Tor hade aldrig varit i Gammelstaden, fast han hade hört talas om den.
Den var ungefär som Skansen, fast utan djur och inträdesavgift, en grupp fina gamla trähus som hade blivit ditflyttade för att räddas undan hungriga grävskopor och bevaras för framtida generationer. Gatorna var lagda av kullersten och gatlyktorna var i gammal snirklig stil. Allt var otroligt pittoreskt och gulligt, och man skulle lätt kunna föreställa sig Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin komma utklivandes ur vilket som helst av husen.
“Jag bor ovanför hemslöjdsboden,” sa Sara. “Jag driver den ochså. Jag syr och väver och stickar, ja, vi har många som levererar spetsar och dukar ochså, och så står jag i affären och demonstrerar hur man spinner ull och väver.” Tor tittade in genom skyltfönstret på dom varma sockorna och fina dukarna. “Oj, sa han, så duktig du är,” sa han. Sen drogs hans blick till skyltfönstret bredvid. Det var en gammaldags snickarverkstad med ålderdomliga verktyg och maskiner, men det var oordning och dammigt därinne. “Varför är det så stökigt i den här affären? " frågande han.
“Ja, det är sorgligt, sa Sara, farbror Lindgren, som drev affären, dog av en hjärtattack, och dom har inte hittat någon som vill ta över. Du förstår, det betalar inte så bra att jobba här, och som snickare kan man tjäna bra mycket mer på vanliga arbeten. Men man bor ju väldigt fint här förstås.” “Kan vi gå in?” frågade Tor. Han såg ut som en Golden Retriever som bad sin matte att gå ut och leka. Sara log, förvånad över hans entusiasm. “Ja, jag har faktiskt en extranyckel. Jag går och hämtar den, om du vill.” “Jättegärna” sa Tor, med näsan tryckt mot rutan. Sara kom snabbt tillbaka nerför trappan med en stor gammaldags nyckel och låste upp. Inne i verkstaden luktade det sågspån och enträ, det fanns några enstaka smörknivar och skärbrädor kvar på disken.
“Är det sånt här dom brukade sälja?” frågade Tor. “Ja, sa Sara, men mer saker ochså, leksaker av trä, ljusstakar, saker som turister kan tänkas köpa.”
“Det är lätta saker att göra, sa Tor. Var kan jag få veta om jag kan ta över affären?”
“Faktiskt så bor chefen för parkkontoret här i Gammelstaden, sa Sara. Vi kan gå dit i morgon bitti om du vill."
“Åh, kan vi!” sa Tor. Han kände sig lika lycklig som när han var fem år och fick följa med till Berlins.
“Vill du se ditt nya hem nu?” sa Sara lite skämtsamt. “Huset som hör till den här verkstaden är över gården.” Hon undrade om det var fusk att bjuda guden på gammelfarmor Fridas speciella te. När Frida dog hade hon lämnat sin receptsamling till Sara, tillsammans med några gamla släktsmycken.
På baksidan av verkstaden fanns en privat inhängnad gård. Där stod ett par gamla parkbänkar och ett bord gjort av en kvarnsten.
“Det ser tråkigt ut så här års, sa Sara, men på sommaren är det jättefint, det där är syrener, och det där är ett klarbärsträd.” Mitt emot snickarverkstaden stod ett vackert men illa medfaret trähus med en liten förstukvist och mycket snickarglädje. Fönstena var spröjsade och hade fint gammalt orginalglas.
“Jag tycker inte alls det ser tråkigt ut, sa Tor. Kan vi gå in här ochså?” “Nej, den här nyckeln har jag inte, sa Sara.” Dom gick tillbaka till snickarverkstaden och Tor beundrade dom uråldriga svarvarna och bandsågarna. Ute på gatan kom en man med en liten svart hund gående. “Men titta, sa Sara, där kommer parkchefen, vilken tur, kom så går vi och pratar med honom!” Dom rusade ut ur verkstaden, och mannen ryckte till och såg lite skrämd ut innan han se vem det var.
“Sara, hej, jag blev lite orolig när jag såg att det var tänt i snickarverkstan, så jag tänkte slå två fluor i en smäll och ta ut valpen på en lite promenad, och se till att vi inte hade inbrottstjuvar. Inte för att det finns så mycket att stjäla där inne direkt.”
“Nu kommer du bli glad, Bertil, sa Sara, för det här är Tor Ekestam, och han är väldigt intresserad av att ta över verkstan.” Tor och Bertil skakade hand. “Ja, innan du blir eld och lågor, sa Bertil, måste jag berätta varför det här huset har stått tomt så länge. Det är ju självfallet lockande för många att bo i ett kulturhus och driva ett eget företag. Men problemet är att kommunen har dåligt med pengar, och begär nu att entreprenörerna ska stå för allt underhåll av husen, i utbyte mot gratis hyra. Bostadshuset behöver mycket arbete. Och verkstaden behöver nytt tak. Dom flesta av maskinerna är trasiga, och det är ju inte så att man bara kan gå och köpa reservdelar, utan dom måste tillverkas för hand. Det finns en smidesverkstad här runt hörnet där man kan göra det, men som du ser krävs det en hel del olika kunskaper och ett visst startkapital, som du aldrig kommer få tillbaka, eftersom kommunen äger husen. Jag har försökt få bidrag från riksantikvariatet, men huset är inte officiellt k-märkt, så det går inte. Jag förstår inte hur kommunen kan tänka så kortsiktigt, speciellt nu inför julhandeln, det är ju vansinnigt att vi skall ha en så viktig affär stå tom.” Tor tänkte så det knakade.
“Jag kan reparera vad som helst, sa han, så den biten är inget problem. Jag skulle kunna försöka snabbt tillverka ett enkelt sortiment till jul. Sen gradvis rusta upp verkstaden och boningshuset. På nåt vis skall jag nog lyckas hitta pengar. Ingenting är omöjligt. Jag känner att det är det här jag vill göra med mitt liv.” sa han intensivt. Bertil skrattade godmodigt. “Ja, du är väldigt ung, Tor, och väldigt entusiastisk. Det är bra, jag tror på dig. Verkstan och huset är ditt, kom in till kontoret imorgon och skriv på kontraktet. Här har du nycklarna, och lycka till.”
Sara och Tor gick runt och beundrade det gamla boningshuset och gjorde en lista över allt som behövde lagas. Tor sken som en sol. Han kände att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Han slog armarna om Sara.
“Ja, jag visst visst både prinsessan och hela kungariket på en gång!” sa han. Sara blev väldigt rörd. Fridas specialte skulle definitivt inte behövas. För fösta gången förstod hon varför henne livsbana varit som den varit.
“Det var skrivet!” sa hon. Tor rynkade på pannan.
“Vad menar du?” sa han.
“Våra levnadsöden, sa Sara. Dom skrevs ner för länge sen, det var meningen att vi skulle träffas såhär. Allt är förutbestämt.”
Tor tänkte efter. Det lät helt övertygande. “Det var därför jag var så säker så fort jag såg dig!” sa han. “Jag med , sa Sara.
Och från den dagen framåt var dom alltid tillsammans.
No comments:
Post a Comment