucklig liten gård på landet, du vet. Den nyaste grejen de har är typ från 70-talet. Men iallafall, jag skall köpa moderna symaskiner åt dem, mot en del i vinsten." Båda skrattade igen.

"Men vad var det där med Pelle då?"

"Ja, alltså, efter jag hade lovat tjejerna att hjälpa dem, ...du skulle ha sett förresten, de drog fram en handskriven affärsplan från under kaffebrickan typ. Det var helt otroligt, verkligen precis som om de visste att jag skulle komma."

"Och du hade inte ringt innan?"

"Nej, ingenting, inte ringt, inte planerat, det var helt spontant."

"Mmmm...tvillingar är speciella!" Mer skratt.

"Ja, speciellt de här två."

"Hur är de då?"

"Ja, de är otroligt söta. Små, späda, knallgröna ögon, lockigt ljust hår. Och så är de otroligt skärpta. Jag har faktiskt aldrig träffat några liknande ungar. Ingen som ens kommit i närheten."

"Vilken grej! De brås på sina farbröder helt klart. Ja, det skall bli kul att se den där affärsplanen."

"Iallafall, Pelle. Jag tyckte så synd om den där jäkla ungen, här sitter de nu ute på vishan, de har helt klart inte ett korvöre... Jo, de har kvar våran gamla Volvo fortfarande!"

"Den röda?" Både Paul och Peter blev tvungna att skratta uppsluppet igen.

"Jaa! Hur gammal kan den vara? Den såg inte direkt ut som om den hade kört nånstans på ett tag, men jag såg ingen annan bil."

"Du ser, han är efterbliven. Vad gör han då? Är han torghandlare fortfarande?"

"Mmm, jag vet inte, jag frågade aldrig. Men det är väl lite hårt, ja menar, vi fick ju andra möjligheter..."

"Vadå, andra möjliheter! Han hade väl precis samma möjligheter som vi hade, växte upp på precis samma ställe, gick i precis samma skola upp till nian, valde att inte anstränga sig, utan att sitta och drömma och gå runt och peta naglarna hela tiden."

"Ja, men pappa hjälpte ju oss en hel del, det får du ju medge."

"Ja, men å andra sidan hade ju Tor mamma lindad runt sitt lillfinger, vi såg ju knappt röken av henne efter Tor föddes. Det var ju bara Tor och Tor för hela slanten."

Otroligt, vilka spår det sätter, tänkte Paul.

"Och sen gav ju morfar honom en hel del kosing för att rusta upp den där verkstan och det där "kulturhuset" de bodde i, för att sen överge alltihop och flytta ut till en annan fallfärdig kåk ute på landet."

"Ja, gud, jag kommer ihåg vilket rabalder det blev om det där."

"Och han var ju så sanslöst mesig, han sprang ju til mamma och skvallrade hela tiden, och grinade jämt, vilken jäkla lipsill han var."

"Men vi var ju helt vidriga mot honom."

"Mmm, det är sant." Paul började skratta lite. "Kommer du ihåg den där sången vi brukade sjunga? Det föddes en gosse på Östermalm, en stjärnklar vinternatt, han var redan som liten väldigt ful och lockade många till skratt!"

"Mörbyligan! Så hettte de!" Paul stämde i:

"Hans far var av gamla skolan, en skicklig advokat, han sa ofta till sin hustru, han är dum och han är lat." De skrattade så tårarna rann. "Vad hade vi, tio verser? Nä, fy farao var hemska vi var."

"Han förtjänade varjenda sekund."

"Iallafall, tillbaka till Pelle, jag tyckte så synd om honom, han nämnde att han var intresserad av datorer, och att han ville resa, och de har ju inte ens en teve, och reser nånstans gör de väl inte heller, så jag bjöd in honom att komma med tillbaks till Stockholm."

"Åh nej!"

"Ja, det var kanske lite överhastat... så fort vi kom hem till Strandvägen så stack alla iväg och lämnade mig ensam att underhålla honom."

"Du kan inte vara förvånad över det, va? Och vart tog Caroline vägen? Till Kääääären?"

"Keeeeren!"

"Kaaaren!"

"Men du, Peter, tror du verkligen att det är nåt? Jag måsta säga att jag har absolut ingen aning. Har du hört nånting som jag borde veta?"

"Nej, ingenting. Men det är ingen tvekan om att subban är ute efter din fru."

"Hagga."

"Oh, Käääären!"

"Usch sluta, jag orkar inte mer. Iallafall, det verkar som om Caroline sover hemma, men jag ser henne aldrig. Hon bad mig flytta in i Philips rum."

"Oj då."

"Hon har äntligen gått med på en skiljsmässa."

"Oj! Ja, men det var väl lika bra. Vi får fira efter Gotland Runt! Efter vi har krossat kärringkajutan!"

"Men säg inget till nån än, det är helt inoffciellt, ungarna vet ingenting än. Vi får tänka ut det där lite grann."

"Hon kan inte komma åt Sjöbacka va?"

"Nej, jag kollade upp de där papprena. Nej, Sjöbacka är mammas enskilda egende fortfarande och när hon dör så går allt till oss tre enbart."

"Vilka tre?"

"Ja, Tor ochså."

"Men han har ju inte varit där på tjugo år?"

"Och jag som trodde du var advokat? Det finns regler som står högre än vem som var där sist. Regler som är till för att skydda de svagare i samhället!" sa Paul i en röst som en gammal femtiotals film.

"Aha, du menar som de efterblivna då?" Paul kunde inte hjälpa att han drogs med i skrattet.

"Men vänta," forsatte Peter, "åter till brorsonen Pelle. Alltså, du rusade in hemma hos Tor, oannonserad, förutom för de clairvoyanta tvillingarna, spred pengar och välvilja omkring dig, och avvek med hans son, utan att Tor sa ett enda ord förutom "Vänta!"

Paul tänkte efter. "Ja, ungefär så var det väl."

"Men hallå, även om nu Tor är efterbliven, eller autistisk, vilket må, eller inte må vara sanningen, så kan du ju inte bara störta in och föra bort hans barn utan att fråga honom om lov."

"Jamen, nej, det var ju inte riktigt så det var, jag bjöd ju in honom, och han tackade ja, och sen blev det blev väldigt kaotiskt, Caroline gick bara och satt sig i bilen, och Tor protesterade inte alls."

"Förutom, "Vänta Pelle?" Det kanske kunde tyda på att han hade vissa reservationer?"

"Mja, kanske, eller han kanske bara ville säga hejdå..."

"Han fick inte ens säga hejdå? Det här blir värre och värre! Vad har du blivit nu då, nån slags katolsk missionär i Afrika som vet vad som är bättre för alla infödingar än deras hemska primitiva vanor! Vips bort med ungen till civilisationen bara!"

Paul kände sig lite träffad men gick på defensiven.

"Men du ska se hur ungen äter, som om han aldrig sett mat i hela sitt liv. Faktiskt så tror de svälter honom. De är veganer eller nåt sånt. Första kvällen tog jag honom till Nybrogrillen och han åt typ hela sortimentet och sa att det var första gången i sitt liv han känt sig så mätt."

"Och du vidhåller fortfarande att vår bror inte är efterbliven? I rest my case. Men allvarligt talat, har du pratat med Tor och hans fru sen ni kom hit? "

"Nej, vi borde väl ta och ringa nu kanske."

"Tror det va. Var är han nu då?"

"Han är med mig på kontoret. Jag lämnade honom med Janne, han var ju intresserad av datateknik, så jag tänkte Janne kunde visa honom lite grejer."

"På vår betalda arbetstid!"

"Äh, ge dig, det är lugnt här."

"Jag skämtade bara. Har du varit uppe hos mamma och pappa då?"

"Ja." Paul suckade. "Det är så jäkla sorgligt att se dem såhär."

"Jag vet. Var det en speciellt dålig dag eller?"

"Nej, den var väl ganska genomsnittlig. Fast mamma trodde att Pelle var Tor, så hon blev helt exalterad."

"Jaha, var han med? Hur gick det då?"

"Jo det gick bra, Pelle tog ut henne på en promenad runt Humlan. Hon var nöjd att få komma ut, pappa var nöjd att få en paus och sitta och prata lite om firman, och Pelle var helt cool, han klagade inte."

Peter var tyst en stund. "Ja, det är ju mer än vare sig dina eller mina barn gjort på ett bra tag."

"Inte sant? Det är väl det där lugna livet på landet. Inte samma pretentioner på att allt skall vara superkul hela tiden. Och han hade faktiskt en bra ide ochså. Du ver våran polska städerska, Anna?"

"Nej, men, okej"

"Iallafall, Pelle har luskat ut på att hon är läkare, och hennes morsa som kommer halva tiden är sjuksköterska, och de kanske skulle kunna bo där och hjälpa pappa. Vi skulle aldrig kunna få sån kvalificerad hjälp till ett sånt lågt pris på nåt annat sätt."

"Vad sa pappa då?"

"Han är villig att underhålla iden och träffa henne. Så det är ju en bra början."

"Det vore skönt att slippa oroa sig hela tiden. Och Tor, morsgrisen, var är han då? Har han hälsat på en enda gång kanske? Icke sa Nicke."

"Ja jag vet, det är förjäkligt."

"Men Pelle verkar rätt okej då? Hur ser han ut?"

Paul skrattade. "Han ser precis ut som Tor. Jag förstår att mamma blev förvirrad. När han kom var han klädd i lump och hade en afro, men nu har jag fixat till honom lite."

Peter garvade ochså. "Du, vi skall lägga till nu. Vi hörs senare."

"Ciao."