Tor stod och lutade sig mot dörrposten på studentkårens festlokal. Det var gåsmiddag. Flickorna var iklädda blanka festklänningar med volanger, den ena fruktansvärdare än den andra, tyckte Tor. Alla killarna hade smoking på sig. Tors bröder hade fått nya skräddarsydda smokingar när dom tog studenten, men det var ingen som hade tyckt det var direkt värt det när det gällde Tor så han hade fått ärva sin morfars gamla smoking. Visserligen hade morfar varit kraftig som Tor, men även i sin glanstid hade han varit en bra decimeter kortare, och Tor som nu var snäppet över två meter stod och drog i dom korta ärmarna där en lång bit skjorta och arm stack ut. Nertill på byxbenen var det ännu värre, han hade inte kunnat hitta sina finskor i röran i sitt rum, utan hade på sig ett par gamla gymnastikskor, och ett par vita tubsockor korvade sig en bra bit upp på benen innan byxorna började. Ett par söta blonda flickor gick förbi och pekade på hans fötter och fnissade bakom handen. Han drog generat handen genom håret, som fortfarande var väldigt kortklippt, men hade blivit smålockigt med åren. Ett ärr skar igenom höger ögonbryn där Paul hade “råkat” slå honom med ett basebollträ när dom var yngre. Han önskade att han inte hade gått hit. Hans korridorskompisar hade dragit med honom, alla skulle gå på festen och insisterade på att han skulle följa med. Nu var dom försvunna allihop, dansades eller drickandes i baren, flirtandes med motsatta könet. Tor hade alldrig haft nån vidare tur med flickor, dom såg honom alltid som den eviga kompisen, alldeles för snäll för att vara spännande eller kunna tas på allvar. Studierna gick inte så bra heller. Historia hade visat sig vara precis så tråkigt som Tor hade föreställt sig. Han visste att han hade kört alla sina tentor. Inte hade han lyckats söka nåt jobb heller. Han hade blivit omhändertagen hela livet och visste inte riktigt hur man bar sig åt. Lyckligtvis var telefonen i studentkorridoren oftast trasig eller upptagen, för han visste att hans föräldrar ringde till som tätt för att fråga hur det gick för honom, och det ville han helst inte svara på. Nu var det november och snart skulle han förväntas komma hem till jul med goda nyheter om fina studieresultat och en plan för nästa termin. Han fasade för den stunden.
Han såg ut över folkmassan och plötsligt fastnade hans blick för något väldigt annorlunda. En sagoprinsessa stod mitt i folkhavet, hon var iklädd en sari i rött och guld och hade ett vattenfall av vågigt brunt hår som hängde ner till knäna. En smokinggosse stod och talade till henne och hon hade ett lätt plågat uttryck i ansiktet. Tor hade aldrig sett något så vackert i hela sitt liv.
Sara försökte lyssna till smokinggossen, men hon hade svårt att fokusera. Det var som om han talade en främmande variant av svenska, han använde en massa ord hon aldrig hört. “Positiv börsutveckling...” hörde hon. “..indexoptioner.....konjunkturutsikter...” malde han på. Sara kände hur nån tittade på henne. Hon vred på huvudet. Borta vid dörren stod en nordisk gud, lång som en fura och bred som en lagårdsdörr, med blont lockigt hår och dom snällaste ögon Sara nånsin sett. Där har du nåt att hålla i när åskan går, skulle mormor Gerd säga. “Ursäkta mig,” mumlade hon till den smokingklädde och började gå som i en dröm mot den ståtlige guden. Tor upptäckte att prinsessan såg honom i ögonen och var på väg rakt emot honom och i sin tur drogs han som en magnet åt hennes håll. Båda kände det som om folkhavet delades sig för dom och allt sorl tystnade runt omkring och alla andra försvann. “Kan du ta mig bort från den här hemska festen?” sa Sara och Tor strålade. Prinsessan hade valt ut honom, just honom, för att ta henne härifrån. “Inget skulle göra mig gladare!” sa han och tog hennes hand och drog henne genom fokmassorna ut på gatan.
Utomhus var det kallt, och Sara hade bara en tunn schal över sin sari. Tor tog genast av sig sin smokingjacka och hängde den om hennes axlar. “Men du då? sa Sara. Fryser inte du nu?” “Jag fryser aldrig!” sa Tor och strålade. Dessutom klär den dig mycket bättre. Du kan behålla den om du vill!” Sara tittade på den fina gamla jackan som hängde som en enorm säck på henne och skrattade. “Jag skall vårda den här jackan ömt för all framtid!” Tor skrattade och sträckte fram den hand som inte höll Saras andra och sa “Tor Ekestam” En nordisk gud, precis som jag visste, tänkte Sara, och stor och stark som en ek. “Vilket passande namn!” sa hon. Sen visste hon inte var det kom från: “Saraswati” sa hon, det gamla namnet som ingen använt på tio år minst kom plötsigt över hennes läppar. “Det är ochså väldigt passande, sa Tor, vackert och ovanligt precis som du.” Sara rodnade lite. “Folk brukar kalla mig Sara, sa hon” “Jag gör precis som du vill, sa Tor, men jag tycker Saraswati är finare.” Sara tittade upp mot den anonyma studentlängan från sextiotalet. “Bor du här?” frågade hon.
“Nja, sa Tor, det är bara tillfälligt.” Sen fick han en plötslig ingivelse. “Mitt riktiga hem är med dig, Saraswati.” Han rodnade. Var kom det där ifrån? Hon skulle säkert tro att han var helt från vettet. Sara tittade allvarligt in i hans grönbruna ögon och såg bara godhet och ärliga intentioner. “Då är det bäst vi går hem till mig, då, sa hon. Jag bor i Gammelstaden.” Hand i hand gick dom hem genom staden, ganska tysta, och tittade på varandra i sidled och log.
No comments:
Post a Comment