Tor stod i den gammaldags utsirade telefonkiosken på torget i Gammelstan och våndades. Om en vecka skulle jullovet på universitetet börja och han skulle förväntas dyka upp hemma och fira jul, vilket han inte hade några planer på alls. Han hade inte pratat med sina föräldrar på två månader, och så himla mycket hade hänt. Dagen efter att han träffat Sara hade dom gått tillbaka till hans studentrum för att hämta lite praktiska kläder som han kunde tänkas behöva. Han slängde sina smokingbyxor i röran på golvet, krängde på sig ett par jeans, kastade ner några saker i en sportbag och var redo att vända på klacken och gå. Han strålade mot Sara som såg tillbaka på honom med en lite irriterad min.
“Hade du bara tänkt att lämna allt det här?” frågade hon.
“Ja...vadå? sa Tor. Jag kommer aldrig att behöva dom här grejerna igen. Jag vill inte ha nånting härinne.”
“Men har du funderat på vem som ska städa upp efter dig, och att kanske nån skulle bli jätteglad över dom här fina kläderna?” Det hade inte Tor alls tänkt på. Nåt sånt hade han aldrig behövt tänka på. Sara gick och hittade en massa plastpåsar, och sen tog dom bussen till Stadsmissionen och donerade alltsammans. Det hade varit en ny upplevelse för Tor.
Hemma på Östermalm satt mamma Britt och tyckte lite synd om sig själv. Tor hörde aldrig av sig! Visserligen förstod hon ju väl hur upptagen man var som student, och sen var det väl mycket party förstås. Peter och Paul sprang ju på ändlösa middagar och fester, precis som hon och Carl hade gjort, och faktiskt gjorde även nu, men tvillingarna kom lydigt hem varje söndag och spelade squash med sin pappa och hans affärskompanjon, och sen gick familjen alltid ut och åt söndagsmiddag på Riche eller Operakällaren. Hon saknade sin yngste son så enormt mycket! Sist hon hade försökt ringa till studentkorridoren hade nån svarat att dom trodde Tor hade flyttat ut, men det måste dom ju ha fått om bakfoten. Han kanske hade träffat en flicka, så var det säkert. Det var på tiden nån upptäckte hur fantastisk hennes lille son var. Telefonen ringde och hon svarade omedelbart: “Ekestam”
“Hej mamma,” sa Tor “det är jag.” Hjärtat hoppade till på Britt.
“Men lilla gubben! Jag har varit så orolig! Hur är det med dig?” Tor lutade huvudet mot glaset i telefonkiosken. Det här skulle inte bli lätt. Han var glad att det var hans mamma som hade svarat iallfall.
“Det är jättefint, mamma. Allt är jättebra. Men det har hänt en hel del.”
“Ja, det kan jag verkligen tänka mig! Universitetet är ju en spännande tid när det händer mycket! Nu får du berätta. Jag är idel öron!” Tor andades djupt. “Ja, för det första så har jag slutat på universitetet.”
“Men i allsin dar lilla vän! Tycker du inte att du skulle pratat igenom det med pappa först? Han kommer bli så besviken! “
“Mhm. sa Tor. Jag vet.”
“Men vad har du tänkt att göra istället?”
“Jag har tagit över en antik snickarverkstad i ett kulturhus” sa Tor. Han hade funderat länge på den frasen, så den skulle låta så tilltalande som möjligt för hans mamma. Hon gillade ju gamla saker, hon borde ju förstå. Tankarna simmade runt i Britts huvud. Allt det här var hennes fel för att hon tagit med Tor till antikhandeln hela tiden. Hon hade skämt bort honom. Men vänta, det var Carl som hade skickat iväg honom till Domkyrkostaden. Det var hans fel!
“Jag kör ner och hälsar på till helgen.” fick hon ur sig till sist. Ja, det var rätt sak att göra.
“Men vänta mamma, det kommer mer! sa Tor. Jag har, um, jag har...gift mig.” Det blev tyst i luren. Sen skrattade Britt lite.
“O, lilla Tor, jag tyckte precis att du sa att du gift dig!” Hon skrattade ett pärlande men nervöst skratt. “A-ha-ha-ha! Kan du tänka dig så tokigt man kan höra!” Tor bet ihop och gjorde en grimas.
“Nej, du hörde rätt, mamma, jag har gift mig.”
“Men snälla barn, du kan inte bara gå och gifta dig! Du är ju bara ett barn! Nitton år! Och vi har inte träffat den här flickan! Och ni har inte eklaterat förlovningen! Och vi har inte haft bröllop för er och....vem är den här flickan? Och vad säger hennes föräldrar?” “Hon heter Saraswati, och hon är världens vackraste flicka, började Tor, och hon har bara sina morföräldrar.” “Är hon invandrare?” frågade Britt förfärat.
”Nej, mamma, hon är helt svensk, men hon föddes i Indien. Skulle det vara ett problem om jag gifte mig med in invandrare?” undrade Tor. Britt tyckte inte om samtalets vändning. Nu verkade det som om hon var rasist och det var ju det sista hon var. Hon sa minsann alltid hej till dom där mörkhyade som drev kemtvätten, vad dom nu hette igen. Det verkliga problemet var att hennes lilla son hade rusat iväg och gift sig överhuvudtaget!
“Mamma, jag behöver pengar för att rusta upp verkstan och huset,” sa Tor nu.
“Jag kommer på lördag, sa Britt. Var bor du, och vad har du för telefonnummer?”
“Jag bor i Snickargården på stora torget i Gammelstaden. Vi har ingen telefon, jag ringer från en automat, men alla vet var Snickargården ligger. Jag kommer vara där hela tiden, det är bara att titta in.”
“Gör nu inget mer överhastat” sa Britt och la på luren.
Sen slog hon händerna för ansiktat och grät.
No comments:
Post a Comment