Kapitel L, Pelle gör sig nyttig

Det första Britt hade sagt när hon och Pelle kom in i köket var "Tor har lovat mig att jag skall aldrig nånsin behöva bo på det där hemska hemmet!" Hon räckte ut tungan åt Paul, som tog sig för pannan. Sen fick hon syn på räksmörgåsen och satt sig ner och började snabbt glufsa i sig den.

"Jaså, Tor", sa Paul till Pelle, "Det var ju väldigt snällt av dig!"

Pelle såg helt panikslagen ut. "Hon tvingade mig att lova!" viskade han. "Jag visste inte vad jag skulle göra!"

Paul och Carl drog på smilbanden. "Jag förstår," sa Paul, "jag bara retas lite med dig. Jag vet att hon inte är helt lätt at tas med."

Britt hade försjunkit i sig själv och verkade inte ta nån notis alls om sin omgivning längre. Hon stack snabbt ut båda händerna och rev av en stor bit av vetekransen och tryckte in den i munnen och började smaska ljudligt.

"Britt!" röt Carl, och hon ryckte till och tittade på honom storögt. Hon ryckte till sig en bit till av vetekransen och pilade iväg längst korridoren mot sitt sovrum. Carl satt med huvudet i händerna. Paul klappade honom på axeln.

"Ta det lugnt pappa," sa Paul. "Det finns inget du kan göra."

Carl gestikulerade yvigt. "Bordskicket driver mig till vansinne. Hon äter som ett djur! Kan du tänka dig? Britt av alla människor, som alltid insisterade på att det alltid skulle vara så fint, med tända ljus och brutna linneservetter och alla skulle vara uppklädda och konversera, och nu äter hon med händerna om jag inte håller efter henne."

"Det kommer bara bli värre," sa Paul, "så det är bäst du försöker ta det med ro. Du vet att det inte är hennes fel."

"Ja, men jag tycker att om hon bara skärpte till sig lite, så kunde det vara mycket bättre." han såg uppgiven ut. "Äsch jag vet inte vad jag pratar om." Sen tittade han på Pelle. "Javisst, jag har inte hälsat ordentligt. Förlåt mig!" Han sträckte ut handen. "Pelle, det är trevligt att få träffa dig äntligen. Vad är ni så upptagna med där nere på landet att ni aldrig kan komma och hälsa på?"

Pelle tänkte febrilt. Det var lätt att svara fel på den här frågan. Vad höll de på med? Ingenting som var så jättviktigt i hans uppfattning iallafall. Men om han sa det så verkade det som om hans pappa undvek sin familj utan speciellt god anledning. Vilket iochförsig förmodligen var sant. Men han ville ju inte lämna ut sin pappa på det viset.

"Sköta om djuren antar jag... men jag är här nu iallfall..." försökte han med svag röst. Han bet ihop nervöst.

Carl såg road ut. Han såg kritiskt på Pelle under sina buskiga grå ögonbryn. Hans hår var silverfärgat och fortfarande ganska tjockt, och han hade kammat det prydligt rakt bakåt från pannan. Pelle tyckte han såg enormt distingerad ut. "Ja, det är väldigt trevligt att du är här så vi får träffas äntligen. Och jag vill tacka så enormt mycktet för att du tog ut Britt på en promenad. Du förstår, jag klarar det inte själv längre. Hon springer ifrån mig, sen hittar hon inte alltid hem. Det vore komiskt om det inte vore så sorgligt. Hur länge är du här? Om du är villig att åta dig ett litet arbetsuppdrag, så kan jag betala dig en slant för att valla henne en stund, så ofta du kan eller har lust med."

Pelle vidgade ögonen. Han kunde tjäna pengar! Men inte kunde man väl ta betalt för att vara med sin egen familj? Det verkade ju inte rätt. Och dessutom betalade ju Paul allting för honom när han var här, och stack till honom pengar hela tiden dessutom.

"Nej," började han, och Carl såg besviken ut och sjönk ihop lite. Pelle började prata fortare. "Jag menar, du behöver inte betala mig. Hon är ju min farmor! Klart jag inte ska ha betalt. Jag kommer gärna hit och går ut med henne varje dag. Det är inga problem alls." Han drog upp asken med örhängena ur fickan. "Och dessutom gav farmor mig de här att ge till min mamma. Uh, eller Tors flickvän. Ifall du inte ville att hon skulle ge bort dem tänkte jag."

Carl lyfte på ögonbrynen och tittade på Paul och nickade uppskattande. Han pejlade in sin skarpa fokus på Pelle igen."Tack ska du ha, Pelle. Det är fantastiskt nobelt av dig att erbjuda dina tjänster utan betalning. det finns inte många ungomar som du nuförtiden. Du skall veta att jag uppskattar det nåt enormt. Och ge du de där örhängena till din mamma. De kanske kan tjäna som en liten påminnelse till Tor om hans egen mammas fortsatta existens. Men om hon börjar ge bort mer saker kan du väl bara säga till mig." Han log lite bistert.

Paul reste sig upp. "Nädu pappa, nu skall vi dra oss ner till kontoret innan arbetsdagen är helt slut." Han gav sin pappa en lätt kram om axlarna och Carl klappade sin son på armen lite förstrött. Han sträckte ut sin hand till Pelle igen.

"Då ses vi imorgon då. Samma tid?" Pelle skakade den utsträckta handen och nickade allvarligt.

Ekestams advokatbyrå hade ljusa och moderna lokaler högst uppe i huset där Paul och Peter hade sitt garage. Hissen öppnade direkt in i en foaje där en receptionist satt bakom ett halvrunt skrivbord.

"Hej Sanna," tjoade Paul på sitt vanliga sätt. Sen stannade han och tittade upp i taket. "Jäkla många glödlampor som har dött. Kan vi få dem fixade tror du?"

"Jag har ringt vaktmästarfirman, men de har ingen person att skicka oss den här veckan, alla är på semester."

"Jamen såhär kan det ju inte se ut! Tror du att du kan kila iväg och köpa några glödlampor?"

"Det ingår inte direkt i mina arbetsuppgifter," sa receptionisten surt. Paul himlade med ögonen. Vem hade anställt den här bitchiga bruden? Jo, Peter förstås. Och nu kom han ihåg varför. Stön! Han fick prata med honom, receptionen var ju firmans första ansikte utåt och såhär kunde ju inte klienter bli bemötta. Receptionisten plockade demonstrativt upp en nagelfil och började fila. Paul blev högröd i ansiktet.

"Om du verkligen inte kan hitta nåt att göra får vi kanske omvärdera om den här firman verkligen behöver en receptionist alls!" röt han.

"Helt okej med mig," sa Sanna och ryckte till sig sin handväska. "Jag går på lunch nu." Hon kände sig väldigt lurad. Peter hade sagt till henne att det var jättespännande att jobba på advokatbyrå och det var ju det sista det var. Hon smällde högt med sitt tuggummi precis när hon gick förbi Paul som blev ännu rödare i ansiktet. Hon hoppade in i hissen och tryckte på ner knappen och susade ner. Kanske skulle hon gå och kolla om det där jobbet på NK sko fanns kvar? Det var ju bra mycket mer fart där än här. Ibland kom det nån gammal gubbe man fick släppa in, eller det ringde i telefon, men mer hände det inte. Dessutom hade Peter slutat ringa henne sen han tog semester. Hon anade att han hade nåt problem med sin fru och det hela var på upphällningen och då kunde det vara lika bra att jobba nån annanstans innan nån sur gammal kärring kom instormade och skrek och höll på.

Paul höll på återfå fattningen. Hans färg började återgå till det normala.

"Jag kan gå och köpa glödlampor," sa Pelle. Han förstod att han hade fått en chans här, att visa vad han gick för. En chans att bli oumbärlig. En chans att komma bort från byn.

"Fint," sa Paul. "Här, jag ska presentera dig för Janne, våran datakille, så kan han hjälpa dig med detaljerna. Sen behöver jag gå och ringa några samtal."

De gick längst en korridor med ett stort konferensrum på ena sidan och kontorsrum på den andra. Längst bort i korridoren fanns ett rum utan fönster, och här knackade Paul på dörrposten samtidigt som han klev in.

"Tjena Janne, det här är Pelle, min brorson."

Janne klev fram och hälsade, "Hejhej, Janne heter jag."

"Pelle här har erbjudit sig att köpa glödlampor och städa upp lite, eftersom vaktmästarna tydligen strejkar." Han himlade med ögonen."Och Sanna också." Han fnös. "Iallafall, efter han är klar med det så är han väldigt intresserad av datorer, men har inte så mycket erfarenhet, så då tänkte jag att du kunde visa honom lite vadsomhelst, det där låter jag er reda upp. Okej, så kan du visa honom var han skall handla och så? Fint. Då går jag in till mig ett tag." Paul avlägsnade sig med långa kliv. Han började bli lite trött på att vara barnvakt.

"Då tycker jag vi börjar med att gå runt och se vad vi behöver," sa Janne. "Det här ingår inte riktigt i mina uppgifter heller, men tillskillnad från lilla fröken därute har jag inga problem med att bli lite skitig om händerna." De gick runt i lokalen och inventerade glödlampor, toapapper och kaffe. Sen gav Janne listan, pengar och instruktioner till Pelle om vart han skulle gå, och återgick till sina egentliga arbetsuppgifter. Pelle lade nogsamt firmans pengar i vänstra fickan, för att skilja dem från de han fått av Paul, som han hade i högra fickan.

Pelle kände sig upprymd. Han gick på Stockholms gator och hade en uppgift att fylla! Han hörde hemma här nu! Han gick förbi en korvkiosk och kom ihåg hur hungrig han var. Den där räkmackan hade inte räckt speciellt långt, så han köpte en hamburgare och en Norrlandsrull som han snabbt tryckte i sig. Sen köpte han en Päron Mer för att skölja ner allting. Han gick iväg och väntade på den där känslan av välbefinnande, men den infann sig inte riktigt. Sen kom han förbi ett gatukök som sålde Thaimat, och lukten av vitlök, ingefära och chili spred sig ut på gatan. Plötsligt saknade han sitt hem. Åh, mammas mat! Mmmm! Även om den var vegetarisk var den så himla god, allt hade så mycket smak. Han bromsade framför gatuköket och tittade på menyn. Wokade grönsaker med kyckling! Det lät ju himla gott. Han drog upp det som var kvar av pengarna han fått av Paul ur fickan. Det räckte precis. Han läste resten av menyn medan han väntade på sin mat. Glasnudlar. Curry. Pad Thai. Kyckling med kokosmjölk och basilika. Allt lät så gott. När han fick sin lilla plastskål andades han djupt in aromen. Mmm, så underbart. Han tog en bit kyckling och en bit röd paprika på gaffeln. Det var starkt, hans ögon tårades lite. Det här var riktig mat det! Han tog lite ris med en bit morot. Det fanns en bänk framför kiosken, och där satt han sig ner. Den här maten krävde respekt. Den Thailändska tanten i kiosken lutade sig ut. "Smakar bra? Du gillar?"

"Wäkkegokk," sa Pelle med munnen full av stark mat. "Jättegott!" rättade han sig när han svalt. Han gjorde tummen upp åt kocken, som log. Hon försvann en stund och kom sen tillbaka med en illgrön läsk. "Thailand läsk för dig! Varsågod!" sa hon.

Pelle reste sig upp och tog läsken. Den var vämjeligt söt, men släckte branden i hans mun och svalg. Det gick snabbare att äta upp resten av maten. Han gick fram till luckan och tackade. "Jag kommer tillbaka!" sa han. Kocken log mot honom. "Välkommen åter!" sa hon. Pelle tittade på sitt armbandsur. Oj! Nu hade han vart borta ganska länge redan! Bäst han satte fart. Han hittade affären och gjorde sina ärenden. På vägen tillbaka slogs han en väldigt viktig insikt. Han mådde väldigt bra. Faktiskt mycket bättre än när han ätit all den där korven. Det måste vara så att det var bäst att äta blandade saker! Typ, kyckling, ris och grönsaker som han gjort just nu. Eller kött, potatis, grönsaker. Man behövde alla sorternas mat, tillsammans, samtidigt. Han kände sig mäkta stolt över sin upptäckt och gick med lätta steg in i porten till kontoret.

När han bytt alla trasiga glödlampor och fyllt på med toarullar tyckte han att han lika gärna kunde dammsuga entren, eftersom han redan lärt sig av Anna hur man gjorde ett bra jobb. Paul som gick genom entren med telefonen mot örat såg förvånad ut och gjorde tummen upp mot Pelle. Surmulna Sanna hade aldrig kommit tillbaka från lunchen. Lika bra det, så slapp Paul fundera ut hur han kunde bli av med henne. Han började bli trött på att städa upp efter sin bror också.

Efter Pelle hade gjort det så snyggt han kunde gick han tillbaka till det fönsterlösa rummet, där det stod Jan Åkeson stod på dörren. Janne satt med fötterna på bordet och knappade på ett tangentbord som han hade i knät. Han tittade upp.

"Tjena, Pelle. Jag sitter här och kör lite underhåll på systemet eftersom det är så få människor här just nu." Han satte ner fötterna och svängde runt stolen mot Pelle. "Så, bossmannen sa att du är intreserad av IT, vill du fråga nåt speciellt eller?" Han gungade bakåt på stolen och sträckte händerna över huvudet.

"Nja," sa Pelle. "Jag vet igentligen ingenting. Vi har ingen dator hemma. Jag försöker jobba med datorerna på skolan, men jag känner att jag ligger efter i allting. Jag vet inte var jag skall börja."

Janne rynkade panna och tittade på Pelles dyra kläder. "Ingen dator hemma? Det var orginellt! Men här ska du få se nåt tjusigt. Här, du kan sitta vid det här skrivbordet." Han satte på en dator och öppnade upp en sajt som hette Klickdata. "Det här är en sajt med ekurser. Du kan lära dig nästan vad som helst här. Jag loggar in dig som mig, så kan du titta på utbudet, och så kan du sitta här och pula med vad du vill. Bra så?" Pelle nickade nervöst, och Janne återgick till sin egen dator. Pelle kände en hisnande känsla i maggropen. Han tittade på kursutbudet. Vad skulle han börja med? Basträning kanske, Word, Powerpoint, Excel, saker man skulle använda i skolarbetet. Senare kunde han beta av Flash och Dreamweaver och sånt man kunde använda för att skapa websidor. Han suckade lyckligt. "Tack, Janne!" sa han. Janne tittade upp och såg lite förvånad ut. "Inte nåt att tacka mig för. Du får tacka din farbror som står för kalaset."

Pelle lät sin hela uppmärksamhet sugas in i wordkursen. Det fungerade. Kursen var klar ch tydlig och lätt att följa. Han förstod allting. Han var ju inte en hel nybörjare, men det var bra att lära sig alla små finesser. Pelles fingrar flög över tangentbordet. Han flöt bort i en tyst värld där allt var rent, logiskt och funktionellt. Det var sånt här han ville hålla på med! Idag word, imorgon världen! När han började känna sig lite stel klickade han på Personlig Utveckling och hittade ett program med "stretchövningar framför datorn." De hade tänkt på allt. Han var lycklig! Vilken dag han hade haft! Två stora insikter hade han nåt fram till på samma dag! Han föreställde sig sitt framtida liv i Stockholm, då han skulle jobba med IT. Han skulle ha en snygg kostym, som sin farbror, och glida runt i en nercabbad Porsche... men vänta, kostym, det var nog lite för konservativt? IT killar var nog lite coolare, mer individuella? Kanske skulle han ha en personlig uniform, som Steve Jobs med sina eviga blåjeans och svarta polotröjor. Men han kunde ju inte ha samma som Steve, han fick komma på en egen stil. Kanske smala svarta jeans, och en svart skjorta? Den här biten var han inte så bra på. Men om han var rik kunde han anställa en stylekonsult. Sin kusin Ebba, kanske? Eller ännu bättre, sina systrar! Det vore kul.

Pauls telefon ringde igen. Det var Carolines bror. Han kände sig lite orolig när han svarade: "Ja, det var Paul här."

"Tjena, det är Anders. Hur är läget?"

"Jodå, man kan inte klaga alltför mycket. Du då?"

"Jo, det är okej, men jag tog ut pappa på lunch på Grodan idag, och där sprang vi på Caroline och hennes chef, den där.., ja du vet."

"Mhm."

"Syrran verkade om möjligt ännu mer hispig än vanligt. Och du vet hur farsgubben är, som en gammal ihärdig jäkla blodhund som fått upp ett spår. Så nu har han fått för sig att det är nånting konstigt på gång. "Nånting luktar lurt här. Det ligger en hund begraven." sa han flera gånger. Så jag har blivit utskickad för att spionera." Båda skrattade.

"Ja gud, Bertil!" sa Paul. "Vilket fenomen! Hur gammal är han nu?"

"Åttiotre, och klar som en Orreforsvas. Käkar spik till frukost fortfarande." sa Anders. De skrattade igen båda två.

"Nej, men allvarligt talat Anders. Saker och ting är inte så bra med mig och Caroline, men det är högst inofficiellt, jag, eller vi, vill inte att nånting kommer ut...på ett år kanske."

Anders var tyst en stund medan han nickade fundersamt. "Okej. Du kan lita på mig. Men vad ska jag säga till Bertil? Han ger sig inte så lätt."

"Tjaa, vad ska vi säga?" Paul gungade bakåt i stolen och tittade runt i rummet. På ett bord hade han en liten bronsstatyett föreställande en naken kvinna som tvättade håret. En Rodin kopia. "Jag vet, säg att hon fick nåt tveksamt besked på ett cancerprov, och nu vet hon inte om hon har cancer. Så om typ nån månad kan du säga att det nya testet kom tillbaks negativt."

"Det är ganska bra! Vi säger att det är nån slags kvinnogrej, typ livmoderhalsen, det skulle han aldrig våga fråga om. Det blir bra för honom att öva sig på att vara försynt och diskret." De skrattade igen. "Men du, vill du gå ut och ta en öl efter jobbet? Så kan vi snacka lite. Jag har fått reda på ett ställe som kommer bli till salu några mil inåt landet från mig i Antibes, som skulle vara perfekt för dig och Peter. Det är två hektar olivträd och druvor och fyra hus på tomten. Ni borde flyga ner och kolla så snart ni kan, jag tror att ni kan få en bättre deal om ni slår till fort innan det kommer ut på marknaden."

Paul satt sig upp i stolen. "Wow, det låter ju helt perfekt!"

"Ja, det är fint. Behövs renoveras och moderniseras förstås, men vad gör inte det?"

"Har du en länk jag kan kolla på?"

"Nej, det är en gammal bonde som säljer, och som sagt, det finns inte hos nån mäklare än."

"Okej. Men du vet, det kommer ju förmodligen inte bli nån Caroline därnere," sa Paul menande.

Anders skrattade igen. "Ja, gud vad jag bryr mig!" sa han. "Du vet, Caroline och jag... har väl aldrig kommit sådär jättebra överens. Hon har alltid varit otroligt avundsjuk på mig, väldigt jobbigt. Men däremot umgås jag gärna med dig och Peter! Det finns ett helt gäng trevliga svenskar därnere. Känner du Dogge Hamrin? Och Christer och Lisa Jeansson?"

"Mmm, lite grann. Låter helkul. Ska vi ses på Riche klockan sex då?"

"Ja toppen. Tja då!"

När Paul lagt på luren kom han ihåg Pelle. Javisst ja! Vad skulle han göra med honom? Som sagt, det här barnvakteriet började bli lite väl krävande. Vilken tur att hans egna barn var så självständiga! Han klappade sig själv lite på ryggen för att ha uppfostrat dem så bra. Han stegade iväg mot datarummet. Där satt Janne och Pelle och knappade på varsin dator. Han vinkade ut Janne i korridoren och stängde dörren.

"Du Janne, jag behöver kila iväg på en klientmiddag såhär i sista minuten, och jag undrar om du kan göra mig en persolig tjänst?"

Janne såg vaksam ut. "Jaha, vad hade du tänkt dig?"

Paul la förtroligt armen om axlarna på honom. "Som du ser, så har jag ju Pelle, min brorson här, och resten av familjen är ute på landet, så jag undrar...eh, kan du ta ut honom på nåt ikväll? Du kan ta firmakortet och köra det på representation."

"Jaha, och vad säger Berit i redovisningen om det då? Det låter inte riktigt grönt med skatteverket det där?"

"Nejdå, nejdå, hon säger ingenting. Det är helt okej. Ge notan till mig bara så tar jag hand om det."

"Sen hade jag tänkt att jag skulle jobba på båten ikväll..."

"Perfekt!" utbrast Paul. "Pelle är jättehändig. Han bor på en bondgård. Brukar meka med traktorer och så. Fantastiskt!"

"Bondgård?" sa Janne och tänkte på den rosa skjortan med polospelaren.

"Javisst förstårdu." sa Paul och klappade honom på ryggen. "Det kommer bli jättebra."

"Men jag cyklade idag..." försökte Janne klent. Han visste att han hade förlorat redan.

"Cykla! Toppenide! Bästa sättet att se Stockholm! Jag har ett sånt där Citycykel kort här nånstans." Han rotade i plånboken. "Här är det!" Han räckte leende över det och kreditkortet. Janne tog tyst emot. Ibland bar det verkligen emot att jobba med de här överklassprättarna som tyckte att de kunde köpa sig fria från allting. "Ja tack då! Vi ses imorgon! Sätt honom i en taxi till Strandvägen sen bara!" hojtade han samtidigt som han rundade hörnet med hög fart. Janne tittade på korten. Han hade tänkt sig en lugn kväll med vågornas kluckand vid kajen medan han fixade med motorn. Men ville Paul ha representation skulle han väl få det. han tog upp sin Blackberry och smsade sitt vanliga gäng. "Vi ses vid båten klockan 8. Firman bjuder på middag!"