Kapitel 21, Skolstart

Kapitel 21, Skolstart

Klass 5B på Värnhemskolan höll på att välja Lucia. Klassen hade röstat och Annette och Kattis hade fått lika många röster. Båda var väldigt söta och hade långt rakt blont hår. Dom satt och blängde surt på varandra. Stämningen i klassrummet var stökig. Tre personer hade röstat på Micke, klassens populära kille. Han tog det med godan ro. Ville dom att han skulle vara Lucia kunde han väl vara det. Det var bara ännu ett utslag för hans popularitet. Han visste allt vem han var.

Fröken Marianne kände sig lite villrådig. “Vill ni rösta om nu hörni? Eller skall jag bara bestämma vem det blir?” Många händer räcktes upp i luften och ännu fler röster skrek rakt ut. Just då öppnades dörren. Rektorn kom in med en helt otrolig varelse, en liten flicka med vågigt brunt hår som räckte ända ner på låren. Hon hade en vit kappa som borde suttit på en filmstjärna och långa dinglande guldörhängen. Det blev helt tyst i klassrummet.

“Hej allihop, sa rektorn, jag har en ny elev med mig, det här är Sara Petterson som just har flyttat hit från Indien. Jag är säker på att alla i klass 5B kommer göra allt för att hon skall känna sig välkommen. Eller hur? Okej, Marianne, då lämnar jag över till dig här.” Rektorn stängde dörren. Det var fortfarande knäpptyst.

“Fröken, sa Micke och log brett. Jag tror vi har hittat vår Lucia!”

Nu blev det liv på alla igen och alla ropade rakt ut.

“Jättebra ide, sa fröken. Kom här Sara, det finns en ledig bänk här bak bredvid Micke. Om nån kan visa dig runt i den här skolan så är det han.”

Micke log självsäkert och spände skämtsamt sina biceps. “Och om nån hade tänkt reta Sara så kan ni tänka om redan nu!” Alla skrattade. Åh, vad gullig Micke var! Sara gick och satt sig. Det här var en helt ny situation för henne, hon hade aldrig tillbringat speciellt mycket tid med barn i sin egen ålder och en hel skola full av dom var överväldigande.

“Du kommer från Indien sa rektorn, det låter spännande. Känner du till Lucia sångerna? Kan du sjunga efter mig? Staffan var en Stalledräng, Stalledräng, Stalledräng, Han vattnade sina fålar fem...”

Sara sjöng efter helt klockrent och alla tystnade igen. Fröken häpnade. En sån röst hörde man inte ofta, och speciellt inte från ett barn. “Ja, jag hör att du har sjungit en hel del. Jag skall prata med Görel, som leder kören. Hon kommer bli väldigt glad att få med dig!”

På lunchrasten visade Micke vägen till matsalen. Dom följdes av en lång svans med nyfikna klasskamrater. Varför är du så finklädd? Varför flyttade du hit? Får jag fläta ditt hår? Har dom snö i Indien? Sara svarade så gott hon kunde. Nu stog dom framför disken i rostfritt stål där mattanter klädda i vitt lassade upp mat på tallrikar i hårdplast. På tallriken låg några hemska, buckliga, skära skivor med brända bitar här och där. Dom var dallriga och luktade unket. Sara tittade på Micke. “Vad är det?” frågade hon. Micke skrattade! Vilken fråga! “Det är falukorv förstås!” “Men, sa Sara, vad är det gjort av?” Kön hade stannat. Mattanten log och sköt in.”Det är prima fläskkött, lilla gumman! Falukorven är jättefin. Se så, rör på kön.” Sara tittade förfärat på sin tallrik. Hon visste ju förstås att både muslimer och kristna åt kött. Men dom hade aldrig haft kött på ashramen och tanken på att äta döda djur fick det att vända sig i magen på henne.

Micke såg hur bestört hon såg ut. “Kom, ska jag visa dig alternativet,” I mitten på matsalen fanns ett mindre bord där det var självservering.

“Här finns fil och flingor, och där har du knäckebröd och smör. Fast jag tycker ju du galen som inte gillar falukorv!” “Jag är vegetarian, sa Sara.” Filen verkade vara ungefär som yoghurt, och flingorna var helt klart gjorda av nån slags korn. Efter det åt Sara fil och flingor varje dag till lunch. Frågorna forsatte: “Varför är du vegetarian?” “Vad gillar du bäst på TVn?” “Varför flyttade du hit?”

Numera var byskolan i Rostad nedlagt och alla barnen i byarna runtomkring tog en buss till den nya stora skolan i Värnhem. Efter skolan rusade alla ut till dom väntande bussarna, det gick tre stycken åt olika håll. Efter en hel dag i skolan stod inte Sara ut med tanken på att sätta sig på en buss med alla dom här högljudda barnen. Hon var van vid mycket tystnad och mycket arbete, här slösade alla med tid och material, dom hade ingen respekt för nånting och enorma mängder tid gick åt bara för att försöka få alla att hålla tyst och plocka fram pennorna. Bussarna rullade iväg och hon stod kvar på den snöiga vägen. Det blev tyst. Hon frös.

“Men vegetarianen, vad gör du för knäppt nudå? Nu har du ju missat bussen!” Det var Micke som stod där.

“Du då, sa Saraswati. Skall inte du med bussen?”

“Nej, för jag bor nära, sa Micke. Och dessutom hälsar jag på min gammelfarmor på måndagarna. Hon bor precis där borta på ålderdomshemmet. Vill du följa med? Hon är nästan 100 år. Hon är jätteball. För en gammal tant. Först går jag bort till affären och köper mjölk och bullar. Det är det enda hon äter. Ska du med?”

Sara följde med. Hon gillade gamla människor. Nu kände hon sig som en upptäktsresande igen.

Mickes gammelfarmor var en pigg liten gumma, men hon satt i rullstol efter att ha trillat illa förra vintern. Micke presenterade Sara. “Det här är min gammelfarmor Frida, och det här är Sara, hon har precis flyttat hit från Indien.” Frida tittade forskande på Sara.

“Du har ju precis min moster Sigruns ögon. Vem är du barn till?”

“Ja, sa Sara, Suzanne, antar jag. Men nu bor jag hos min mormor och morfar, Gerd och Per-Erik.”

“Men i allsindar pojk! Visste du inte att du och den här flickan är släkt! Varför har ingen berättat nånting för mig? Är Suzanne här ochså? Den där Per-Erik skall att få veta att han lever. Ni är sysslingar....och femmänningar dessutom. Pysslingar. Ja, så är det! Du måste kalla mig gammelfarmor ochså, Sara. Jag visste inte alls att du fanns!”

Sara tog ett djupt andetag. Det var många frågor på en gång.

“Jag kom för ett par dar sen, sa hon. Ingen visste nånting. Utom Suzy.”

“Så spännande! Gör du lite te åt oss Mikael? Sara, berätta nu precis allting från början.”