Brittas föräldrar ägde ett ganska stort stycke land med sjötomt ute vid Kanholmen, väldigt praktiskt beläget så man kunde köra bil hela vägen dit, men det var inte alltför långt att segla ut till Sandhamn för att hälsa på vänner eller delta i Gotland Runt. Brittas gammelfarfar som var grosshandlare och riksdagledamot hade kommit över stället billigt från en fiskare som kommit på glid. Hela familjen älskade att åka ut till Sjöbacka av olika skäl, Britta tyckte om att umgås med sina föräldrar, bada i den fina badviken eller från det gamla badhuset och gå promenader i skogen och i vattenbrynet.
Karl hade sin stora Swanbåt förtöjd därute, han älskade att segla med samma passion som han ägnade sig åt sitt arbete. Han hade låtit bygga en stor pir inne i viken att förtöja sin fina båt vid. Paul och Peter som var tävlingsmänniskor som sin far var ochså ivriga seglare, dom hade en Flipper, en Laser och diverse vindsurfing brädor. Familjen hade många vänner med sommarställen runt omkring så det var ofta fester och middagar och segelutflykter.
Tor däremot, levde för att komma ut och träffa sin morfar. Morfar, som var ingengör, var en händig typ. Han hade en verkstad med alla slags verktyg man nånsin kunde behöva. Han kunde inte bara såga och snickra, utan ochså löda och svetsa och dra elledningar om så behövdes.
Så fort bilen stannade på uppfarten till Sjöbacka sprang Carl och pojkarna ner till bryggan, och Tor ner till verkstan. Britta brukade bli kvar för att lasta ur bilen. I verkstan fanns alltid morfar med nåt nytt projekt. Det var som himmelriket för Tor. Morfar var själaglad att ha en villig assistent, Britta och hennes syster hade aldrig varit det minsta intresserade.
“Hej min pojk! ropade morfar när Tor kastade sig i hans armar. Huj. Det var fasligt vad du har blivit stor! Tar du all maten från dina bröder? Det är rätt åt dom!” Båda skrattade. Morfar var stor och kraftig som Tor och var glad över att ha fått en liten avbild av sig själv. “”Det där är min pojke det!” brukade han ofta säga till sin fru, Tors mormor, som alltid log och höll med.
Tor och morfar tillbringade många underbara somrar ute i verkstaden, byggandes och fixandes. Han var glad när han slapp åka ut och segla, det var alltid stressigt, pappa skrek och domderade och han snubblade över sina långa ben och stora fötter, medans hans bröder flinade åt honom, och kanske tillochmed satte ett eller annat krokben. Han hade ett stort ärr i pannan där han lyckats få bommen i huvudet under en speciellt pressad manöver. Han hade blött som en stucken gris och pappa Carl hade varit väldigt irriterad över att behöva avbryta seglingen och åka till akuten. Efter det hade Tor mestadels sluppit segla. Speciellt glad var han under Gotland Runt, då hans pappa och bröder brukade stanna kvar i Sandhamn och fira med vänner efter tävlingen. Dom brukade vara borta minst en vecka. Carl insisterade på att familjen skulle vara samlad under starten för att se den fina Swanbåten med den manliga besättningen brusa fram över startlinjen, men sen brukade Tor och hans morföräldrar puttra hem i den mysiga gamla Pettersonbåten och kunna se fram emot en lugn vecka. Det var alltid nåt på den gamla båten som behövde arbetas med. När bröderna var borta brukade Tor ochså sitta på bryggan och meta och filosofera i timmar. Det var lugnt och skönt.
När det blev dags för Tor att söka till gymnasiet var det därför naturligt för honom att vilja gå teknisk linje, trots att den inte fanns på Östra Real där hans båda bröder gick. Hans föräldrar tyckte det var hemskt tråkigt att han inte skulle gå på samma skola som resten av familjen, och dom bad honom att tänka över sitt beslut ordentligt. Att slippa se sina bröder i skolan varje dag var en riktig bonus tyckte Tor, och det stärkte honom bara mer i sitt beslut. Hans föräldrar talade allvarligt med honom om hur viktigt det var att lära känna rätt typ av människor och hur det skulle hindra honomm senare i livet om han inte hade rätt kontakter. Tor bara log fridfullt. Hans bröders vänner skrämde honom, speciellt flickorna. Dom verkade hårda och vassa, alltför snabba i repliken, och med en elak glimt i ögat. Undvek han den typen av människor genom att inte gå på Östra var han evigt glad. Helst skulle han inte gå i skolan alls, men han visste att han inte kunde pressa sina föräldrar hur långt som helst.
Peter och Paul gick från klarhet till klarhet. Efter lumpen, som båda gjorde på K1 i Stockholm, där dom fick rida hästar på dagarna och kunde festa med sitt vanliga gäng på nätterna, började båda på juristlinjen i Uppsala. Dom var aktiva i Stockholms nation, en studentklubb av den bästa sorten, och hade vackra och ambitiösa flickvänner.
Tor var själaglad när han inte kom in på universitetet vare sig i Uppsala, Lund eller Stockholm. Like lite kom han in på Chalmers eller Teknis. Han var oändligt trött på skolan och ville inte alls plugga vidare, men hans pappa hade fyllt i alla blanketter åt honom. Tor var väldigt nöjd över att han sluppit göra lumpen på grund av sina platta fötter. Han hade skrattat för sig själv. Hans fötter hade alltid fungerat bra vad honom anbelangade, och nu var han extra fäst vid dom. Han började vänja sig vid tanken att slippa gå i skolan när hans pappa i sista minuten lyckades få in honom på en enstaka kurs i Historia nere i Domkyrkostaden. Historia! Tor var helt förfärad. Fanns det nåt tråkigare ämne? En massa årtal och krig, kungar och annat ointressant. Han drömde om att kanske börja arbeta som snickare, men visste att hans pappa skulle krevera av blotta tanken på en av hans söner smutsande det fina Ekestamska namnet med fysiskt arbete. Sen funderade han lite. Domkyrkostaden. Det var ett vackert område och lagom långt härifrån. Ingen skulle riktigt veta vad han höll på med och ha några åsikter om det. Han kanske kunde få nåt arbeta där nere som han trivdes med utan att vara under pappas mikroskop hela tiden. Så i slutet av Augusti körde mamma Britta ner Tor och hans pinaler och installerade honom i en anonym studentkorridor. Hon fällde nårga tårar på vägen hem. Nu var hennes yngsta barn ute ur huset och utlämnad till den stora stygga världen. Hur skulle han klara sig utan hennes ömma omvårdnad?
No comments:
Post a Comment