Kapitel H, Meanwhile, back at the ranch

Tor, Sara och tvillingarna hämtade ut cyklarna ur boden. Det var en anskrämlig samling gamla cyklar, men de rullade på bra ändå. Den bästa var förmodligen Tors militärcykel, stor och stadig som han själv. Den nyaste var Sussies ljusblå Crecent från 60-talet som Sara definivt avsagt sig och Vendela varit glad att lägga beslag på. Sara hade sin mormors Monark från 30-talet, fortfarande helt funktionell, och Verdandi hade gammelfarmor Sigruns uråldriga svarta damcykel, kanske en av de första modellerna som tillverkades utan det stora hjulet framtill. Nordstjernan hette den. Tor underhöll alla cyklarna väl, och Verdandi tyckte att hon flög fram som en häxa på sin kvast på sin gamla svarta cykel. En gång när de cyklat ända in till stan hade en äldre herre velat köpa den av henne, så hon förstod att den hade inte bara speciella krafter utan ochså antikvärde. Pelle, som hade en lika uråldrig cykel byggd av diverse delar Tor hittat här och där skämdes förstås desperat över sin cykel, och föredrog att gå. Men alla andra var helt nöjda, och nu var ju inte Pelle här.

Vid grinden stod Ludde och svajade lite. Han var sexton år nu, vinglig och grå i pälsen och med moln av starr i ögonen. Han var den sista av sin ätt, Ludde var den första hanvalpen som någon valt att behålla i familjen, och nu fanns det ingen avkomma att föra stammen vidare. Han stod och såg nedåt vägen där Pelle sist hade försvunnit i en främmande bil och såg övergiven och hopplös ut. Tvillingarna hoppade av sina cyklar och omfamnade honom.

"Lilla vovven, är du ledsen för att Pelle åkte bort?" "Du ska se att han saknar dig lika mycket som du saknar honom." "Du är en bra vovve du." "Så snäll och duktig." "Allt kommer bli okej." "Lägg dig ner och vila nu!"

Ludde lade sig långsamt och reumatiskt ner på sidan och lät tvillingarna klappa på honom. Tillsist pussade de honom på det silkesmjuka huvudet och hoppade upp på cyklarna igen. Tor och Sara log. Tvillingarna brukade inte ägna Ludde så mycket uppmärksamhet, han hade alltid varit Pelles hund, och de hade haft fullt upp med sina katter och kaniner.

De tre kilometrarna ner till Rostad samhälle gick fort, vädret var fint, och vetet på åkrarna längst vägen svajade i vinden. Här och där växte blåklint i sidan av åkrarna där ogräsmedlet inte riktigt räckt till och dikena pryddes av hundkex och kamomill.

Nere i samhället svängde de in till affären. Rostad Allköp stod det med stora bokstäver på sidan av butiken, som såg stängd och inte så lite sjaskig ut. De rullade över sina cyklar till huset bredvid där ägaren Hassan och hans familj bodde. Vendela drog upp dörren.

"Hallå! Är det någon hemma?"

"Hallå!" hördes Hassans röst nånstans inifrån huset. "Kom in, kom in. Vem är det?"

"Det är bara vi och mamma och pappa." Nu kom Hassan, Fatima och de tre flickorna ut i hallen.

"Men hej, vi sitter precis och äter, ni kan väl komma till köket. Välkomna!" Flickorna drog fram extra stolar och alla bänkade sig runt köksbordet.

"Vad gott det luktar!" sa Sara. "Vad äter i för nåt?"

Fatima dukade fram tallrikar. " Det är bara falafel och biryani, ris. Men ta för er nu, varsågoda." Ingen i familjen Ekestam var speciellt hungrig just nu, men det luktade så gott och de ville inte tacka nej till gästfriheten. Alla mumsade belåtet. Vendela tog tillorda.

"Ni kanske undrar varför vi kommer instövlande såhär..."

"Nej, nej, behövs ingen anledling," sa Hassan "vi är så glada. Ni får komma närsomhelst. Inga problem."

Det var första gången någonsin en svensk familj hade ätit middag hos dem. Ett stort framsteg. De hade haft så stora förhoppningar när de flytat till Rostad. När de först kommit till Sverige hade de hamnat i Rosengård utanför Malmö. Ett vidrigt ställe, en riktig slum. De hade varit nervösa hela tiden. I Irak hade Hassan hade haft en stor firma som sålde byggnadsmaterial, men när familjen hade måst fly hals över huvud fick de lämna allt. Huset och firman hade gått förlorad, tillsammans med de mesta av deras ägodelar. Så de saknade sitt fina hus med den inhägnade frukträdgården och fontänen. Och deras fina möbler! Deras nästan nya Nissan jeep! Allt utom vad som kunde rymmas i några resväskor hade försakats.

Hassan hade varit fast beslutad om att hans döttrar skulle ha ett bättre liv än vad Rosengård kunde erbjuda, och han hade letat efter ett litet företag han skulle ha råd att köpa med de små besparingar han lyckats få med sig, på ettt ställe där hans döttrar kunde växa upp med frisk luft och bra skolor. Rostad Allköp hade verkat som en fantastiskt lösning. Nu såg framtiden inte lika rosig ut längre. Affären var precis på gränsen till att gå under. Folk handlade inte i små bybutiker längre, utan åkte in till maxiköpet inne vid Värnabyrondellen och storhandlade. Hassan misstänkte att säljaren förfalskat försäljningssiffrorna han visat upp. Dessutom var folk i den här trakten inte så benägna att gynna en affär driven av invandrare. Det var inte bara det att var de de enda utlänningarna i den här byn, hans barn var de enda på Värnabysskolan som inte hade blont hår. I den här landsändan hade samma släkter bott sen tusentalet, och kanske ändå längre.

"Hur går affären?" frågadeTor.

"Inte bra," suckade Hassan. "Snart går det inte längre. Vi vet inte vad vi skall göra." Fatima och flickorna såg ledsna ut.

"Vi har en ide," sa Vendela.

"Två ideer," sa Verdandi.

"Ja, två, sa Vendela, eftersom maten är så himla god. Gör ni kebab ochså?" Fatima ställde sig genast upp.

"Vill ni ha kebab, så måste jag..."

"Nej, nej nej!" sa Tor, Sara, och tvillingarna i mum på varandra.

"Vi är vegeterianer." forsatte Vendela. "Vi bara undrade, därför att kebab är så himla populärt överallt nu."

"Varenda korvkiosk har kebab." sa Verdandi. "Men det är vår andra ide, ska vi börja med den första?"

"Ni vet att vi syr kläder? frågade Vendela. Alla nickade. Tvillingarna och deras kläder var välkända i trakten.

"Vi har fått en investor i vårt företag!" fortsatte Verdandi stolt. Tvillingarna strålade. "Vi ska köpa flera nya symaskiner, och vi tänkte fråga om ni vill sy åt oss. Vi kommer behöva hjälp, och jag vet att iallafall Fatima och Yasmin kan sy, eller hur?" Yasmin var den äldsta systern. Fatima och flickorna sken upp. Ett strå att klamra sig fast vid.

"Vi syr alla våra kläder själv", sa Fatima.

"Aisha kan ochså sy," sa Yasmin. "Hon är jätteduktig."

"Jag med," sa Daliyah som var tio. Tvillingarna tittade på Daliyah kritiskt.

"Hm, du kanske är lite för ung."

"Hallå tjejer," sa Tor. "Ni tror inte att de flesta människor skulle säga att ni är lite för unga för att ha ett företag och vara arbetsgivare sådär rent allmänt?" Tvillingarna tittade otåligt på honom och himlade med ögonen lite.

"Det är annorlunda. Iallafall, vi ger er alla tyger, ritningar, mönster, och ni syr upp, vi betalar er per plagg. Vi kan sälja allt vi syr till den där boutiquen, Black/White, inne i stan."

Hassan och Fatima tittade på varandra.

"Vill du göra det, Fatima?"

"Absolut, det är en bra ide, och jag gillar sy."

"Ska vi ta vår andra ide nu?"

"Ja, det här är en helt ny ide som vi kom på just nu."

"Vad sägs om att göra om affären till mer typ kiosk och kebab stånd?" Familjen Ahmad gjorde stora ögon.

"Varför tror du det skulle gå bättre?" frågade Hassan.

"Därför att ni har en unik talang här med matlagningen. Som vi sa, kebab är jättepopulärt. Alla vill ha kebab."

"Falafel är jättegott ochså. Folk skulle köra hit för att få nåt de inte kan få i byarna runtomkring."

"Men var kommer ni in i planen?" undrade Hassan.

"Vi? Nä, inte direkt nånstans. Men vi vill gärna se affären vara kvar." Tor och Sara tittade imponerat på sina döttrar än en gång.

"Vi vet inte var de får allt ifrån!" skrattade Sara.

"Nej, inte tar de efter nån av oss!" log Tor.

"Det är inte sant," sa Hassan, "Ingen jobbar som ni, ni odlar grönsaker, och bakar, och gör vantar, och bälten, och honung, och reparerar saker, och hjälper de gamla. Ni har tusen ideer och mycket arbeten."

"Tack ska du ha," sa Sara. "Men de här två är nåt extra."

"De har större ambitioner än vad vi har," sa Tor, "vi vill bara kunna bo på vår gård på landet och vara tillsammans och pyssla med sånt vi tycker är roligt."

Hassan suckade. Han tittade på Fatima. "Ja, det är vad vi vill ochså, bo på landet, och vara tillsammans, familjen. Känna oss trygga. Låta flickorna få en bra utbildning, så de inte behöver stå i mataffär." Fatima nickade medhållande. "Så nu vill vi göra vad vi kan för att stanna kvar. Men om vi skall göra om affären till restaurang måste vi ha annan utrustning och andra tillstånd, och jag vet inte om vi har några pengar till det."

"Vi kan be min bror" sa Fatima.

"Åh, jag tycker inte om det" sa Hassan.

"Ja, men du vet han hjälper oss en gång till."

"Jag vet, Ali är en bra man."

"Och vi kommer betala tillbaka."

"Jag hoppas det."

"Ska vi gå ut i affären och titta på hur ni tänker er det skulle se ut?" Tvillingarna hoppade upp och sprang före med alla andra efter sig som en svans. De hoppade lite otåligt upp och ner medans Hassan hämtade nyckeln och låste upp. Sen sprang de runt och pekade.

"Den här delen med tidningar och godis kan vara kvar. Och mammas bröd och bullar, för de går väl bra fortfarande?"

"Och kanske en liten kyldisk med mjölk och dricka."

"Och här, köttdisken kan ni göra om till restaurangdisk, här kan man beställa maten."

"Och här i mitten kan ni ha några små cafebord och stolar, så man kan äta inomhus på vintern."

"Det vore fint om ni fortsatte sälja mjöl och socker så vi kan forsätta baka." sköt Sara in.

"Tor, kan du hjälpa mig att bygga om?" undrade Hassan. "Jag är inte så bra på snickra."

"Självklart, det vore jättekul!"

"Men jag vet inte hur jag kan betala dig."

"Du, vi löser det där på nåt vis, vi kanske kan göra nåt byte av nåt slag." Hassan hämtade papper och penna och Tor drog fram en tumstock ur fickan. De mätte och gjorde upp några skisser.

Vendela tog till orda igen. "Ja, om vi skulle prata om kläder igen." Alla tittade åt hennes håll.

"Som ni vet så är folk ganska insnöade i den här socknen och har svårt för invandrare och så...." fortsatte Verdandi. Alla såg lite obekväma ut.

"Så vi tänkte att det skulle vara bra för Fatima och tjejerna att klä er i våra kläder, så ni blir lite...coolare."

"Vi har designer med långa ärmar och ben och så, så ni kan känna er fullt påklädda."

"Men dom där hucklena.... dom funkar inte riktigt med looken."

Alla stod blickstilla och knäpptysta. Fatima och flickorna tittade på Hassan.

Sara tog till orda. "Vendela och Verdandi, det är verkligen inte er sak att säga till andra hur de skall klä sig, speciellt inte om det har en religiös anledning. Det borde ni om någon veta."

"Ja, förlåt om vi har förolämpat er. Det är inte vår mening alls."

"Men om inte affären går bra så är det kanske dags att ändra på saker och ting."

"Och ni flyttade väl ändå hit för att vara mer som svenskar, för nåt svenskare än den här trakten kan man knappt få."

"Folk blir rädda när dom ser era huvudklädnader, det bara påminner dem om att ni är annorlunda."

"Är det inte bättre att smälta in?"

"Vendela och Verdandi! Nu räcker det!" tvillingarna hade inte hört sin mor höja rösten sen de råkade droga sin bror av misstag. "Hassan och Fatima, jag ber så mycket om ursäkt. Jag visste verkligen inte att det här var på väg. Jag har alltid varit annorlunda mot alla andra här, men jag har hållit på mitt eget sätt, och det har gått bra, även om det varit svårt ibland."

"Det är annorlunda mamma, visst du springer runt med långt hår och långa kjolar, men du är svensk, och vår familj har bott här sen hedenhös."

"Sara, ingen fara," sa Fatima, "vi tar inte illa upp. Vi har bott i Sverige länge nu för att veta hur människor fungerar. "

"Men det här är något som vi måste prata om som familj, och rådfråga gud om ochså. Det är något väldigt allvarligt ni pratar om." sa Hassan.

"Visst, diskutera lite ni." sa Vendela överseende. Sara rynkade pannan och Tor skakade på huvudet.

"Förutom det tycker vi att era ideer är bra." sa Hassan, "Tor kan du komma hit imorgon och prata lite mer, och kanske åka med mig till brädgården?"

Tor bet ihop käkarna. "Ja, fast vi får ta din bil, för nu har nog Volvon dött permanent tror jag."

Hassan sken upp. "Men, nu tror jag att jag kan hjälpa dig! Det står en gammal Volvo 240 i garaget från de förra ägarna. Den startar inte, men du är välkommen att ta alla delar du vill från den. Jag hade tänkt ta den till skroten, men det blir aldrig av." Alla gick ut till garaget för att titta. Tor lyfte på huven och tittade på motorn. En hel bil att ta delar från och slippa jaga efter enstaka saker på skroten! Vilken lyx!

"Jag tar den jättegärna. Jag kommer tillbaka med traktorn om att tag och bogserar hem den." Alla log glatt och skakade händer. Den tryckta stämningen var borta när familjen Ekestam satte sig upp på sina cyklar igen och susade hemåt med Verdandi i täten. När de kom fram till grinden låg Ludde kvar på sidan. Men han såg annorlunda ut, som om livsgnistan gått ur honom. Han påminde mest om en säck gammal päls som nån slängt vid sidan av vägen. Tor klev av cykeln och lade handen på hans bröstkorg. Sen satte han örat framför hans nos. Han vände sig mot tvilligarna.

"Visste ni att han skulle dö när vi var borta?"

De ryckte på axlarna. "Det var väl ganska uppenbart, eller hur?"

Kapitel G, Upprustning pågår

Punktligt klockan fem kom Paul in genom dörren. Han hittade Pelle sittandes andaktsfullt i soffan. Vardagsrummet var enormt och målat i en vacker vårgrön färg. Det höga taket och överpartiet av väggarna var prydda av ett krusidull av vackra gamla stuckaturer. De få möblerna som prydde det stora rummet var strama, vita och moderna. Två stora soffor, ett par fåtöljer. I mitten stod ett lågt ovalt soffbord i nåt exotiskt träslag som verkade sväva på slanka metallben. Mot en vägg, under en enorm spegel, stod ett smalt högt bord med en samling antika silverföremål. De stora, höga fönstena hade fri sikt ut mot vattnet, Skeppsholmen, och Djurgården. Pelle satt och insöp atmosfären. Allt var lite överväldigande minst sagt. Men det här var onekligen livet!

"Tjena Pelle!" tjoade Paul. "Hur är det?"

"Bara fint," sa Pelle, och såg sig om i det imponerande rummet. Mätt och belåten var han ochså efter att ha hittat ett paket av Mamma Scans köttbullar i frysen. Den här gången hade had diskat upp ordentligt efter sig. Och använt fläkten.

"Du, jag skulle behöva gå och klippa mig. Du kan väl följa med? Jag har en frisör i Gamla Stan jag gått till i alla år. Så kan du få se Gamla Stan ochså tänkte jag." Pelle nickade glatt och reste sig och gick ut mot hallen. Paul tittade fundersamt på hans ryggtavla. Det var nåt annorlunda med honom. Ja visst ja! Han verkade ha normala, om än för små, kläder på sig.

I hallen stod en mängd kassar. Ebba hade lämnat av shoppingen på hans kontor under dagen. När han hade än en gång försökt få henne att komma med på middag hade hon kort upplyst honom att Elins föräldrar bett dom ta ut Lucas till Sandhamn, han längtade ut, och själva jobbade dom tills på fredag. Så hon behövde åka nu, med en gång. Varsågod för hjälpen pappa! hade hon tillagt syrligt.

Paul hade tittat moloket på kvittot från Michael Kors. Var det inte löjligt att småtjejer sprang runt med så dyra märkesgrejor? Fyllde det nån enda vettig funktion, förutom att göra den där Michael väldigt rik? Sen kom han ihåg hur tjejerna på Carlssons skola hade haft Diorbagar som skolväskor redan på hans tid. Plus ca change, plus c'est la meme chose? Ju mer saker förändras, ju mer förbir de desamma. Han suckade.

Pelle hade stannat framför den ansenliga högen med kassar. Paul började prata lite för fort.

"Eh, ja, det blev lite förvirring med påsar, och väskor, och jag är rädd att dina grejer kanske åkte ut av misstag, förmodligen var det städerskan, uh, ja, du vet hur dom är, men vi ville förstås kompensera dig, så vi köpte lite nya grejer som du kan ha...på dig...ja.."

Förmodligen var det städerskan? Det var en så uppenbar lögn. Förväntade sig hans farbror verkligen att han skulle tro på det? Han förstod med ens vad som hade skett. Paul hade skämts för hur han såg ut, och beslutat sig för att bara kasta alla hans kläder. Inte så konstigt, han skämdes själv över dom för det mesta. Och det var hemma i Värnhem, inte Stockholm. Men i den där väskan hade det funnits en och annan sak som han verkligen gillade. Den rutiga skjortan hans systrar sytt som han fått i julklapp. Hans pappas gamla urtvättade Bruce Springsteen t-shirt. Tunn och mjuk som silke efter tjugo års tvättar. En tjock stickad tröja, visserligen köpt på Myrorna, men ursprungligen väldigt fin. Var det rätt att kasta nåns saker utan att fråga dem först? Inte direkt. Men eftersom han nu hade gett sig in på den här resan fick han väl följa spelets regler. Fast han tänkte inte helt ge sig utan strid.

"Jag vet väl hur vem då är?" sa han lite spetsigt. Paul svettades lite. Det där var dumt sagt. Pelles familj hade ju självklart inte nån som städade hemma, och använde inte den jargongen. Nu lät det dessutom som om han var rasist. Innan han hade listat ut vad han skulle säga näst så sa Pelle, "Finns det några skor häri?"

"Javisst, nu skall vi se." Han drog upp en påse som det stod NK på och öppnade skokartongen, och tog ut ett par svarta Converse. Pelle darrade lite. Han tog skorna i sina båda händer och tittade hänförd på dem. Så fina! Han satte snabbt på dem innan Paul skulle hinna ångra sig. Han beundrade sina fötter. Hans gamla saker kunde ruttna på soptippen för allt han brydde sig.

"Tack snälla," mumlade Pelle lite grötigt. "Ska vi gå?"

Paul andades ut. Han hade gjort rätt. Det hade gått bra.

"Ja, visst, vi har en tid att passa. Du kan ju titta på resten sen när vi kommer hem."

Paul och Pelle promenerade i rask takt utmed vattnet. Sommarsolen sken på vattnet och båtarna låg på rad vid kajen. Snyggt klädda människor promenerade förbi.

Jag har Converse skor! tänkte Pelle. Jag ser normal ut! Paul ökade farten förbi Nybrogrillen så inte Pelle skulle bli fast i nåt nytt frosserianfall, innan han fått håret klippt iallfall, och fortsatte uppför Arsenalsgatan. Vid Kungsträdgården svängde de vänster och Paul pekade ut ett pampigt hus med en stor restaurang i bottenplanet.

"Det där är Cafe Opera. Där sprang jag och brorsan, ja Peter alltså, inte din pappa, där sprang vihela tiden när vi var unga lejon. Då var det fest minsann!" han log nöjt vid minnet. "Snygga tjejer fanns det där!" han lyfte konspiratoriskt på ögenbrynen "Massor! Ja, det var faktiskt där jag träffade Caroline för första gången." Han mulnade. "Fast det hade man ju kanske kunde klara sig utan." Han såg ner i marken. Pelle såg bort nervöst. Vad skulle man säga till allt det där?

"Mhm." försökte Pelle, så diplomatiskt han kunde. De gick över Skeppsbron mot Slottet.

"Slottet känner du igen va?" Pelle nickade jakade, visst, han hade förstås sett bild på Slottet. Men det var kul att se det i verkligheten.

"De där fontänerna?" Pelle nickade igen. "Peter och jag brukade skämta att det där var kungens toalett, och det där var kronprinsens toalett. Gud vad vi garvade åt det där!" han kluckade lite och skakade på huvudet. De gick upp för Slottsbacken, sneddade runt Storkyrkan och ner för Storkyrkobrinken. Paul ledde vägen in till en gammaldags frisersalong.

"Hejhej", sa han till en ung tjej. "Jag har beställt tid för klippning till Ekestam."

"Välkommen!" sa hon glatt. "Du kan slå dig ner här!"

"Ja, jag tänkte vi skulle börja med min brorson här, han har mer behov än jag, tror jag!" Hon rynkade pannan lite.

"Jaha, ville du ha två klippningar? Men här i boken står det bara en bokad? Och sen behöver jag gå."

"På så vis? Men kan jag stå över, det går bra. Pelle, du ser ut som om det var ett tag sen du mötte en sax." Pelle knep ihop läpparna och nickade. Han började förstå hur det här gick till. Paul höll på och försökte göra honom presentabel, men han kunde inte säga det rakt ut. Det var bara att spela med. Sen när de kom ut skulle väl Paul säga nåt om hur det var frisörens misstag allting.

Pelles mamma hade alltid klippt familjens hår, och det var inte speciellt mycket eller ofta direkt. Alla hade de stora yviga hår och var ganska nöjda med det. Han hade aldrig varit hos en frisör tidigare, och visste först inte hur man lutade huvudet bakåt för att bli schamponerad. Han blundade för att inte få schampoo i ögonen. Frisören masserade hans huvud med schampoot, det kändes skönt. Sen sköljde hon med en liten handdusch och satte i balsam för att trassla ut alla hans lockar och när det var klart satte hon en varm handduk runt huvudet på honom och bad honom komma tillbaks och sätta sig framför spegeln. Hon tittade kritiskt på honom i spegeln, och klippte och klippte.

"Ta mycket!" sa Paul och tittade igen i en dagstidning. Stora tussar av Pelles hår föll mot golvet. Han var lite orolig. Tillsist var frisören äntligen nöjd och torkade hans hår med en fön. Hon satte lite frisyrgele på fingertopparna och separerade ut hans nu väldigt korta lockar.

"Titta, så här gör du så att det inte blir ett enda stort burr!" Hon log och höll upp en spegel så han kunde se sitt bakhuvud ochså. Pelle tittade häpet på sig själv. Han såg ut som en helt annan person. En normal person! Paul slog ihop tidningen och tittade upp.

"Titta! Det där blev väl jättefint! Tack ska du ha!" Han betalade och de sa hejdå och gick ut på gatan.

"Det var ju typiskt att de virrade till bokningen," sa Paul. Det där är inte min vanliga tjej. Sommarvikarier, du vet, det är inte lätt att anställa bra folk nuförtiden." Pelle nickade. Precis som han trodde. "Men snyggt blev det iallfall! Är du nöjd?" Pelle sneglade på sin reflektion i ett skyltfönster. Med de nya kläderna och det nya korta håret kände han knappt igen sig själv. Han såg äldre och mognare ut. Smartare ochså. Normal!

"Jättenöjd." sa han. "Tack." Hans mage kurrade högt och Paul hoppade till och skrattade.

"Oj, dags att mata vilddjuret igen! Vad sägs om en gammaldags, hederlig plankstek!" Pelle nickade medhållande. Mmm! Det lät gott! Primitivt på nåt vis.

"Ja, fast jag har aldrig ätit nån, så den är inte så gammaldags för mig."

"Men herregud, vad säger du? Isåfall borde vi kanske ta en taxi till Godthem, plankstekens heliga tempel, men annars hade jag tänkt att vi bara kunde kila in på Engelen här runt hörnet." Pelle knep ihop munnen. Det var ett svårt val. Plankstek nu på en gång, som säkert var bättre än nåt annat han ätit i sitt liv, kanske tillochmed korvorgien på Nybrogrillen, eller Plankstekens Heliga Tempel efter en taxiresa? Mat nu, mat sen? Hans mage kurrade igen. Tänk om han svimmade av hunger på vägen dit?

"Mmm, det låter himla fint med den heliga planksteken, men jag är rätt hungrig, så det är kankse lika bra att vi äter nu med en gång." Sagt och gjort. Engelen var inget ställe Paul skulle gå på i vanliga fall, men just nu låg det bra till och innan musiken kom igång var det rätt tomt så man slapp det mesta av patrasket som brukade hänga här.

Planksteken var mör och fin, lagom brynt, och Pelle njöt av att skära upp den med den stora vassa köttkniven som kom till. Snart var det rejäla köttbiten och det gratinerade potatismoset ett minne blott. Han funderade på att slicka plankan för att få i sig det sista av potatisen. Hans mage kurrade igen, nu lite mindre högt.

"Va! Blev du inte mätt! Vill du ha en till?" undrade Paul häpet. Pelle kände sig lite generad.

"Ja, om det är okej," nästa viskade han. "Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv." Paul vinkade till sig servitrisen

"En laxplanka," beställde han . "Och ett till glas rött. Vill du ha en till Cola?" Pelle skakade på huvudet. Det där med supersöta saker var inte så kul hade han upptäckt. Inte som kött.

"Jag tänkte det kanske blir lite väl mycket kött på en gång för dig, så du kan väl testa laxen. Den är god den ochså, jag lovar." Pelle funderade. Paul var inte så mycket för att fråga om hans åsikt om saker. Men å andra sidan satt ju Pelle här på en restaurang och åt för Pauls pengar, så han kunde inte direkt klaga.

"Okej," sa han. "Men, var är alla andra, behöver inte de äta middag?" Alla andra? Paul såg sig runt i lokalen. Vilka andra?

"Jaha! sa han. Du menar Caroline och dom?" Pelle nickade. "Ja... Caroline... hon jobbar väl över, det brukar hon roa sig med för det mesta." Hans ton var lite bitter. "Philip åkte ut till Sandhamn. Och Ebba... vad gör hon? Hon åkte också ut till Sandhamn, så var det. Men vi brukar nästa aldrig äta middag tillsammans, det bara blir inte så, vi har affärsmiddagar, ungarna är hos polare eller ute, eller ja, Ebba brukade hänga i stallet mycket förut, och Philip hade tennis eller fotboll, tja, ibland kanske vi köper nån hämtmat, men..ja, du vet." Pelle visste verkligen inte. "Ni då?"

"Vi äter alltid middag hemma, tillsammans, hela familjen. Ibland kommer det nån granne ochså." Han tänkte efter. "Jag tror aldrig nån i familjen har saknats. Nånsin."

Paul gapade. "Men du skämtar! Ingen har saknats nånsin, hur skulle det kunna var möjligt? Har ni inte aktiviteter och sånt? Kompisar? Sporter? Jobb? Behöver aldrig dina föräldrar vara borta?" Pelle skämdes lite igen. Han hade inga kompisar. Han föräldrar gick inte på affärsmiddagar. Han kunde klippa håret, byta kläder, men faktum kvarstod att han var inte normal.

"Nej," mumlade han ner i bordsduken. "Mina föräldrar är rätt överbeskyddande. De jobbar hemma för det mesta. Jag spelade fotboll när jag var liten, men sen när det började bli resor och så fick jag sluta. Och vi har inte råd att gå ut och äta ändå. "

Aj då! Det här var känsliga saker. Paul kände sig lite skyldig. Poängen var ju att hjälpa Pelle, men inte att baktala hans föräldrar eller få honom att känna sig värre. Fast det var ju svårt. Aldrig varit nånstans ensam! Går aldrig ut och äter! Ja, de var väl iochförsig kanske inte den enda familjen i Sverige som inte hade det så gott ställt! Han satte snabbt ny kurs.

"Det är ju jättefint att ni är tilsammans hela familjen så mycket. Du förstår, det dina föräldrar har tillsammans är nåt mycket speciellt och ovanligt. I vår familj...., ja, för oss så.... Caroline och jag kommer inte så bra överens... äh, vi har beslutat oss för att skiljas. Men säg för guds skull inget till nån. Det är helt färskt. Barnen vet ingenting än." Han tog en stor klunk rödvin. Den lilla fjärilen fladdrade sina vingar. Han log för sig själv.

Pelle var helt ställd. Det här var helt klart ett väldigt vuxet förtroende, och han ville inte säga nåt som fick honom att låta som en dum barnunge från landet. Sklijsmässa var nåt väldigt sorgligt och allvarligt, så mycket visste han, men hans farbror satt och log i vinglaset. Jättekonstigt. Pelle föreställde sig att han var en vis gammal psykolog, som Sigmund Freud, med vitt yvigt hår, och en divan täckt med en orientalisk matta där Paul låg och berättade om sina problem.

"Hm, hur känns det nu då?" sa Pelle med myndig röst, efter moget övervägande.

Paul fortsatte att le. han sköljde ner det sista av vinet. "Det känns som att bli utsläppt ur fängelset." sa han nöjt och sträckte armarna över huvudet.

Servitrisen närmade sig med Pelles nya planka. Lax var inte helt fel heller, upptäckte Pelle. Faktiskt en perfekt uppföljare till biffen.

"Jättegott!" mumlade han med munnen full medan han gjorde tummen upp med kniven. Paul blev tvungen att skratta.

"Jag kommer ihåg en jul när Tor var typ i din ålder och satte i sig nästan hela julskinkan själv. Han bara satt där och skar och skar nya bitar. Tillsist var den nästan helt slut och mamma fick sätta undan den, för hon hade hoppats på att servera resten på juldagen när morfar och mormor skulle komma över. Men jag tror hon fick laga nåt annat i stället."

Pelle lystrade. "Men vadå, så pappa har inte alltid varit vegeterian?"

Paul skrattade högt. "I vår familj? Nej, jag skulle inte tro det. Vi var verkligen inte den typen. Det var slottstek på söndagen och helstekt kyckling med gräddsås och köttbullar och potatismos och inbakad oxfile med potatisgratäng. Vanlig svensk mat, du vet. Ha, jag skulle ha velat se pappas min om nån hade försökt servera en måltid utan kött. Det hade tagit hus i helsicke. Mamma skulle aldig kommit på tanken." Han kluckade lite till.

Pelle såg helt slagen ut. Han tuggade fundersamt på sin lax. Nu när han inte var så hungrig längre kunde han äta i en lugnare takt. Så, hans pappa hade fått äta sig mätt på kött när han växte upp minsann. Det var verkligen inte rättvist att utsätta honom för svältdieten.

"Vår familj är vegeterianer," sa Pelle. "men jag tycket det är en jättedålig ide. Man är aldrig mätt."

"Nä, jag har förstått det!" flinade Paul. "Ska vi gå?"

Pelle tittade ner. Laxen var slut. Det var synd, men han kände sig än en gång mätt och belåten.

"Tack för maten." sa han.

Kapitel F, Naken i Stockholm

När Pelle vaknade visste han först inte var han var. Han tittade upp i det ovanligt höga, vita taket och sen på det höga fönstret med åtta rutor, och insåg med ens att han befann sig hos sin farbror i Stockholm. Han hade kunnat säga hos sina kusiner, men det var tydligt att inte skulle se så mycket av dem. Han klev upp ur sängen och gick ut i köket. På bordet låg en lapp, signerad av Paul.

"Godmorgon Pelle, jag var tvungen att gå till jobbet. Har rätt många möten idag, men jag kommer hem vid fem så vi ses då. Det finns lite fil och bröd och så, men jag lämnar lite pengar och nycklarna så du kan köpa lunch och kanske gå på Skansen eller nåt. Gå och gör nåt kul! Vi ses, Paul. PS, det finns rena handdukar i badrummet."

Pelle fortsatte ut i badrummet. Det var rymligt och vitt och rent och det fanns ett stort gammaldags badkar med lejontassar. Vilken lyx! Hemma hade de bara dusch. En ganska sunkig dusch. Han började genast tappa upp ett bad och hällde i skumbad. Badkaret var högre i ena endan, perfekt att luta huvudet mot. Han njöt i höga drag. men snart började han känna sig hungrig och klev upp ur badet. Under handfatet fanns en hel hög med fint vikta, identiska fluffiga vita handdukar. Han virade en av de mjuka handdukarna runt midjan och gick för att leta efter sin väska. Den fanns inte i sovrummet. Nej, visst, han hade nog lämnat den i hallen. I hallen fanns den inte heller. Han blev lite brydd. Tillsvidare kunde han ju iallafall ta på sig samma kläder som igår, även om det var lite synd nu när han kände sig renare än på flera år. Men när han kom tillbaka till sitt lilla sovrum kunde han inte hitta de kläderna heller. Han tittade under sängen. Han drog ut lådorna i byrån. Han öppnade garderoben. Ingenting. Sen gick han tillbaks ut i hallen och tittade igen. Där fanns ännu en garderob, men den var full av vinterkappor, och ingen bag syntes till nån stans. Så mystiskt. Var kunde bagen ha tagit vägen? Han kunde kanske ringa sin farbror, men han visste inte vad han hade för nummer. Han fick väl leta vidare efter att han ätit.

Kylen var tyvärr ganska tom och han kände sig lite besviken, men han hittade iallafall ett paket bacon och sex ägg, som han plockade ut tillsammans med filen och en greveost. Han rotade fram en stekpanna och satte igång att steka upp hela paketet bacon. Mmm! Fettet fräste i pannan och det luktade härligt! När baconet var lagom knaperstekt lade han upp skivorna på en tallrik och hällde ner hälften av fettet i vasken och satte igång att knäcka äggen i stekpannan. Han rörde runt äggen tills dom stelnade lagom och sen hyvlade han osten ovanpå och hällde han upp allt ovanpå baconet. Vilken festfrukost! Han hittade brödet och rostade upp fyra skivor, som han sen lassade fulla med ägg och bacon. Till det drack han upp filen direkt ur paketet. Nu mådde han som en prins! Sen upptogs hans hjärna genast av oroliga tankar på nästa måltid. Hur skulle han kunna köpa lunch om han inte hade några kläder? Det var ett väldigt stort problem.

Just då hörde han en nyckel i låset. Dörren öppnades och stängdes och bestämda fotsteg gick emot köket. En kvinna han aldrig sett förut klev in och hajade till förvånat när hon såg honom.

"Hej! sa hon. Vem är du?"

"Hej. Jag heter Pelle, jag är kusinen. Jag ber om ursäkt för att jag inte har några kläder, jag kan inte hitta dem."

"Ah, kusinen. Jag heter Anna, jag är här för att städa. Vad det luktar bacon! Då blir inte fru Ekestam glad!" Hon slog upp fönstret på vid gavel och satte på fläkten. Fläkten! Pelle kände sig ännu mer generad. Skulle hans sura faster kasta ut honom nu om det luktar bacon? Han hoppades inte det. Han hade många mål kvar att äta i den här stan. Kanske kunde ha få jobb på Nybrogrillen ifall han blev utkastad. Han kunde sova på golvet bakom disken och bara leva på korv. "Var kommer du ifrån, kusinen Pelle?"

"Östergötland, nära Domkyrkostaden. Var kommer du ifrån?"

"Warsawa, i Polen, min vän. Har du varit där?" Pelle skämdes igen. Borde man ha varit i Warsawa? Han hade aldrig hört nån i skolan prata om det. Mallorca, Rhotos, Kreta, Thailand, men aldrig nånsin Warsawa.

"Nej, erkände han. Det här är den första gången nånsin som jag varit hemifrån." Anna höjde på ögonbrynen.

"Säger du så? Du har inte samma liv som dina kusiner då?"

"Nej, inte direkt. Jag bor på...en bondgård."

"Aha, kusinen från landet. Du Pelle, jag vill bara berätta för dig att det inte är så bra att hälla fettet i vasken. Det blir stopp i rören. Då blir inte fru Ekestam glad, igen." Pelle rodnade. Han hängde med huvudet. Nu åkte han ut, helt säkert. "Men du Pelle, jag fixar iordning det. Gör inte om det, bara, okej?" Anna log mot honom. "Nu har jag skrämt upp dig, det var inte meningen! Jag ordnar det här." Hon hämtade nåt som luktade kemiskt från under diskbänken och hällde det i avloppet.

"Kan jag hjälpa dig?" frågade Pelle. Anna gjorde stora ögen.

"Hjälpa mig, med vad?"

"Ja, vadsomhelst. Med att städa?"

"Men lilla vännen, inte ska du vara inne och städa på din stora resa till Stockholm. Du skall gå ute, och se den vackra staden, och ha roligt."

"Ja, men jag kan ändå inte gå ut, för jag kan inte hitta mina kläder."

"Nej men, så det är! Men då lämnar vi vasken en liten stund och så hjälper jag dig leta."

Anna och Pelle letade högt och lågt efter bagen. Han smög efter henne in i de andras sovrum, där han kände sig som en inkräktare. Men ingenstans fanns hans kläder. Anna vände sig mot honom med handflatorna uppåt.

"Jag tror vi måste ge upp! Har vi inte hittat dem nu kommer vi aldrig att hitta dem. Du får låna kläder av din kusin." Pelle blev nervös.

"Men tänk om han inte vill det? Tänk om han blir arg? Tänk om Caroline blir jättesur?"

"Nu har jag skrämt upp dig om fru Ekestam också. Det var inte meningen igen. Men jag vet vilka kläder Philip tycker om mest, och vilka han aldrig använder, så vi tar några han inte bryr sig om. Du kan inte gå naken hela dan, va?" Nej, det kunde ju inte Pelle, så han smög sig efter Anna in i Phillips rum igen. Garderoben var proppfull med kläder och från översta hyllan drog Anna ner en påse som någon hade skrivit "Anna" på.

"Se här, en hel påse med fina kläder som dom ändå tänkt ge till mig! Du ser, det blir finfint! Dom ger dom till mig, jag ger dom till dig!" Pelle tog påsen och gick in på sitt rum och stängde dörren. Han hällde ut allt på sängen. Överst fanns ett par mjuka, slitna jeans med hål på knät. han tog på sig dem. De var sköna men alldeles för korta. Men det var han ganska van vid. Sen tog han på sig en vit t-shirt med en fläck på magen. Ovanpå det satte han på sig en fin, blå- och vitrandig skjorta med en reva på ena ärmen. Han knäppte skjortan så fläcken på t-shirten inte syntes. Ärmarna var alldeles för korta ochså, men han rullade up dem. Pelle såg på sig i spegeln och blev varm inombords. Han såg...normal ut! Han sprang ut till Anna för att visa upp sig, men bromsade precis innan han kom genom dörren. Skulle hon tro att han var barnslig som var så stolt över de här kläderna? Så istället släntrade han nonchalant in och ställde sig lite vid sidan och framför henne så hon skulle kunna "råka" se honom. Han hade inte behövt vara så orolig. Anna blev lika entusiastisk som han själv kände sig.

"Titta på fina herren! Dom är jättebra kläder för dig! Passar finfint!" Pelle sken som en sol. Sen började han tänka efter.

"Men Anna, varför stod det ditt namn på påsen? Vem är kläderna till egentligen?" Anna såg allvarlig ut.

"Dom är till min pojke, Adam. Men oroa dig inte Pelle, vi får så mycket kläder så vi brukar dela med oss i Polen. Men nu delar jag med mig här till dig istället."

"Är du säker? Jag kan ge tillbaks dem till dig när jag hittar mina egna." Han strök med handen på det lena byxbenet. Anna log.

"Jag lovar, vi har massor med andra kläder. Titta här, en påse till!" Hon drog fram ännu en påse märkt "Anna" från översta hyllan.

"Var är din son, är han här eller i Warsawa?" frågade Pelle.

"Du har många frågor du Pelle, det är bra, det visar att du är en person som tänker. Hon log lite sorgset. Adam är i Warsawa med min mamma och min dotter Izabella. Jag jobbar här i tre månader, sen åker jag hem med båten och så kommer min mamma hit och jobbar i tre månader, och så turas vi om att vara med barnen." Pelle gapade.

"Du menar att ni inte ses på tre månader i taget! Saknar ni inte varandra?"

"Jo, det är klart vi gör, Pelle. Det är jättetråkig. Men det är enda utvägen. Det finns inga arbete i Polen, och har man ett arbete så betalar det nästan ingenting. Jag är läkare i Polen, min mamma är sjuksköterska, men vi tjänar mer pengar på att städa i Sverige."

Pelle hjärna svindlade. Tänk att det fanns folk som fick leva sådär.

"Men...din man då? Hjälper inte han till?" Anna skrattade ihåligt.

"Den, han försvann för länge sen. Ingen att ränka med. Du vännen, jag måste sätta fart nu, så jag blir klar idag och inte imorgon. För då blir inte fru Ekestam glad!" Dom skrattade båda.

"Om jag hjälper dig att städa så du blir klar fortare, följer du med mig på Skansen då?" Anna vände sig tillbaka mot Pelle.

" Lilla vännen. Vill du inte hellre på Skansen med dina kusiner?" Pelle slokade lite.

"Mmm... de är inte här, och jag är ganska säker på att de inte vill ha nåt med mig att göra." Han hängde med huvudet. Anna tyckte synd om honom.

"Och herr och fru Ekestam, dom jobbar förstås." Pelle nickade. "Men du, Skansen är ganska dyrt, och jag måste spara mina pengar för att ta med mig hem."

"Ja, men jag har pengar! Du delade med dig kläder till mig, så kan jag dela med mig Skansen till dig!" Anna tyckte synd om honom. Vilken stackars ensam pojke! Klart att hon kunde gå med honom till Skansen.

"Dobre, jag går med på Skansen. Kan du dammsuga? Gör alla rummen noggrannt, glöm inte hörnen och under sängarna. För gissa vem som kommer titta där?" De nickade och log båda.

"Fru Ekestam. Just det. Sätt fart nu!"

Pelle fick lära sig att det tog lite tid att dammsuga en sjurummare på tvåhundrafemtio kvadratmeter. Sen torkade han golvet i köket, och hjälpte Anna att skura toaletterna. Hon visade honom hur man skulle göra. När de blev klara upptäckte Pelle att hans skor ochså var försvunna. Anna hittade ett par av Philips gamla flip-flop sandaler som Pelle tog på sig. De var så pass nedgångna bak att det inte gjorde så mycket att de var ett par centimeter för små. Pelle sprang barfota så mycket att hans fotsulor var ganska härdade.

Skansen var okej. I efterhand tänkte Pelle att djur och gammaldags hantverk och små gulliga stugor var väl kanske inte det som han saknat mest i livet hittills. Men promenaden dit var vacker, och det var trevligt att gå runt med Anna, som faktiskt aldrig hade varit där och tyckte det hela var väldigt skoj. och så sålde de korv på Skansen. Visserligen bara vanlig varmkorv, men det slank ner ganska många. Anna åt en sallad.

"Anna, var bor du nånstans när du är här?"

"Hos en familj på Lidingö. Jag delar deras källare med två polska snickare. Det är inte perfekt, men det är gratis mot att jag städar lite åt familjen varje dag."

"Men kan du inte jobba som läkare i Sverige istället för att städa? Det måste ju vara mycket roligare?"

"Jodu, sa Anna. Mycket, mycket roligare. Och det är mitt mål så småningom. Därför studerar jag svenska varje ledig minut jag har. Men det är inte så lätt att få uppehållstillstånd och svensk läkarlegitimation. Speciellt när jag jobbar olagligt nu. Så egentligen ser du mig inte här! Poff, jag är osynlig!" Hon log och lade upp en inbillad rökridå. Pelle log ochså.

"Om jag hjälper dig imorgon ochså, går du med mig på Wasa då?" frågade Pelle.

"Ja men Pelle, jag tycker det inte är riktigt rätt," sa Anna.

"Snääälla," sa Pelle bevekande. Vad kunde hon säga? Stackars pojke. Tänk om Adam var på besök hos sina kusiner i Gdansk och de bara lämnade honom ensam? Med tanke på att det var hennes försvunne makes släktingar, skulle det iochförsig mycket väl kunna hända. Men ändå! Den här rika familjen. Det var skamligt.

"Dobre, Pelle, städgubben, jag hämtar dig klockan åtta. Är du vaken då?" Pelle log. Han föreställde sig hur han skulle ha en framtid som städare. Varje dag skulle han gå och städa rika människor lägenheter tills han en dag blev en gammal rynkig, böjd liten gubbe som ingen la märke till, och trillade ner död med huvudet i en skurhink.

"Självklart!" För en som hade levt på en gård med djur större delen av sitt liv var åtta rena sovmorgonen.