Kapitel 29, Stora nyheter

Carl hade inte alls reagerat som Britt hade väntat sig när hon gav honom dom hemska nyheterna. Hon hade varit mån om att vänta tills han hade satt sig i sin favoritfåtölj och hällt upp en stadig whisky åt sig själv innan hon började berätta om samtalet från Tor. Först hade Carl sett förfärad ut när hon berättade om universitetet men sen när hon kom till biten med snickarverkstan och hans plötsliga äktenskap så hade han börjat skratta, tillsist så mycket att han fick torka tårarna. “Vilken idiot!” kved han mellan skrattsalvorna.

“Men är du inte upprörd att han bara gått och gift sig med nån vi inte känner!” sa Britt, helt klart enormt upprörd.

“Det är ju Tor vi pratar om! sa Carl. Han var väl glad att få tag på nån överhuvud taget. Det är ju självklart om Peter eller Paul gjorde nån liknande så,....men det skulle dom aldrig göra. Vi får väl hoppas att det inte är nån gammal subba!” sa Carl och skrattade ännu mer. “Det är självklart att om han behöver nån slags laglig hjälp att komma ur den här knipan så hjälper jag till.” Han började skratta igen. “Figge von Frid gifte sig med en cocktailservitris en gång på en fylleresa till Las Vegas. Men som tur var var äktenskapet var inte lagligt bindande för han hade signerat sitt namn som Elvis Presley.” Han vek sig av skratt igen. Britt rynkade pannan och morrade lite i halsen. Hon ville verkligen inte få sin son jämförd med den där alkoholiserade fjanten, den mest misslyckade av Carls studentkompisar. Sist nån hade sett Figge hade han stått utanför Casinot i Monte Carlo i en trasig frack och spelat muspel och tiggt av turister. Hon rös.

“Han säger att han behöver pengar för att rusta upp verkstaden och huset,” sa hon. Carl rätade upp sig och blev genast allvarlig.

“Ha! Det kan jag säga med en gång, att några pengar till något vansinnesprojekt kommer inte på fråga. Om han vill hoppa ur ramarna och leva i sin egen lilla fantasivärld så är han fri att göra det, bara han inte väntar sig att jag ska bekosta kalaset. Antik snickarverkstad. Ha! Han har tillbringat för mycket tid ute i boden på Kanholmen med din pappa. Men det är nyttigt för honom att försöka klara sig själv, han har hängt dig i kjolsbanden alldeles för länge.” Han reste sig upp och fyllde på sitt whiskeyglas. Han klappade Britt på axeln. “Oroa dig inte Britten, bruden kan inte komma åt några pengar, allt sånt är totalt vattentätt.” Britt tittade förfärad på sin man. Allt han tänkte på var sina pengar! Hon var orolig för att nån främmande flicka hade stulit hans sons hjärta!

“Jag måste åka ner dit på lördag, du följer väl med?”

“Nehe, vet du vad, det är herrmiddag på Sällskapet och jag vill introducera Peter och Paul till några affärskontakter som jag tror kan stå dom väl bi. Och på söndag ska Peters nya flickvän komma och spela squash med oss, hon har varit med i svenska landslaget. Haha, då får man allt se vad man går för!”

“Men pappa insisterar på att komma med och hälsa på Tor, och du vet hur dåligt han går efter han bröt fotleden. Om han ramlade skulle jag inte kunna få upp honom.”

“Äh, din pappa är stentuff och stark som en björn. Han är typen man får slå ihjäl med en planka. Det går ingen nöd på er!” Carl började gå ut ur rummet, sen tittade han tillbaks runt dörren igen.

“Du ger honom inga pengar, hör du det!” sa han, och sen stängde han dörren.

“Allt är ditt fel.” sa Britt till den stängda dörren. “Hade han haft en far som brydde sig om honom skulle han ha velat komma hem.” Dom hade alltid delat upp sig på det här viset, Carl hade haft tvillingarna, och hon hade haft Tor. Fast nu var inte Tor hennes längre. Han tillhörde nån flicka med ett konstigt namn.

Kapitel 28. Att ringa hem.

Tor stod i den gammaldags utsirade telefonkiosken på torget i Gammelstan och våndades. Om en vecka skulle jullovet på universitetet börja och han skulle förväntas dyka upp hemma och fira jul, vilket han inte hade några planer på alls. Han hade inte pratat med sina föräldrar på två månader, och så himla mycket hade hänt. Dagen efter att han träffat Sara hade dom gått tillbaka till hans studentrum för att hämta lite praktiska kläder som han kunde tänkas behöva. Han slängde sina smokingbyxor i röran på golvet, krängde på sig ett par jeans, kastade ner några saker i en sportbag och var redo att vända på klacken och gå. Han strålade mot Sara som såg tillbaka på honom med en lite irriterad min.

“Hade du bara tänkt att lämna allt det här?” frågade hon.

“Ja...vadå? sa Tor. Jag kommer aldrig att behöva dom här grejerna igen. Jag vill inte ha nånting härinne.”

“Men har du funderat på vem som ska städa upp efter dig, och att kanske nån skulle bli jätteglad över dom här fina kläderna?” Det hade inte Tor alls tänkt på. Nåt sånt hade han aldrig behövt tänka på. Sara gick och hittade en massa plastpåsar, och sen tog dom bussen till Stadsmissionen och donerade alltsammans. Det hade varit en ny upplevelse för Tor.

Hemma på Östermalm satt mamma Britt och tyckte lite synd om sig själv. Tor hörde aldrig av sig! Visserligen förstod hon ju väl hur upptagen man var som student, och sen var det väl mycket party förstås. Peter och Paul sprang ju på ändlösa middagar och fester, precis som hon och Carl hade gjort, och faktiskt gjorde även nu, men tvillingarna kom lydigt hem varje söndag och spelade squash med sin pappa och hans affärskompanjon, och sen gick familjen alltid ut och åt söndagsmiddag på Riche eller Operakällaren. Hon saknade sin yngste son så enormt mycket! Sist hon hade försökt ringa till studentkorridoren hade nån svarat att dom trodde Tor hade flyttat ut, men det måste dom ju ha fått om bakfoten. Han kanske hade träffat en flicka, så var det säkert. Det var på tiden nån upptäckte hur fantastisk hennes lille son var. Telefonen ringde och hon svarade omedelbart: “Ekestam”

“Hej mamma,” sa Tor “det är jag.” Hjärtat hoppade till på Britt.

“Men lilla gubben! Jag har varit så orolig! Hur är det med dig?” Tor lutade huvudet mot glaset i telefonkiosken. Det här skulle inte bli lätt. Han var glad att det var hans mamma som hade svarat iallfall.

“Det är jättefint, mamma. Allt är jättebra. Men det har hänt en hel del.”

“Ja, det kan jag verkligen tänka mig! Universitetet är ju en spännande tid när det händer mycket! Nu får du berätta. Jag är idel öron!” Tor andades djupt. “Ja, för det första så har jag slutat på universitetet.”

“Men i allsin dar lilla vän! Tycker du inte att du skulle pratat igenom det med pappa först? Han kommer bli så besviken! “

“Mhm. sa Tor. Jag vet.”

“Men vad har du tänkt att göra istället?”

“Jag har tagit över en antik snickarverkstad i ett kulturhus” sa Tor. Han hade funderat länge på den frasen, så den skulle låta så tilltalande som möjligt för hans mamma. Hon gillade ju gamla saker, hon borde ju förstå. Tankarna simmade runt i Britts huvud. Allt det här var hennes fel för att hon tagit med Tor till antikhandeln hela tiden. Hon hade skämt bort honom. Men vänta, det var Carl som hade skickat iväg honom till Domkyrkostaden. Det var hans fel!

“Jag kör ner och hälsar på till helgen.” fick hon ur sig till sist. Ja, det var rätt sak att göra.

“Men vänta mamma, det kommer mer! sa Tor. Jag har, um, jag har...gift mig.” Det blev tyst i luren. Sen skrattade Britt lite.

“O, lilla Tor, jag tyckte precis att du sa att du gift dig!” Hon skrattade ett pärlande men nervöst skratt. “A-ha-ha-ha! Kan du tänka dig så tokigt man kan höra!” Tor bet ihop och gjorde en grimas.

“Nej, du hörde rätt, mamma, jag har gift mig.”

“Men snälla barn, du kan inte bara gå och gifta dig! Du är ju bara ett barn! Nitton år! Och vi har inte träffat den här flickan! Och ni har inte eklaterat förlovningen! Och vi har inte haft bröllop för er och....vem är den här flickan? Och vad säger hennes föräldrar?” “Hon heter Saraswati, och hon är världens vackraste flicka, började Tor, och hon har bara sina morföräldrar.” “Är hon invandrare?” frågade Britt förfärat.

”Nej, mamma, hon är helt svensk, men hon föddes i Indien. Skulle det vara ett problem om jag gifte mig med in invandrare?” undrade Tor. Britt tyckte inte om samtalets vändning. Nu verkade det som om hon var rasist och det var ju det sista hon var. Hon sa minsann alltid hej till dom där mörkhyade som drev kemtvätten, vad dom nu hette igen. Det verkliga problemet var att hennes lilla son hade rusat iväg och gift sig överhuvudtaget!

“Mamma, jag behöver pengar för att rusta upp verkstan och huset,” sa Tor nu.

“Jag kommer på lördag, sa Britt. Var bor du, och vad har du för telefonnummer?”

“Jag bor i Snickargården på stora torget i Gammelstaden. Vi har ingen telefon, jag ringer från en automat, men alla vet var Snickargården ligger. Jag kommer vara där hela tiden, det är bara att titta in.”

“Gör nu inget mer överhastat” sa Britt och la på luren.

Sen slog hon händerna för ansiktat och grät.

Kapitel 27, Det står skrivet

Tor hade aldrig varit i Gammelstaden, fast han hade hört talas om den.

Den var ungefär som Skansen, fast utan djur och inträdesavgift, en grupp fina gamla trähus som hade blivit ditflyttade för att räddas undan hungriga grävskopor och bevaras för framtida generationer. Gatorna var lagda av kullersten och gatlyktorna var i gammal snirklig stil. Allt var otroligt pittoreskt och gulligt, och man skulle lätt kunna föreställa sig Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin komma utklivandes ur vilket som helst av husen.

“Jag bor ovanför hemslöjdsboden,” sa Sara. “Jag driver den ochså. Jag syr och väver och stickar, ja, vi har många som levererar spetsar och dukar ochså, och så står jag i affären och demonstrerar hur man spinner ull och väver.” Tor tittade in genom skyltfönstret på dom varma sockorna och fina dukarna. “Oj, sa han, så duktig du är,” sa han. Sen drogs hans blick till skyltfönstret bredvid. Det var en gammaldags snickarverkstad med ålderdomliga verktyg och maskiner, men det var oordning och dammigt därinne. “Varför är det så stökigt i den här affären? " frågande han.

“Ja, det är sorgligt, sa Sara, farbror Lindgren, som drev affären, dog av en hjärtattack, och dom har inte hittat någon som vill ta över. Du förstår, det betalar inte så bra att jobba här, och som snickare kan man tjäna bra mycket mer på vanliga arbeten. Men man bor ju väldigt fint här förstås.” “Kan vi gå in?” frågade Tor. Han såg ut som en Golden Retriever som bad sin matte att gå ut och leka. Sara log, förvånad över hans entusiasm. “Ja, jag har faktiskt en extranyckel. Jag går och hämtar den, om du vill.” “Jättegärna” sa Tor, med näsan tryckt mot rutan. Sara kom snabbt tillbaka nerför trappan med en stor gammaldags nyckel och låste upp. Inne i verkstaden luktade det sågspån och enträ, det fanns några enstaka smörknivar och skärbrädor kvar på disken.

“Är det sånt här dom brukade sälja?” frågade Tor. “Ja, sa Sara, men mer saker ochså, leksaker av trä, ljusstakar, saker som turister kan tänkas köpa.”

“Det är lätta saker att göra, sa Tor. Var kan jag få veta om jag kan ta över affären?”

“Faktiskt så bor chefen för parkkontoret här i Gammelstaden, sa Sara. Vi kan gå dit i morgon bitti om du vill."

“Åh, kan vi!” sa Tor. Han kände sig lika lycklig som när han var fem år och fick följa med till Berlins.

“Vill du se ditt nya hem nu?” sa Sara lite skämtsamt. “Huset som hör till den här verkstaden är över gården.” Hon undrade om det var fusk att bjuda guden på gammelfarmor Fridas speciella te. När Frida dog hade hon lämnat sin receptsamling till Sara, tillsammans med några gamla släktsmycken.

På baksidan av verkstaden fanns en privat inhängnad gård. Där stod ett par gamla parkbänkar och ett bord gjort av en kvarnsten.

“Det ser tråkigt ut så här års, sa Sara, men på sommaren är det jättefint, det där är syrener, och det där är ett klarbärsträd.” Mitt emot snickarverkstaden stod ett vackert men illa medfaret trähus med en liten förstukvist och mycket snickarglädje. Fönstena var spröjsade och hade fint gammalt orginalglas.

“Jag tycker inte alls det ser tråkigt ut, sa Tor. Kan vi gå in här ochså?” “Nej, den här nyckeln har jag inte, sa Sara.” Dom gick tillbaka till snickarverkstaden och Tor beundrade dom uråldriga svarvarna och bandsågarna. Ute på gatan kom en man med en liten svart hund gående. “Men titta, sa Sara, där kommer parkchefen, vilken tur, kom så går vi och pratar med honom!” Dom rusade ut ur verkstaden, och mannen ryckte till och såg lite skrämd ut innan han se vem det var.

“Sara, hej, jag blev lite orolig när jag såg att det var tänt i snickarverkstan, så jag tänkte slå två fluor i en smäll och ta ut valpen på en lite promenad, och se till att vi inte hade inbrottstjuvar. Inte för att det finns så mycket att stjäla där inne direkt.”

“Nu kommer du bli glad, Bertil, sa Sara, för det här är Tor Ekestam, och han är väldigt intresserad av att ta över verkstan.” Tor och Bertil skakade hand. “Ja, innan du blir eld och lågor, sa Bertil, måste jag berätta varför det här huset har stått tomt så länge. Det är ju självfallet lockande för många att bo i ett kulturhus och driva ett eget företag. Men problemet är att kommunen har dåligt med pengar, och begär nu att entreprenörerna ska stå för allt underhåll av husen, i utbyte mot gratis hyra. Bostadshuset behöver mycket arbete. Och verkstaden behöver nytt tak. Dom flesta av maskinerna är trasiga, och det är ju inte så att man bara kan gå och köpa reservdelar, utan dom måste tillverkas för hand. Det finns en smidesverkstad här runt hörnet där man kan göra det, men som du ser krävs det en hel del olika kunskaper och ett visst startkapital, som du aldrig kommer få tillbaka, eftersom kommunen äger husen. Jag har försökt få bidrag från riksantikvariatet, men huset är inte officiellt k-märkt, så det går inte. Jag förstår inte hur kommunen kan tänka så kortsiktigt, speciellt nu inför julhandeln, det är ju vansinnigt att vi skall ha en så viktig affär stå tom.” Tor tänkte så det knakade.

“Jag kan reparera vad som helst, sa han, så den biten är inget problem. Jag skulle kunna försöka snabbt tillverka ett enkelt sortiment till jul. Sen gradvis rusta upp verkstaden och boningshuset. På nåt vis skall jag nog lyckas hitta pengar. Ingenting är omöjligt. Jag känner att det är det här jag vill göra med mitt liv.” sa han intensivt. Bertil skrattade godmodigt. “Ja, du är väldigt ung, Tor, och väldigt entusiastisk. Det är bra, jag tror på dig. Verkstan och huset är ditt, kom in till kontoret imorgon och skriv på kontraktet. Här har du nycklarna, och lycka till.”

Sara och Tor gick runt och beundrade det gamla boningshuset och gjorde en lista över allt som behövde lagas. Tor sken som en sol. Han kände att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Han slog armarna om Sara.

“Ja, jag visst visst både prinsessan och hela kungariket på en gång!” sa han. Sara blev väldigt rörd. Fridas specialte skulle definitivt inte behövas. För fösta gången förstod hon varför henne livsbana varit som den varit.

“Det var skrivet!” sa hon. Tor rynkade på pannan.

“Vad menar du?” sa han.

“Våra levnadsöden, sa Sara. Dom skrevs ner för länge sen, det var meningen att vi skulle träffas såhär. Allt är förutbestämt.”

Tor tänkte efter. Det lät helt övertygande. “Det var därför jag var så säker så fort jag såg dig!” sa han. “Jag med , sa Sara.

Och från den dagen framåt var dom alltid tillsammans.

Kapitel 26, Gåsmiddagen

Tor stod och lutade sig mot dörrposten på studentkårens festlokal. Det var gåsmiddag. Flickorna var iklädda blanka festklänningar med volanger, den ena fruktansvärdare än den andra, tyckte Tor. Alla killarna hade smoking på sig. Tors bröder hade fått nya skräddarsydda smokingar när dom tog studenten, men det var ingen som hade tyckt det var direkt värt det när det gällde Tor så han hade fått ärva sin morfars gamla smoking. Visserligen hade morfar varit kraftig som Tor, men även i sin glanstid hade han varit en bra decimeter kortare, och Tor som nu var snäppet över två meter stod och drog i dom korta ärmarna där en lång bit skjorta och arm stack ut. Nertill på byxbenen var det ännu värre, han hade inte kunnat hitta sina finskor i röran i sitt rum, utan hade på sig ett par gamla gymnastikskor, och ett par vita tubsockor korvade sig en bra bit upp på benen innan byxorna började. Ett par söta blonda flickor gick förbi och pekade på hans fötter och fnissade bakom handen. Han drog generat handen genom håret, som fortfarande var väldigt kortklippt, men hade blivit smålockigt med åren. Ett ärr skar igenom höger ögonbryn där Paul hade “råkat” slå honom med ett basebollträ när dom var yngre. Han önskade att han inte hade gått hit. Hans korridorskompisar hade dragit med honom, alla skulle gå på festen och insisterade på att han skulle följa med. Nu var dom försvunna allihop, dansades eller drickandes i baren, flirtandes med motsatta könet. Tor hade alldrig haft nån vidare tur med flickor, dom såg honom alltid som den eviga kompisen, alldeles för snäll för att vara spännande eller kunna tas på allvar. Studierna gick inte så bra heller. Historia hade visat sig vara precis så tråkigt som Tor hade föreställt sig. Han visste att han hade kört alla sina tentor. Inte hade han lyckats söka nåt jobb heller. Han hade blivit omhändertagen hela livet och visste inte riktigt hur man bar sig åt. Lyckligtvis var telefonen i studentkorridoren oftast trasig eller upptagen, för han visste att hans föräldrar ringde till som tätt för att fråga hur det gick för honom, och det ville han helst inte svara på. Nu var det november och snart skulle han förväntas komma hem till jul med goda nyheter om fina studieresultat och en plan för nästa termin. Han fasade för den stunden.

Han såg ut över folkmassan och plötsligt fastnade hans blick för något väldigt annorlunda. En sagoprinsessa stod mitt i folkhavet, hon var iklädd en sari i rött och guld och hade ett vattenfall av vågigt brunt hår som hängde ner till knäna. En smokinggosse stod och talade till henne och hon hade ett lätt plågat uttryck i ansiktet. Tor hade aldrig sett något så vackert i hela sitt liv.

Sara försökte lyssna till smokinggossen, men hon hade svårt att fokusera. Det var som om han talade en främmande variant av svenska, han använde en massa ord hon aldrig hört. “Positiv börsutveckling...” hörde hon. “..indexoptioner.....konjunkturutsikter...” malde han på. Sara kände hur nån tittade på henne. Hon vred på huvudet. Borta vid dörren stod en nordisk gud, lång som en fura och bred som en lagårdsdörr, med blont lockigt hår och dom snällaste ögon Sara nånsin sett. Där har du nåt att hålla i när åskan går, skulle mormor Gerd säga. “Ursäkta mig,” mumlade hon till den smokingklädde och började gå som i en dröm mot den ståtlige guden. Tor upptäckte att prinsessan såg honom i ögonen och var på väg rakt emot honom och i sin tur drogs han som en magnet åt hennes håll. Båda kände det som om folkhavet delades sig för dom och allt sorl tystnade runt omkring och alla andra försvann. “Kan du ta mig bort från den här hemska festen?” sa Sara och Tor strålade. Prinsessan hade valt ut honom, just honom, för att ta henne härifrån. “Inget skulle göra mig gladare!” sa han och tog hennes hand och drog henne genom fokmassorna ut på gatan.

Utomhus var det kallt, och Sara hade bara en tunn schal över sin sari. Tor tog genast av sig sin smokingjacka och hängde den om hennes axlar. “Men du då? sa Sara. Fryser inte du nu?” “Jag fryser aldrig!” sa Tor och strålade. Dessutom klär den dig mycket bättre. Du kan behålla den om du vill!” Sara tittade på den fina gamla jackan som hängde som en enorm säck på henne och skrattade. “Jag skall vårda den här jackan ömt för all framtid!” Tor skrattade och sträckte fram den hand som inte höll Saras andra och sa “Tor Ekestam” En nordisk gud, precis som jag visste, tänkte Sara, och stor och stark som en ek. “Vilket passande namn!” sa hon. Sen visste hon inte var det kom från: “Saraswati” sa hon, det gamla namnet som ingen använt på tio år minst kom plötsigt över hennes läppar. “Det är ochså väldigt passande, sa Tor, vackert och ovanligt precis som du.” Sara rodnade lite. “Folk brukar kalla mig Sara, sa hon” “Jag gör precis som du vill, sa Tor, men jag tycker Saraswati är finare.” Sara tittade upp mot den anonyma studentlängan från sextiotalet. “Bor du här?” frågade hon.

“Nja, sa Tor, det är bara tillfälligt.” Sen fick han en plötslig ingivelse. “Mitt riktiga hem är med dig, Saraswati.” Han rodnade. Var kom det där ifrån? Hon skulle säkert tro att han var helt från vettet. Sara tittade allvarligt in i hans grönbruna ögon och såg bara godhet och ärliga intentioner. “Då är det bäst vi går hem till mig, då, sa hon. Jag bor i Gammelstaden.” Hand i hand gick dom hem genom staden, ganska tysta, och tittade på varandra i sidled och log.

Kapitel 25, Sjöbacka

Brittas föräldrar ägde ett ganska stort stycke land med sjötomt ute vid Kanholmen, väldigt praktiskt beläget så man kunde köra bil hela vägen dit, men det var inte alltför långt att segla ut till Sandhamn för att hälsa på vänner eller delta i Gotland Runt. Brittas gammelfarfar som var grosshandlare och riksdagledamot hade kommit över stället billigt från en fiskare som kommit på glid. Hela familjen älskade att åka ut till Sjöbacka av olika skäl, Britta tyckte om att umgås med sina föräldrar, bada i den fina badviken eller från det gamla badhuset och gå promenader i skogen och i vattenbrynet.

Karl hade sin stora Swanbåt förtöjd därute, han älskade att segla med samma passion som han ägnade sig åt sitt arbete. Han hade låtit bygga en stor pir inne i viken att förtöja sin fina båt vid. Paul och Peter som var tävlingsmänniskor som sin far var ochså ivriga seglare, dom hade en Flipper, en Laser och diverse vindsurfing brädor. Familjen hade många vänner med sommarställen runt omkring så det var ofta fester och middagar och segelutflykter.

Tor däremot, levde för att komma ut och träffa sin morfar. Morfar, som var ingengör, var en händig typ. Han hade en verkstad med alla slags verktyg man nånsin kunde behöva. Han kunde inte bara såga och snickra, utan ochså löda och svetsa och dra elledningar om så behövdes.

Så fort bilen stannade på uppfarten till Sjöbacka sprang Carl och pojkarna ner till bryggan, och Tor ner till verkstan. Britta brukade bli kvar för att lasta ur bilen. I verkstan fanns alltid morfar med nåt nytt projekt. Det var som himmelriket för Tor. Morfar var själaglad att ha en villig assistent, Britta och hennes syster hade aldrig varit det minsta intresserade.

“Hej min pojk! ropade morfar när Tor kastade sig i hans armar. Huj. Det var fasligt vad du har blivit stor! Tar du all maten från dina bröder? Det är rätt åt dom!” Båda skrattade. Morfar var stor och kraftig som Tor och var glad över att ha fått en liten avbild av sig själv. “”Det där är min pojke det!” brukade han ofta säga till sin fru, Tors mormor, som alltid log och höll med.

Tor och morfar tillbringade många underbara somrar ute i verkstaden, byggandes och fixandes. Han var glad när han slapp åka ut och segla, det var alltid stressigt, pappa skrek och domderade och han snubblade över sina långa ben och stora fötter, medans hans bröder flinade åt honom, och kanske tillochmed satte ett eller annat krokben. Han hade ett stort ärr i pannan där han lyckats få bommen i huvudet under en speciellt pressad manöver. Han hade blött som en stucken gris och pappa Carl hade varit väldigt irriterad över att behöva avbryta seglingen och åka till akuten. Efter det hade Tor mestadels sluppit segla. Speciellt glad var han under Gotland Runt, då hans pappa och bröder brukade stanna kvar i Sandhamn och fira med vänner efter tävlingen. Dom brukade vara borta minst en vecka. Carl insisterade på att familjen skulle vara samlad under starten för att se den fina Swanbåten med den manliga besättningen brusa fram över startlinjen, men sen brukade Tor och hans morföräldrar puttra hem i den mysiga gamla Pettersonbåten och kunna se fram emot en lugn vecka. Det var alltid nåt på den gamla båten som behövde arbetas med. När bröderna var borta brukade Tor ochså sitta på bryggan och meta och filosofera i timmar. Det var lugnt och skönt.

När det blev dags för Tor att söka till gymnasiet var det därför naturligt för honom att vilja gå teknisk linje, trots att den inte fanns på Östra Real där hans båda bröder gick. Hans föräldrar tyckte det var hemskt tråkigt att han inte skulle gå på samma skola som resten av familjen, och dom bad honom att tänka över sitt beslut ordentligt. Att slippa se sina bröder i skolan varje dag var en riktig bonus tyckte Tor, och det stärkte honom bara mer i sitt beslut. Hans föräldrar talade allvarligt med honom om hur viktigt det var att lära känna rätt typ av människor och hur det skulle hindra honomm senare i livet om han inte hade rätt kontakter. Tor bara log fridfullt. Hans bröders vänner skrämde honom, speciellt flickorna. Dom verkade hårda och vassa, alltför snabba i repliken, och med en elak glimt i ögat. Undvek han den typen av människor genom att inte gå på Östra var han evigt glad. Helst skulle han inte gå i skolan alls, men han visste att han inte kunde pressa sina föräldrar hur långt som helst.

Peter och Paul gick från klarhet till klarhet. Efter lumpen, som båda gjorde på K1 i Stockholm, där dom fick rida hästar på dagarna och kunde festa med sitt vanliga gäng på nätterna, började båda på juristlinjen i Uppsala. Dom var aktiva i Stockholms nation, en studentklubb av den bästa sorten, och hade vackra och ambitiösa flickvänner.

Tor var själaglad när han inte kom in på universitetet vare sig i Uppsala, Lund eller Stockholm. Like lite kom han in på Chalmers eller Teknis. Han var oändligt trött på skolan och ville inte alls plugga vidare, men hans pappa hade fyllt i alla blanketter åt honom. Tor var väldigt nöjd över att han sluppit göra lumpen på grund av sina platta fötter. Han hade skrattat för sig själv. Hans fötter hade alltid fungerat bra vad honom anbelangade, och nu var han extra fäst vid dom. Han började vänja sig vid tanken att slippa gå i skolan när hans pappa i sista minuten lyckades få in honom på en enstaka kurs i Historia nere i Domkyrkostaden. Historia! Tor var helt förfärad. Fanns det nåt tråkigare ämne? En massa årtal och krig, kungar och annat ointressant. Han drömde om att kanske börja arbeta som snickare, men visste att hans pappa skulle krevera av blotta tanken på en av hans söner smutsande det fina Ekestamska namnet med fysiskt arbete. Sen funderade han lite. Domkyrkostaden. Det var ett vackert område och lagom långt härifrån. Ingen skulle riktigt veta vad han höll på med och ha några åsikter om det. Han kanske kunde få nåt arbeta där nere som han trivdes med utan att vara under pappas mikroskop hela tiden. Så i slutet av Augusti körde mamma Britta ner Tor och hans pinaler och installerade honom i en anonym studentkorridor. Hon fällde nårga tårar på vägen hem. Nu var hennes yngsta barn ute ur huset och utlämnad till den stora stygga världen. Hur skulle han klara sig utan hennes ömma omvårdnad?

Kapitel 24, Berlins antikhandel

Tors mamma hette Britta och hon jobbade deltid på en antikhandel i Gamla Stan. Det var inte alls så att hon behövde jobba, Tors pappa Carl tjänade mer än nog med pengar för att försörja familjen i stor stil, men hon var enormt förtjust i antikviteter och det var ju väldigt roligt att komma ut på stan lite och träffa folk. Ofta kom en av hennes väninnor förbi och hälsade på i affären och så gick dom ut och lunchade tillsammans. Dessutom var det ju trevligt för en som dyrkade vackra gamla saker att få personalrabatt och att kunna tinga speciellt fina objekt med en gång när dom kom in i affären. Det var ingen tvekan om att hon spenderade mer än sin lön inne på Berlins och Carl brukade skämta om att ha hustrun arbetande gav direkt negativ utdelning. Affären drevs av en snällt äldre par från Tyskland, Hektor Berlin och hans fru Desiree. I affären arbetade dessutom flera andra fina damer från Östermalm och Djursholm, som kunde tänkas ha vänner som ville komma in och köpa antikviteter. Lönen var inte speciellt hög, men stämningen var desto bättre. Herr och fru Berlin hade aldrig fått några egna barn och var enormt förtjusta i Tor. Britta var alltid förvånad över hur väl det gick att ta med Tor till jobbet. Han som normalt var ett väldigt okoordinerat barn som alltid skulla röra vid allting, och hade sönder minst hälften av allt vad han rörde vid var totalt andaktsfull och försiktig som en mus inne i antikhandeln.

Dörrklockan pinglade hemtreligt när dom öppnade dörren på Österlånggatan och Herr Berlin kom kilande. “Åh, men ser man på, vi har storfrämmande idag! Desiree, kom ska du få se vilket fint sällskap vi får.”

Han skakade högtidligt Tors hand. “Unge man, jag tror du blir längre varje gång jag ser dig. Snart kommer du titta ner på din stackars gamla farbror Hektor. Kanske redan nästa vecka!” Tor log hänförd och skakade farbror Berlins hand. Fru Berlin kom springande. “Ach, min lille Torchen! Och vi har inga kakor! Vem vill gå ner till bageriet och köpa kaffebröd?“ “Nejmen, o, så du skämmer bort honom, fru Berlin,” sa Tors mamma. “Men inte det minsta, sa fru Berlin. Det är så roligt när Tor kommer. Seså, jag går ner till bageriet själv.”

Fru Berlin skyndade ut på gatan, Britta gick för att hänga av sig kappan, och herr Berlin hukade sig ner framför Tor. “Idag blir det spännande ska du se, sa han. Jag har fått in ett par nya lådor från Tyskland. Det är bäst vi går och öppnar dom tillsammans så vi får se vad som är i dom.“ Tor gjorde stora ögon “Tror du att det kommit några nya klockor?” frågade han. “Man kan aldrig veta förrens man öppnar, sa herr Berlin. Det blir nästan som julafton. “ Nästan som julafton! Tor följde andaktsfullt efter herr Berlin in på lagret. Han ansträngde sig för att röra sig långsamt och inte gå in i nånting. Antikaffären låg i ett medeltida hus och var som en skattkammare, full av små rum och prång, korridorer och källare med välvda tak. Det var ett magiskt ställe. Herr Berlins passion var antika klockor, allt från stora golvur och skeppsklockor till vackra gamla fickur av guld. Han kunde reparera alla klockor som kom i hans väg och han visade tålmodigt Tor alla små kugghjul och dom fina verktygen han använde för att arbeta på klockorna. Tor höll andan och observerade, rädd att hans andedräkt skulle blåsa bort dom små hjulen. Gradvis genom åren lät herr Berlin Tor hjälpa till, först med dom stora klockorna, och sen efter hand tillochmed med dom allra minsta, och med tiden blev Tor riktigt skicklig på att reparera klockor själv, så att han blev till en riktig tillgång i affären.

Kapitel 23, Tor

Tor, som skulle bli Pelles pappa en gång i framtiden växte upp i en vacker paradvåning bredvid Humlegården i Stockholm. Hans pappa, Carl Ekestam hade en stor advokatfirma och var på jobbet för det mesta. Han hade två äldre tvillingbröder som hette Peter och Paul. Peter och Paul tyckte det räckte alldeles utmärkt med bara dom två och var inte alls glada över att få en lillebror. Han vara bara till besvär. Totalt onödig! Vad hade deras föräldrar tänkt på som satte honom till värden? Ofattbart. Deras mamma aldrig nån tid över till dom längre. Det var en himla tur att dom hade varandra. Peter och Paul var lika som bär, smala och smidiga med glansigt, mörkt hår och liknade sin pappa. “O, så stiliga gossar! sa alltid farmor. Dom kommer att klä fantastikt bra i smoking vad tiden lider!”

Tor var ett stort och klumpigt barn och växte snabbt om sina bröder både på längden och bredden trots att han var två år yngre. Han hade världens underligaste hår, i en konstig beige nyans, det var inte direkt rakt eller krusigt men stod rakt ut åt olika håll, som pälsen på en nallebjörn efter en hemsk olycka i tvättmaskinen. Den enda raka var att hålla det väldigt kort.

Alltid om mamman bad tvillingarna att leka med sin lillebror en liten stund gallskrek dom “Hjälp! Här kommer jättebabyn Dumdum!” och sprang så fort dom kunde in på sit rum och låste dörren och skrattade elakt genom nyckelhålet.

Peter och Paul missade aldrig ett tillfälle att peka ut för Tor hur fel han var på alla sätt och vis eller att lära honom diverse läxor. När dom insåg hur rädd han var för mörkret, beslöt dom sig för att bota honom genom att låsa in honom i en antik kista som stod ute i hallen. Tors mamma hörde svaga skrik och bankanden och kom springande för att rädda honom som vanligt. “Men tänk efter! Vill du verkligen att hann ska var sådär mesig resten av livet” sa Paul insmickrande. “ Vi försökte faktiskt bara hjälpa till.” sa Peter högdraget. Det tog mamman en lång stund att lugna ner den hysteriskt hulkande Tor.

Tors mamma älskade alla sina söner men Tor stod henne hjärta närmast. Han var alltid glad och snäll (så länge han inte behövde vara med sina bröder) och hade alltid ett stort leende och en kram till sin mamma så fort han fick syn på henne. Hennes hjärta värkte lite när hon såg på honom. Hur skulle han klara sig ensam ute i den stora världen? Han var så oskyldig och lättlurad, han gick rakt in i alla fällor som hans bröder satte för honom.

Tor och hans bröder satt vid köksbordet och åt frukost, övervakade av Märta, som var städhjälp och barnvakt. Hon var gammal och halvdöv och ganska ointresserad och nu stod hon och diskade.

“Svensk bondtyp” sa Paul till Peter och nickade åt Tors håll. Peter frustade i mjölken och var genast med på leken. “Brottartyp” sa han och gjorde en ful min. Paul fnissade. “Halvkriminell typ!” sa Paul och Peter skrattade högt. “Typig typ!” sa han och nu skrattade båda brödena hysteriskt. Tor satt och drömde. Han tittade ut genom fönstret. Molnen blåste förbi på himlen och ett av dom såg ut som ett gammalt ånglok, men nu löstes det upp och blev mer likt en krokodil. Han vaknade till när Paul trillade av stolen.

“Vet du vad Tor?” sa Peter. “Du har förmodligen undrat över varför du inte ser ut som resten av familjen.” Paul satt sig upp på stolen igen och var genast med på noterna. “Det är för att du är adopterad.” sa Paul. Peter fortsatte:”Du förstår, ditt riktiga namn är egentligen inte Tor.” Han försökte hålla sig för skratt. “Och nu när du är äldre så ska vi börja kalla dig för ditt riktiga namn, som är Snorungefisprutt.” Nu kunde inte Peter och Paul hålla sig längre utan skrattade så dom skrek och höll sig för magen.

“Mamma!” skrek Tor. Tors mamma kom springande och tittade på sina söner. Stora tårar trillade ner för Tors kinder. “Mamma, är jag adopterad?”

“Nämen lilla barn, var i allsin dar har du hört det? Det är väl självklart att du inte är!” Hon tittade stängt på tvillingarna som snabbt rätade ut sina miner. “Det var bara nåt han fick för sig” sa Paul .

“Han har så många korkade ideer,” sa Peter. Mamman drog med sig Tor ut ur köket. “Det är kanske bäst att du följer med mig till jobbet”, sa hon.

“Åh, får jag!” sa Tor. Följa med till jobbet var det bästa han visste.

“Märta! ropade mamman. Jag tar med mig Tor ut!”

Peter vände sig till Paul. “Jäkla snorunge, sa Peter, han får alltid specialbehandling.” “Totalt bortklemad,” sa Paul.

Kapitel 22, Finns det liv så finns det hopp

Kapitel 22, Finns det liv så finns det hopp..

Sara gick i sorg. Alla människor hon nånsin hållit av var förlorade för henne. Guruji var död, och hon hade ingen aning om hur hon kunde få kontakt med Sunita. Hon hade aldrig tänkt på att ashramen hade nån speciell adress, den hade helt enkelt varit jordens medelpunkt. Suzy hade förstås inte lämnat nån adress heller, så inte kunde hon fråga henne. Så fruktansvärt det hade varit att slitas bort från Sunita utan att ens få chansen att säga adjö. Varje dag av hennes liv hade dom pratat och skrattat och jobbat sida vid sida, och varje natt hade dom kurat ihop tillsammans på den smala bädden. Dessutom hade hon förlorat sitt hem, ashramen, där hon kände vartenda träd, varenda blomma, varenda centimeter av varje rum. Hon hade förlorat sin plats i samhället. På ashramen hade hon alltid varit speciell, allas favorit, det enda barnet som bodde där hela tiden. Här var hon speciell på ett konstigt sätt, inte direkt utstött, men en kuriositet. Hon mindes dom spetäska i Indien, som bodde i fallfärdiga ruckel i utkanten av Sunitas by. Ibland brukade nån av dom elakare barnen kasta sten på dom. Dom slutade alltid så fort Sara tittade besviket på dom. Alla ansträngde sig alltid för att uppföra sig bättre runt henne. Men nu kände hon sig som en av dom spetäska. Kroniskt utanför. Hon hade svårt att identifiera sig med barnen i skolan, allt deras prat om kompisar, tv och en hel massa onödiga saker dom ville köpa var helt ointressant för henne. Sara insisterade dessutom med att forsätta klä sig i indiska kläder. Hon vägrade av princip att ha på sig kläderna som Suzy köpt. Istället sydde hon sina kläder själv. Gerd hade en symaskin och många gamla kläder och tygbitar som kunde göras om till salwar kameez, lösa byxor med en kaftan över. Mycket bekvämare än jeans tyckte hon.

Alla i skolan tyckte om henne men hon var ju väldigt underlig. Och var hon inte lite väl ordentlig? Ganska tråkig? Man fick ju dåligt samvete varje gång man hade tänkt ut nåt bus och hon såg på en med dom där genomträngande blå ögonen. Dom andra barnen höll sig på sin kant. Hon höll sig på sin.

Hon hade förlorat sitt språk och god indisk mat och varmt härligt väder. Och hon hade tillochmed förlorat sitt namn! Hon hade gått från det mjukt flödande Saraswati till det smattrande hårda Sara Petterson. Hon hade aldrig ens vetat att hon hade ett efternamn före hon kom hit. Men Guruji hade lärt henne att all mänsklig existens innebar lidande, och att roten av allt ont var att fästa sig vid saker. Men hur kunde man låta bli?

Å andra sidan hade hon ju faktiskt en ny familj! Gerd och Per-Erik var troligtvis dom snällaste människorna i hela världen. Micke var en god vän och hon var glad att dom var släkt, det kändes speciellt. Hon hälsade på Frida flera gånger i veckan. Men hon visste att hon bara skulle få ha Micke och Frida ett tag, Micke skulle iväg på internat skola i Värmland när högstadiet började, precis som hans pappa hade gjort före honom. Det hade varit bestämt sen länge, och Frida var ju närmare 100. Hon fick öva sig i att inte fästa sig igen. Hon hade börjat lära känna dom andra åldringarna på hemmet. Alla blev så glada när hon hälsade på. Hon lät dom berätta om hur det var förr i tiden och hjälpte dom med små ärenden.

Dessutom hade hon ju faktiskt ett nytt hem, och Gerd och Per-Erik sa att dom skulle lämna gården till henne när dom dog, så Björktorp skulle alltid vara hennes. Hon ville aldrig vara med om ett sånt hjärtskärande uppbrott igen. Se - där dök problemet upp än en gång. Det var nästa omöjligt att inte bli fäst vid personer och platser.

Sen hade hon hade fått börja i kören, det var väldigt roligt att sjunga i stämmor och nu hade hon börjat sjunga i kyrkokören ochså. Hon hade upplyst prästen om att hon inte var kristen, men han insisterade på att alla var välkomna i guds hus. Speciellt om dom sjöngs så vackert som Sara. Sen kunde man ju faktiskt inte bortse från fenomenet bullar. Vilken fantastisk uppfinning! Den första tiden hade hon nästan levt på bullar av olika slag. En dag hade hon och Gerd varit inne i stan och gått förbi en hälsokostaffär. Sara kände instinktivt att det fanns intressanta saker därinne och rusade in. Här fanns linser, råris och kikärtor, tillochmed många av de kryddor hon var van vid. Efter det lagade hon ris och dal eller ris och curry varje dag. Hon bad Gerd att köpa mera grönsaker. Gerd och Per-Erik prövade modigt Saras mat, och även om dom inte var så översig förtjusta åt dom den snällt, men Gerd stekte alltid upp lite fläsk eller kassler på sidan av så dom inte skulle svälta ihjäl. Per-Erik installerade en stark köksfläkt. Även om man skulle äta den där konstiga maten behövde ju inte hela huset lukta som en kryddmarknad.

En dag när Sara gick ut på väg till bussen märkte hon nåt annorlunda. Det luktade jord! Här och där hade snön töat bort litegrann och små, små blommor stack modigt upp sina huvuden bland snödrivorna. Sara satt sig ner på huk och beundrade dom. Otroligt! “Kan du överleva i det här frusna landet, så kan väl jag ochså,” sa hon till blomman. Sen sjöng hon resten av vägen till bussen. Efter det blev det gradvis bättre, på träden kom små gröna knoppar och löv, och en dag var det plötsligt varmt! Hon sprang in i huset och bytte om och tog av sig långkalsongerna och tröjan.

Sen kom sommaren fort, och med den en otrolig transformation. På Björktorp fanns plötsligen allt slags liv man kunde tänka sig, fåglar sjöng i träden, fåren fick lamm, och ett par av korna fick kalvar. Den lurviga hunden fick valpar, och hon fick välja ut en som hon skulle få ha som sin alldeles egen. Hon valde den minsta och svagaste, som såg ut som den behövde mest hjälp, och döpte den till Lucia.

När det väl blev varmare och hon vågade sig ut för att utforska nejden upptäckte hon ochså att hon hade djupa rötter här. Hon besökte Sigruns grav på kyrkogården och när hon rörde vid stenen fick hon en svindlande känsla av generationer och generationer av kvinnor som kommit före henne, och alla hade dom levat och dött precis här. Hon hade den här myllan i blodet. En dag upptäckte hon tjärnen i skogen. Hon satt sig på altarstenen och försökte meditera, men kraften var för stark, nästan ohelig, den störde hennes inre frid. Många uråldriga röster försökte tala till henne på en gång. Hon gjorde namaste mot rösterna och gick därifrån för att hitta sin egen sten, en blank, orörd sten där hon kunde meditera i fred.

Sen kom det blommor och bär i trädgården och i skogen och Gerd lät henne köpa frön och plantera alla grönsaker hon ville i landet. Hon gick ut och tittade varje morgon för att se om dom växte. Vilda blommor spirade på ängen och vid vägkanten, nya sorter varje vecka. Det blev ljust nästan hela natten! Senare kom körsbär, äpplen, päron och plommon, och svamp. Svamp var en överraskning! Hon älskade att gå ut med Gerd och leta svamp i skogen. Det värsta var att med svampen kom kallare och kortare dagar igen. Allt skulle börja om. Men nu visste hon iallafall att det fanns hopp.

Kapitel 21, Skolstart

Kapitel 21, Skolstart

Klass 5B på Värnhemskolan höll på att välja Lucia. Klassen hade röstat och Annette och Kattis hade fått lika många röster. Båda var väldigt söta och hade långt rakt blont hår. Dom satt och blängde surt på varandra. Stämningen i klassrummet var stökig. Tre personer hade röstat på Micke, klassens populära kille. Han tog det med godan ro. Ville dom att han skulle vara Lucia kunde han väl vara det. Det var bara ännu ett utslag för hans popularitet. Han visste allt vem han var.

Fröken Marianne kände sig lite villrådig. “Vill ni rösta om nu hörni? Eller skall jag bara bestämma vem det blir?” Många händer räcktes upp i luften och ännu fler röster skrek rakt ut. Just då öppnades dörren. Rektorn kom in med en helt otrolig varelse, en liten flicka med vågigt brunt hår som räckte ända ner på låren. Hon hade en vit kappa som borde suttit på en filmstjärna och långa dinglande guldörhängen. Det blev helt tyst i klassrummet.

“Hej allihop, sa rektorn, jag har en ny elev med mig, det här är Sara Petterson som just har flyttat hit från Indien. Jag är säker på att alla i klass 5B kommer göra allt för att hon skall känna sig välkommen. Eller hur? Okej, Marianne, då lämnar jag över till dig här.” Rektorn stängde dörren. Det var fortfarande knäpptyst.

“Fröken, sa Micke och log brett. Jag tror vi har hittat vår Lucia!”

Nu blev det liv på alla igen och alla ropade rakt ut.

“Jättebra ide, sa fröken. Kom här Sara, det finns en ledig bänk här bak bredvid Micke. Om nån kan visa dig runt i den här skolan så är det han.”

Micke log självsäkert och spände skämtsamt sina biceps. “Och om nån hade tänkt reta Sara så kan ni tänka om redan nu!” Alla skrattade. Åh, vad gullig Micke var! Sara gick och satt sig. Det här var en helt ny situation för henne, hon hade aldrig tillbringat speciellt mycket tid med barn i sin egen ålder och en hel skola full av dom var överväldigande.

“Du kommer från Indien sa rektorn, det låter spännande. Känner du till Lucia sångerna? Kan du sjunga efter mig? Staffan var en Stalledräng, Stalledräng, Stalledräng, Han vattnade sina fålar fem...”

Sara sjöng efter helt klockrent och alla tystnade igen. Fröken häpnade. En sån röst hörde man inte ofta, och speciellt inte från ett barn. “Ja, jag hör att du har sjungit en hel del. Jag skall prata med Görel, som leder kören. Hon kommer bli väldigt glad att få med dig!”

På lunchrasten visade Micke vägen till matsalen. Dom följdes av en lång svans med nyfikna klasskamrater. Varför är du så finklädd? Varför flyttade du hit? Får jag fläta ditt hår? Har dom snö i Indien? Sara svarade så gott hon kunde. Nu stog dom framför disken i rostfritt stål där mattanter klädda i vitt lassade upp mat på tallrikar i hårdplast. På tallriken låg några hemska, buckliga, skära skivor med brända bitar här och där. Dom var dallriga och luktade unket. Sara tittade på Micke. “Vad är det?” frågade hon. Micke skrattade! Vilken fråga! “Det är falukorv förstås!” “Men, sa Sara, vad är det gjort av?” Kön hade stannat. Mattanten log och sköt in.”Det är prima fläskkött, lilla gumman! Falukorven är jättefin. Se så, rör på kön.” Sara tittade förfärat på sin tallrik. Hon visste ju förstås att både muslimer och kristna åt kött. Men dom hade aldrig haft kött på ashramen och tanken på att äta döda djur fick det att vända sig i magen på henne.

Micke såg hur bestört hon såg ut. “Kom, ska jag visa dig alternativet,” I mitten på matsalen fanns ett mindre bord där det var självservering.

“Här finns fil och flingor, och där har du knäckebröd och smör. Fast jag tycker ju du galen som inte gillar falukorv!” “Jag är vegetarian, sa Sara.” Filen verkade vara ungefär som yoghurt, och flingorna var helt klart gjorda av nån slags korn. Efter det åt Sara fil och flingor varje dag till lunch. Frågorna forsatte: “Varför är du vegetarian?” “Vad gillar du bäst på TVn?” “Varför flyttade du hit?”

Numera var byskolan i Rostad nedlagt och alla barnen i byarna runtomkring tog en buss till den nya stora skolan i Värnhem. Efter skolan rusade alla ut till dom väntande bussarna, det gick tre stycken åt olika håll. Efter en hel dag i skolan stod inte Sara ut med tanken på att sätta sig på en buss med alla dom här högljudda barnen. Hon var van vid mycket tystnad och mycket arbete, här slösade alla med tid och material, dom hade ingen respekt för nånting och enorma mängder tid gick åt bara för att försöka få alla att hålla tyst och plocka fram pennorna. Bussarna rullade iväg och hon stod kvar på den snöiga vägen. Det blev tyst. Hon frös.

“Men vegetarianen, vad gör du för knäppt nudå? Nu har du ju missat bussen!” Det var Micke som stod där.

“Du då, sa Saraswati. Skall inte du med bussen?”

“Nej, för jag bor nära, sa Micke. Och dessutom hälsar jag på min gammelfarmor på måndagarna. Hon bor precis där borta på ålderdomshemmet. Vill du följa med? Hon är nästan 100 år. Hon är jätteball. För en gammal tant. Först går jag bort till affären och köper mjölk och bullar. Det är det enda hon äter. Ska du med?”

Sara följde med. Hon gillade gamla människor. Nu kände hon sig som en upptäktsresande igen.

Mickes gammelfarmor var en pigg liten gumma, men hon satt i rullstol efter att ha trillat illa förra vintern. Micke presenterade Sara. “Det här är min gammelfarmor Frida, och det här är Sara, hon har precis flyttat hit från Indien.” Frida tittade forskande på Sara.

“Du har ju precis min moster Sigruns ögon. Vem är du barn till?”

“Ja, sa Sara, Suzanne, antar jag. Men nu bor jag hos min mormor och morfar, Gerd och Per-Erik.”

“Men i allsindar pojk! Visste du inte att du och den här flickan är släkt! Varför har ingen berättat nånting för mig? Är Suzanne här ochså? Den där Per-Erik skall att få veta att han lever. Ni är sysslingar....och femmänningar dessutom. Pysslingar. Ja, så är det! Du måste kalla mig gammelfarmor ochså, Sara. Jag visste inte alls att du fanns!”

Sara tog ett djupt andetag. Det var många frågor på en gång.

“Jag kom för ett par dar sen, sa hon. Ingen visste nånting. Utom Suzy.”

“Så spännande! Gör du lite te åt oss Mikael? Sara, berätta nu precis allting från början.”