Kapitel 22, Finns det liv så finns det hopp

Kapitel 22, Finns det liv så finns det hopp..

Sara gick i sorg. Alla människor hon nånsin hållit av var förlorade för henne. Guruji var död, och hon hade ingen aning om hur hon kunde få kontakt med Sunita. Hon hade aldrig tänkt på att ashramen hade nån speciell adress, den hade helt enkelt varit jordens medelpunkt. Suzy hade förstås inte lämnat nån adress heller, så inte kunde hon fråga henne. Så fruktansvärt det hade varit att slitas bort från Sunita utan att ens få chansen att säga adjö. Varje dag av hennes liv hade dom pratat och skrattat och jobbat sida vid sida, och varje natt hade dom kurat ihop tillsammans på den smala bädden. Dessutom hade hon förlorat sitt hem, ashramen, där hon kände vartenda träd, varenda blomma, varenda centimeter av varje rum. Hon hade förlorat sin plats i samhället. På ashramen hade hon alltid varit speciell, allas favorit, det enda barnet som bodde där hela tiden. Här var hon speciell på ett konstigt sätt, inte direkt utstött, men en kuriositet. Hon mindes dom spetäska i Indien, som bodde i fallfärdiga ruckel i utkanten av Sunitas by. Ibland brukade nån av dom elakare barnen kasta sten på dom. Dom slutade alltid så fort Sara tittade besviket på dom. Alla ansträngde sig alltid för att uppföra sig bättre runt henne. Men nu kände hon sig som en av dom spetäska. Kroniskt utanför. Hon hade svårt att identifiera sig med barnen i skolan, allt deras prat om kompisar, tv och en hel massa onödiga saker dom ville köpa var helt ointressant för henne. Sara insisterade dessutom med att forsätta klä sig i indiska kläder. Hon vägrade av princip att ha på sig kläderna som Suzy köpt. Istället sydde hon sina kläder själv. Gerd hade en symaskin och många gamla kläder och tygbitar som kunde göras om till salwar kameez, lösa byxor med en kaftan över. Mycket bekvämare än jeans tyckte hon.

Alla i skolan tyckte om henne men hon var ju väldigt underlig. Och var hon inte lite väl ordentlig? Ganska tråkig? Man fick ju dåligt samvete varje gång man hade tänkt ut nåt bus och hon såg på en med dom där genomträngande blå ögonen. Dom andra barnen höll sig på sin kant. Hon höll sig på sin.

Hon hade förlorat sitt språk och god indisk mat och varmt härligt väder. Och hon hade tillochmed förlorat sitt namn! Hon hade gått från det mjukt flödande Saraswati till det smattrande hårda Sara Petterson. Hon hade aldrig ens vetat att hon hade ett efternamn före hon kom hit. Men Guruji hade lärt henne att all mänsklig existens innebar lidande, och att roten av allt ont var att fästa sig vid saker. Men hur kunde man låta bli?

Å andra sidan hade hon ju faktiskt en ny familj! Gerd och Per-Erik var troligtvis dom snällaste människorna i hela världen. Micke var en god vän och hon var glad att dom var släkt, det kändes speciellt. Hon hälsade på Frida flera gånger i veckan. Men hon visste att hon bara skulle få ha Micke och Frida ett tag, Micke skulle iväg på internat skola i Värmland när högstadiet började, precis som hans pappa hade gjort före honom. Det hade varit bestämt sen länge, och Frida var ju närmare 100. Hon fick öva sig i att inte fästa sig igen. Hon hade börjat lära känna dom andra åldringarna på hemmet. Alla blev så glada när hon hälsade på. Hon lät dom berätta om hur det var förr i tiden och hjälpte dom med små ärenden.

Dessutom hade hon ju faktiskt ett nytt hem, och Gerd och Per-Erik sa att dom skulle lämna gården till henne när dom dog, så Björktorp skulle alltid vara hennes. Hon ville aldrig vara med om ett sånt hjärtskärande uppbrott igen. Se - där dök problemet upp än en gång. Det var nästa omöjligt att inte bli fäst vid personer och platser.

Sen hade hon hade fått börja i kören, det var väldigt roligt att sjunga i stämmor och nu hade hon börjat sjunga i kyrkokören ochså. Hon hade upplyst prästen om att hon inte var kristen, men han insisterade på att alla var välkomna i guds hus. Speciellt om dom sjöngs så vackert som Sara. Sen kunde man ju faktiskt inte bortse från fenomenet bullar. Vilken fantastisk uppfinning! Den första tiden hade hon nästan levt på bullar av olika slag. En dag hade hon och Gerd varit inne i stan och gått förbi en hälsokostaffär. Sara kände instinktivt att det fanns intressanta saker därinne och rusade in. Här fanns linser, råris och kikärtor, tillochmed många av de kryddor hon var van vid. Efter det lagade hon ris och dal eller ris och curry varje dag. Hon bad Gerd att köpa mera grönsaker. Gerd och Per-Erik prövade modigt Saras mat, och även om dom inte var så översig förtjusta åt dom den snällt, men Gerd stekte alltid upp lite fläsk eller kassler på sidan av så dom inte skulle svälta ihjäl. Per-Erik installerade en stark köksfläkt. Även om man skulle äta den där konstiga maten behövde ju inte hela huset lukta som en kryddmarknad.

En dag när Sara gick ut på väg till bussen märkte hon nåt annorlunda. Det luktade jord! Här och där hade snön töat bort litegrann och små, små blommor stack modigt upp sina huvuden bland snödrivorna. Sara satt sig ner på huk och beundrade dom. Otroligt! “Kan du överleva i det här frusna landet, så kan väl jag ochså,” sa hon till blomman. Sen sjöng hon resten av vägen till bussen. Efter det blev det gradvis bättre, på träden kom små gröna knoppar och löv, och en dag var det plötsligt varmt! Hon sprang in i huset och bytte om och tog av sig långkalsongerna och tröjan.

Sen kom sommaren fort, och med den en otrolig transformation. På Björktorp fanns plötsligen allt slags liv man kunde tänka sig, fåglar sjöng i träden, fåren fick lamm, och ett par av korna fick kalvar. Den lurviga hunden fick valpar, och hon fick välja ut en som hon skulle få ha som sin alldeles egen. Hon valde den minsta och svagaste, som såg ut som den behövde mest hjälp, och döpte den till Lucia.

När det väl blev varmare och hon vågade sig ut för att utforska nejden upptäckte hon ochså att hon hade djupa rötter här. Hon besökte Sigruns grav på kyrkogården och när hon rörde vid stenen fick hon en svindlande känsla av generationer och generationer av kvinnor som kommit före henne, och alla hade dom levat och dött precis här. Hon hade den här myllan i blodet. En dag upptäckte hon tjärnen i skogen. Hon satt sig på altarstenen och försökte meditera, men kraften var för stark, nästan ohelig, den störde hennes inre frid. Många uråldriga röster försökte tala till henne på en gång. Hon gjorde namaste mot rösterna och gick därifrån för att hitta sin egen sten, en blank, orörd sten där hon kunde meditera i fred.

Sen kom det blommor och bär i trädgården och i skogen och Gerd lät henne köpa frön och plantera alla grönsaker hon ville i landet. Hon gick ut och tittade varje morgon för att se om dom växte. Vilda blommor spirade på ängen och vid vägkanten, nya sorter varje vecka. Det blev ljust nästan hela natten! Senare kom körsbär, äpplen, päron och plommon, och svamp. Svamp var en överraskning! Hon älskade att gå ut med Gerd och leta svamp i skogen. Det värsta var att med svampen kom kallare och kortare dagar igen. Allt skulle börja om. Men nu visste hon iallafall att det fanns hopp.