Kapitel I, Besök i den gamla världen

Paul hade fått otroligt dåligt samvete när Pelle berättat att han mer eller mindre mutat deras städerska med arbete för att få sällskap ut på stan. Nu skulle det bli ändring på det. Idag skulle han få följa med till kontoret och hem till sina farföräldrar. De gick uppför Nybrogatan, en fin shoppinggata utan biltrafik. Pelle hade på sig nya, smala mörka jeans och en rosa skjorta med en polospelare på bröstet. Ett svart bälte. Sina Converse. Det var första gången han hade ett par jeans som var tillräckligt långa utan att glappa nåt enormt i midjan. Ebba var helt klart bra på att shoppa.

"Först skall vi gå in på Hallen och köpa ett par räkmackor till mamma och pappa, det tycker de är gott."

Östermalms saluhall var fantastisk upplevelse, en palats byggt för att hedra fin mat. En symfoni i dofter, färger och smaker.

Paul vände sig om. Pelle hade försvunnit. Han hade fastnat framför det första ståndet, M. Seger, där det såldes kött och olika sorters korvar. Det doftade underbart, rökt och aromatiskt. Bredvid en del av korvarna fanns siluettbilder på ren och älg, förmodligen för att hjälpa villrådiga turister. Pelle behövde ingen sån grafisk rådgivning, hans luktsinne räckte mer än väl, och han hade inga fördomar mot något köttslag, han älskade dem alla jämlikt vid det här laget.

Paul suckade. Det tog tid att ta sig fram när det gällde mat och Pelle. "Vill du testa korven?" Pelle nickade lyckligt.

"Kan vi få testa en bit av Åseda korven?" Pelle sträckte sig girigt efter den lilla biten. Smaken var utsökt, rökt och lite syrlig, konsistensen mjuk och trevlig.

"Mmmm!" Han log hänfört.

Paul suckade igen. "Kan vi få hela korven, tack. Nä, du behöver inte slå in den."

Pelle gick lyckligt och gnagde på den stora hästskoformade korven. Längst bak i hallen fanns flera fiskstånd med ett fantastiskt utbud av alla slags vanliga och ovanliga fiskar, en del såg ut som riktiga sjömonster. Här köpte Paul fyra räksmörgåsar som han fick med sig i en kartong. Pelle tittade lystet på en hel sida rökt lax men Paul motade honom vidare mot en bageridisk där de köpte en vetekrans. Sen motade Paul ut honom på torget igen. Det var okej. Han var fullt sysselsat av den verkligen sanslöst goda korven.

"Jag tänkte vi skulle ta vägen förbi Östra, så får du se var vi gick i skolan." De sicksackade genom lugna kvarter, det var ganska lite bilar. De flesta som bodde här hade redan flytt ut till landet eller semesterorter utomlands. Tillslut kom de upp på en bred gata med en alle av stora almar i mitten. De korsade gatan och gick upp mot en pampig röd tegelbyggnad.

"Härifrån har man många glada minnen ser du! Och visst är det en fin byggnad?" Pelle nickade medhållande. "Ritad av Ragnar Östberg, invigd 1911 av V-Gurra själv. Titta där uppe, tillochmed takrännorna är av granit, tjusigt va!" Pelle hade ingen aning om vem varesig Ragnar Östberg eller V-Gurra kunde tänkas vara, men granitrännor var ju speciellt förstås.

"Har du sett nån så snygg skola nånsin?" ihärdade Paul.

Skolan var ståtlig och påminnde en hel del om Domkyrkogymnasiet inne i stan, men det behövde ju inte Pelle nämna. Det verkade som Paul hade ganska höga tankar om sin gamla skola. Pelles egen skola, Värnabyskolan var en tråkig enplansbyggnad från 70-talet, visserligen trevligt inredd, men helt utan nån slags arkitektonisk charm eller karaktär. Han kunde inte tänka sig att nån skulle känna såna där översvallande känslor för den skolan tjugo år efter de gått ut. Själv skulle han göra sitt yttersta för att glömma allt om den så fort som det bara gick.

På var sida om den stora porten vaktade granitskulpturer av arga trehövdade hundar.

"Ser du, Carl Milles, fint som snus, va!" tjoade Paul. Pelle nickade. "Jag tror inte det är öppet såhär på sommaren men vi kan ju kolla." På dörren stod en skylt där det stod "Östra Reals vandrarhem" "Javisst, de har vandrarhem här på sommaren! Så lustigt!"

Paul drog i dörren som var både stängd och låst, men sekunden efter öppnade den sig och en gäng långa ungdomar klev ut, stojandes och pratandes tyska. Paul högg dörren, och han och Pelle klev in i den stora trapphallen. Paul tog den blanknötta kalkstenstrappan upp ett halvplan med stora kliv, "Titta här, den här målningen är av Prins Eugen, "Solen strålar över staden!" Pelle försökte se imponerad ut. Han var ingen konstkännare direkt. Men visst var skolan fin! Rött tegel sträckte sig halvägs upp på väggarna, för att sen övergå i kritvit puts som fortsatte upp i de välvda taken, prydda av orginella ljuskronor. Vilket annat liv han skulle kunna ha om han gick här! Han föreställde sig hur han skulle vara en sofistikerad, intellektuell person, kanske diskutera literatur över ett parti tennis, som skulle spelas på gräs, och sen följas av te med scones, som skulle intas på en öppen altan med utsikt över vattnet. Han skulle underhålla flickorna med sina kvicka skämt, tillexempel... ja, precis där tog fantasin slut. Under tiden hade Paul börjat springa ner för trappan och in i en korridor till vänster. Pelle pilade efter.

"Här hade jag mitt skåp sista året. Och precis bredvid hade Marika sitt skåp. Ahh. Vilken nostalgitripp att stå precis här. Marika var tjejen som jag var hemligt kär i hela gymnasiet." Paul tittade förtroendefullt på Pelle. "Hon var annorlunda. Du förstår, brorsan, Peter, och jag, vi var ju ganska populära, vi hade kul kompisar, roliga fester, ja, och inte för att skryta, men vi såg rätt bra ut och sådär. Och kom från en ganska bra familj dessutom. Så vi hade ju alltid tjejer. Men Marika visade aldrig det minsta intresse för oss. Hon var helt enkelt inte det minsta imponerad. Hon var ju vänlig ochsådär, sa hej och hejdå, men hon gick sina egna vägar. Hon hade visst nån kille som var mycket äldre, gick på universitetet. Så där låg man ju i lä. Och hon var så vacker, inte sådär perfekt som Caroline, men hon såg intelligent ut, och det var hon ochså, jätteduktig i skolan. Jag undrar vad som hände med henne. Jag tror hon kanske flyttade till London. Eller USA. Marika Stuart, det är ju inget vanligt namn, det måste ju gå att få reda på."

"Du kan ju försöka leta efter henne på Facebook." sa Pelle.

Paul gjorde en grimas. "Facebook! Det verkar så fjantigt. Håller du på med sånt?" Pelle skakade på huvudet.

"Nejvisst, ni har ingen dator. Inte så lätt. Men du missar säkert inget!" Förmodligen inte, tänkte Pelle, med tanke på att jag inte har några kompisar att bli vän med på Facebook ändå.

"Men det kanske inte är nån dum ide iallafall. Jag kanske ska gå med på Facebook då. Och kolla upp Marika! The one who got away!" sa han och viftade med ögonbrynen. "Spännande!" De tog till höger längst Karlavägen och gick mitt i den vackra allen. På båda sidorna tronade vackra sekelskiftshus. "Så där gick vi alltså hela familjen, Pappa, jag och Peter, Philip, och nästa år börjar Ebba."

"Men inte pappa?"

Peter rycktes ur sina drömmerier. "Tor? Nej han gick nån annan stans. Han ville gå teknisk linje, så han gick... nånstans långt bort, kommer faktiskt inte ihåg. Han kanske tillochmed fick åka tunnelbana för att komma dit. Han var väldigt bestämd på att han inte ville gå på Östra. Mamma och pappa var så besvikna." Han skrattade lite sorgset. "Men det var ju ingenting mot när han flyttade bort, mamma var ju helt knäckt ett tag. Han var ju alltid hennes favorit, lilla gullegrisen. Ja, hon var ledsen länge. Sen när Peter och jag fick barn, så fick hon ju fullt upp igen, och det var tur det." Han korsade gatan och gick in en en park. "Det här är Humlegården, här lekte vi varje dag när vi var små." De sneddade genom parken.

"Ja, det är ju väldigt synd att du inte fick lära känna din farmor och farfar i deras krafts dagar, nu är de ju både gamla och skraltiga. De var ett fantastiskt stiligt par, du skulle sett när de var uppklädda och skulle ut på fest! Då var de fina minsann. Pappa i smoking och mamma med alla sina juveler. Pappa var ju faktiskt Sveriges främsta affärsadvokat på sin tid, han grundade firman som Peter och jag har nu, och drev upp den från ingenting. Och mamma hade sån fantastisk energi också, hon jobbade i antikaffären, och hade sina damluncher, och ordnande till fantastiska middagar hemma, med blomsteruppsöttningar och allt silver putsat och vikta linneservetter. Det var tider det!

Jag kanske skall förbereda dig lite, mamma har Altzheimers, hon har sina bra och dåliga dagar. Ibland är hon ganska klar, men neutral liksom, det är som om hennes personlighet har försvunnit, och ibland har hon en massa fobier och vaneföreställningar, typ att det kommer in råttor genom fönstret, eller hon tror att hon behöver gå och jobba i affären. Ibland frågar hon efter sina föräldrar och sin syster, som alla varit döda ett bra tag förstås.

Pappa har haft några ministrokes säger läkaren. Han är faktiskt fortfarande klar i huvudet, men han är väldigt svag, han rör sig väldigt långsamt, och det är svårt för honom att ta hand om mamma. Dels så var han van vid att hon totalt skämde bort honom och gjorde allting hemma, men nu är hon dessutom forfarande ganska fysiskt stark, och försöker rätt ofta springa ut ur huset, gärna med bara morgonrocken på, och han hinner inte alltid stoppa henne, och så skall han försöka släpa sig ut och leta efter henne. Ja, det är förjäkligt att bli gammal.

Vi har försökt få dem att flytta in på nåt hem, men de tvärvägrar, och det kan jag iochförsig förstå, de har bott i den här våningen i över femtio år, och den är ju himla fin. De sociala säger att de är för friska för att få hemtjänst. Dom har nån gammal trotjänarinna som kommer och försöker städa lite, men hon är ungefär lika gammal som de är, så du kan ju tänka dig hur effektivt det är. Peter och jag gör vad vi kan, vi hälsar på minst en gång i veckan var, vi försöker få det till två gånger, men det är inte alltid man hinner. Och mamma bara frågar efter Tor, varje gång vi kommer. Du förstår hur tacksamt det känns när man kommer troget vecka efter vecka, och allt hon säger är, "Var är Tor?". Paul skakade på huvudet. "Man tycker ju att han kunde släpa sig hit nån gång om året eller så för mammas skull."

Pelle fick dåligt samvete för sin pappas skull.

"Det är ju svårt att lämna djuren...." försökte han.

Paul tittade på honom. "Kan inte resten av er ta hand om djuren själva nån enstaka dag då och då?"

Pelle tittade ner på sina Converse. "Jo," viskade han. "Men mamma och pappa har aldrig vart ifrån varandra en enda natt sen de träffades."

Paul himlade med ögonen. Vilket barnsligt trams! Sen mjuknade han lite. Vilken otrolig kärlekshistoria! Han hade ju själv sett hur Tor och Sara var med varandra. Tänk att verkligen vilja tillbringa all sin tid med en och samma person, under ett helt liv. Något sånt förhållande hade inte han att skryta med själv direkt. Men det var ändå helt oansvarigt att aldrig hälsa på sina gamla föräldrar. Det måste ju finnas nån annan vuxen i deras omgivning som kunde hoppa in en natt så de båda kunde åka i så fall? Fast Tor hade väl sina speciella skäl till att envist hålla sig borta förstås.

"Du vet Pelle, jag och Peter, vi var inte så snälla mot Tor alla gånger. Och kanske inte pappa heller." Han försjönk i tystnad.

Pelle gick tyst bredvid Paul och tänkte på sin pappa som valt bort allt det här, den fina skolan, de vackra husen, de breda gatorna. Sin rika familj. För att leva som en hippie, en gröna vågare, en fattig bonde, med ingenting direkt att visa för det utom valkar i nävarna. De hade kunnat he det här livet som Paul hade, det skulle ha varit hans födslorätt. Han hade kunnat växa upp tuff och självsäker inne i stan, leva en vettigt liv med fina saker, istället för att äta linsgryta och vara hungrig jämt och behöva undra om han skulle ha ett par kängor utan hål i botten när snön kom. Pelle började nästan gråta när han tänkte på hur synd det var om honom.

De kom fram till ännu en pampig port och Paul knappade in en kod. Även här var golvet av sten och väggarna fint målade med marmorering. På sidorna av det inre portvalvet fanns romerskinspirerade kolonner, krönta av var sin marmorbyst. Allt osade gamla pengar.

Paul sprang uppför trappan med stora kliv.

"Peter och jag brukade alltid tävla om vem som kom upp först!" ropade han över axeln. Vi brukade ochså alltid springa ifrån Tor, och låsa dörren innan han hann ikapp, tänkte han. Han mindes hur Tor brukade banka på dörren och gråta medan han och Peter satt innanför och skrattade genom brevlådan.

Pelle sprang efter, men försökte hinna njuta av det vackra trapphuset. Fönstrena var rundade upptill och hade blyinfattade rutor i olika storlekar, vissa slipade och andra matta, mestadels vita men några få var gula eller lila. Allt väldigt smakfullt arrangerat. Det såg ut som något som borde höra hemma i en kyrka.

Paul öppnade dörren med sin nyckel och ropade: "Hallå! Det är Paul!" De stod i en stor oval hall, med stora spegeldörrar åt fyra håll. "Den här delen av våningen kan man stänga av," sa Paul. "När pappa först började hade han kontoret här ute, och så bodde familjen i resten av våningen. Men sen när firman blev stor skaffade han konto, och så blev det här barnavdelningen. Det var jättesmidigt." De började gå inåt lägenheten. Smidigt var kanske inte det ordet Pelle skulle ha valt för att beskriva den här lägenheten. Stora antika möbler tronade överallt, snirkliga, tungt förgyllda speglar, och oljemålningar med breda guldramar hängde över diverse antika soffgrupper med slitna siden eller sammetsklädslar. Klockor tickade, både stora golvur och smäckra bordsur. Stora dammiga kristallkronor hängde i de flesta tak.

"Hallå, var är ni?" ropade Paul igen. "Det är elva rum, sa han till Pelle. Inte alltid lätt att hitta allagånger."

"Här, inne hos mamma," hördes en svag röst.

De bytte kurs och gick längst en small korridor med skåp med glasdörrar från golv till tak, innanför vilka tronade stora finserviser, mängder med tallrikar, fat, skålar och soppterriner, samt rader av tunna gamla slipade kristallglas i alla olika former och storlekar. De svängde igenom en annan liten hall och in i en liten salong med gustavianska möbler, "Mammas svit," sa Paul, och de fortsatte in genom ett par till spegeldörrar in till ett sovrum som var inredd i kvinnlig still. Det luktade instängt och svagt av urin i rummet. På sängen satt ett gammalt par, Pelles farföräldrar.

Carl försökte dra en tröja över huvudet på Britt, och lyckades inte så väl, den hade fastnat på halva vägen, och hon kämpade emot. Det såg ut som om tröjan var både bak och fram och inochut, man såg lappen fram, där det stod Pringle.

"Du gör fel!" ropade hon med gäll röst. "Jag vill inte."

Carl hängde uppgivet med huvudet. Han tog ner armarna och satte händerna franför ansiktet.

"Jag har försökt i en timme att klä på henne. Nu ger jag upp."

"Det är okej, pappa, gå och gör lite kaffe du, så ordnar jag det här, sa Paul." Carl gick förbi dem ut mot köket utan att ta nån notis om Pelle, som stod på alerten, redo att hälsa. Han kände sig villrådig. Paul satt sig ner bredvid sin mamma som fortfarande kämpade för att komma ur tröjan. Paul drog den smidigt tillbaka över huvudet på henne, vände den raskt åt rätt håll och sa med tillkämpat glad röst "Seså mamma, armarna upp!"

Britt sträckte lydigt upp armarna över huvudet och fick syn på Pelle.

"Tor!" utbrast hon glädjestrålande. Paul lyckades snabbt få på henne tröjan, och stödde hennes armbåge så hon kunde komma upp. Hon gick mot Pelle med öppna armar. "Tor! Lilla gubben, så underbart att du kunde komma!" Hon kramade om honom, och Pelle kramade tillbaka, lite osäkert. Paul himlade med ögonen. "Var har du varit? Jag har väntat så väldigt länge på dig! Går det bra på universitetet?" Pelle tittade villrådigt på Paul som nickade.

"Håll med om allting bara." sa han diskret.

"Ja, det går bra... på universitetet.." sa Pelle till sin farmor.

"Har du varit väldigt upptagen? Är det därför du inte kommit hem?"

"Umm, ja, mycket plugg och så."

"Och fester, är det mycket baler och middagar? Har du fått använding av morfars smoking?"

"Ja, många gånger, uh, massor med fester."

"Men, o så trevligt, kuttrade Britt. Och har du träffat nån trevlig flicka än?" Pelle tittade på Paul med panik i ögonen. Paul gjorde en vevande gest med handen. Prata på bara.

"Jaa, visst, jag har träffat en flicka som heter Sara."

"Sara? Hon är väl inte judisk?"

"Judisk? Vad är det? Nej, det tror jag inte."

"Ja, det skulle du nog ha märkt redan i så fall," sa Britt. Paul tog sig för pannan och riste på huvudet. Britt tog Pelle under armen och drog honom med till sitt lilla skrivbord, och satt sig tungt på stolen. Hon böjde sig långsamt ner och tog ut ett stort smyckeskrin ur nedersta lådan och ställde det omsorgsfullt på bordet. Hon öppnade skrinet där sammetsaskar i olika färger trängdes, och funderade länge. Tillsist valde hon ut en svart ask.

"Här Tor, jag vill ge dig en present att ge till din flicka. Hon öppnade asken och räckte över den. Inuti tronade ett par långa, dinglande, antika diamantörhängen. Överst pryddes de av en gracil rosett, och ned från den hängde en rad med sju graderade diamanter från mindre till större, och längst ner hängde en stor droppformad safir, omgiven av diamanter. Pelle andades in, och tittade på Paul med stora frågande ögon.

"Visst, ge dem till Sara du," sa Paul. "Det finns mer var de kom från."

"Du är bara avundsjuk," väste Britt argt till Paul. "Tro inte att den där Caroline skall få några av mina smycken. Jag har aldrig tyckt om henne. Hon är ett riktigt surkart." Paul och Pelle ryggade tillbaka, och Paul gav Pelle en "Vad var det jag sa!" min.

"Vilken tur, mamma. För vi skall nämligen skiljas." sa Paul. Han hade blivit lite röd i ansiktet.

"Gör vad du vill," sa Britt. "Det spelar mig ingen roll alls. Kom Tor, ska vi gå ut på en liten promenad? Det är så vackert ute. Ta mig under vingen!" Hon räckte ut sin armbåge mot Pelle som tog den med viss trevan. Han tittade rådbråkat på Paul igen.

"Orkar du?" sa Paul. "Okej, gå ner på gatan och in i parken, ta till vänster, ut ur parken, uppför Villagatan, ta till höger på Valhallavägen, gå ner Floragatan, och sen tillbaka genom parken igen. Det blir nog lagom. Koden är 1809, som 1809 års regeringsform. Och så kan du kolla in Floragatan 21, där bor Peter och hans familj."

"Vad pratar du för strunt!" sa Britt. "Det är klart att Tor hittar! Han har ju lika mycket infödd Östermalmsbo som du är!" Paul suckade och såg tålmodigt på sin mor, och eskorterade ut dem i hallen och stängde dörren. Sen tog han kartongen med räksmörgåsarna och gick ut till sin pappa i köket.

Nere på gatan följde Pelle Pauls instruktioner. Britt var väldigt uppspelt. Hon pratade glatt. "Ser du, i det där huset bor min vänninna Filippa. Hennes pappa är myntsamlare och enstöring, han har inte gått ut sen 1935. Det är förfärligt svårt för familjen. Hennes mamma har ingen kavaljer att följa med henne på middagar, och så blir det inte jämna par. Hemskt besvärligt. Men rika som troll är de iallafall."

Stödd av Pelle pinnade hon på ganska bra. "Där är tyska skolan, du vet mamma ville så gärna att jag skulle gå där, vi var ju tyska på den sidan, men sen kom ju kriget, och du vet, det gick ju bara inte an. Fast det är klart, det skall du veta, att det fanns ju vissa i släkten som hade foto av Hitler på spiselkransen, jag tänker inte säga vem, men så var det ju inte hemma hos oss, det skulle pappa aldrig ha tolererat. Kommer du ihåg Hektor och Desiree? Dom var så förtjusta i dig alltid." Pelles pappa hade berättat om sina härliga stunder i antikaffären, så det här var ganska lätt.

"Ja, de var jättesnälla, och jag fick lära mig laga klockor." sa han. "och så fick vi alltid kakor där."

Britt spärrade upp ögonen och log sen stort. "Ja! Klockorna! Det hade jag glömt! O, så trevligt det var! Men du förstår, jag är lite orolig att jag har glömt att gå och jobba. Jag vet att jag inte varit där på ett tag, och jag är rädd att de saknar mig. Vi kanske borde gå dit nu med en gång?" Hon försökte svänga tillbaka nerför backen, men Pelle höll stadigt kursen.

"De har pensionerat sig, och affären är nedlagd. Så du behöver inte oroa dig."

Britt rynkade pannan. "Är du riktigt säker nu?"

"Ja, alldeles säker" sa Pelle. Han började bli bättre på det här. "Hektor ringde mig precis när han pensionerade sig, och bad mig att hälsa dig att affären var stängd, och att du skulle ta det lugnt."

Britt såg misstänksam ut. De svängde höger på Valhallavägen under tystnad. Sen sa Britt, "Men var är mamma och pappa då? Jag har inte sett dem på länge. Jag hoppas pappa mår bra, han bröt ju foten. Det är alltid väldigt farligt när gamla männiakor går och bryter sig. De blir aldrig riktigt som de var. O, ska vi gå och köpa femöreskola i tobaksaffären på hörnet?" Pelle tittade åt det håll hon pekade. Det hade mojligtvis kunnat vara en affär där en gång i tiden, men nu såg det mer ut som ett kontor.

"Mmm, nej, Paul har köpt bullar, vi går hem och fikar nu."

"Paul?" sa Britt. Pelle tittade upp på Floragatan 21, en vacker fastighet med utsirad fasad, kanske tillochmed lite finare än de flesta andra på gatan.

"Här bor Peter," sa Pelle. Britt tittade upp med rynkad panna.

"Peter? Vilken Peter?"

"Din son Peter" försökte Pelle.

"Nej, det tror jag verkligen inte" sa Britt bryskt och ökade på stegen lite. Hon pekade nedåt en gränd. "Där brukade jag gena igenom för att komma hem till min väninna Anne-Sophie. Och så kom portvakten och jagade efter mig med kvasten! O, vad jag sprang!" Hon skrattade glatt. Pelle var glad att han slupit svara på frågan om hennes föräldrar. Han funderade på vad han skulle säga om ämnet kom upp igen? De är i himlen, kunde han säga så? Tänk om farmor började gråta!

Britt pekade på en modernt, ganska alldagligt rött tegelhus med små balkonger.

"DÄR!" sa hon.

"Vadå?" sa Pelle oroligt.

"Där tyckte Peter att jag och Carl skulle flytta in! Kan du tänka dig nåt värre? Det skulle vara som att sitta i fängelset. Små celler! Var skulle alla mina antika möbler få plats, det skulle jag vilja veta?" Hon sänkte rösten och lutade sig in mot Pelle "Och sen blir man bestulen av personalen. De ger en mediciner så man somnar, och sen hux, flux är alla smyckena borta." Hon nickade menande. "Lova mig, Tor, att du aldrig låter mig hamna på ett sånt ställe." Pelle vred sig av obehag.

"Jag skall försöka," sa han svagt.

"Du måste lova," sa Britt allvarligt, och knep tag i hans arm hårdare.

"Jag lovar," sa Pelle pressat. Han tyckte inte om att ljuga, och det här var extra komplicerat. Räknades det som att ljuga, om man sa det till nån som inte visste vem man var och förmodligen inte skulle komma ihåg samtalet om en halvtimme?

"Bra," sa Britt. "Jag visste att jag kunde lita på dig, Tor."