Tor, som skulle bli Pelles pappa en gång i framtiden växte upp i en vacker paradvåning bredvid Humlegården i Stockholm. Hans pappa, Carl Ekestam hade en stor advokatfirma och var på jobbet för det mesta. Han hade två äldre tvillingbröder som hette Peter och Paul. Peter och Paul tyckte det räckte alldeles utmärkt med bara dom två och var inte alls glada över att få en lillebror. Han vara bara till besvär. Totalt onödig! Vad hade deras föräldrar tänkt på som satte honom till värden? Ofattbart. Deras mamma aldrig nån tid över till dom längre. Det var en himla tur att dom hade varandra. Peter och Paul var lika som bär, smala och smidiga med glansigt, mörkt hår och liknade sin pappa. “O, så stiliga gossar! sa alltid farmor. Dom kommer att klä fantastikt bra i smoking vad tiden lider!”
Tor var ett stort och klumpigt barn och växte snabbt om sina bröder både på längden och bredden trots att han var två år yngre. Han hade världens underligaste hår, i en konstig beige nyans, det var inte direkt rakt eller krusigt men stod rakt ut åt olika håll, som pälsen på en nallebjörn efter en hemsk olycka i tvättmaskinen. Den enda raka var att hålla det väldigt kort.
Alltid om mamman bad tvillingarna att leka med sin lillebror en liten stund gallskrek dom “Hjälp! Här kommer jättebabyn Dumdum!” och sprang så fort dom kunde in på sit rum och låste dörren och skrattade elakt genom nyckelhålet.
Peter och Paul missade aldrig ett tillfälle att peka ut för Tor hur fel han var på alla sätt och vis eller att lära honom diverse läxor. När dom insåg hur rädd han var för mörkret, beslöt dom sig för att bota honom genom att låsa in honom i en antik kista som stod ute i hallen. Tors mamma hörde svaga skrik och bankanden och kom springande för att rädda honom som vanligt. “Men tänk efter! Vill du verkligen att hann ska var sådär mesig resten av livet” sa Paul insmickrande. “ Vi försökte faktiskt bara hjälpa till.” sa Peter högdraget. Det tog mamman en lång stund att lugna ner den hysteriskt hulkande Tor.
Tors mamma älskade alla sina söner men Tor stod henne hjärta närmast. Han var alltid glad och snäll (så länge han inte behövde vara med sina bröder) och hade alltid ett stort leende och en kram till sin mamma så fort han fick syn på henne. Hennes hjärta värkte lite när hon såg på honom. Hur skulle han klara sig ensam ute i den stora världen? Han var så oskyldig och lättlurad, han gick rakt in i alla fällor som hans bröder satte för honom.
Tor och hans bröder satt vid köksbordet och åt frukost, övervakade av Märta, som var städhjälp och barnvakt. Hon var gammal och halvdöv och ganska ointresserad och nu stod hon och diskade.
“Svensk bondtyp” sa Paul till Peter och nickade åt Tors håll. Peter frustade i mjölken och var genast med på leken. “Brottartyp” sa han och gjorde en ful min. Paul fnissade. “Halvkriminell typ!” sa Paul och Peter skrattade högt. “Typig typ!” sa han och nu skrattade båda brödena hysteriskt. Tor satt och drömde. Han tittade ut genom fönstret. Molnen blåste förbi på himlen och ett av dom såg ut som ett gammalt ånglok, men nu löstes det upp och blev mer likt en krokodil. Han vaknade till när Paul trillade av stolen.
“Vet du vad Tor?” sa Peter. “Du har förmodligen undrat över varför du inte ser ut som resten av familjen.” Paul satt sig upp på stolen igen och var genast med på noterna. “Det är för att du är adopterad.” sa Paul. Peter fortsatte:”Du förstår, ditt riktiga namn är egentligen inte Tor.” Han försökte hålla sig för skratt. “Och nu när du är äldre så ska vi börja kalla dig för ditt riktiga namn, som är Snorungefisprutt.” Nu kunde inte Peter och Paul hålla sig längre utan skrattade så dom skrek och höll sig för magen.
“Mamma!” skrek Tor. Tors mamma kom springande och tittade på sina söner. Stora tårar trillade ner för Tors kinder. “Mamma, är jag adopterad?”
“Nämen lilla barn, var i allsin dar har du hört det? Det är väl självklart att du inte är!” Hon tittade stängt på tvillingarna som snabbt rätade ut sina miner. “Det var bara nåt han fick för sig” sa Paul .
“Han har så många korkade ideer,” sa Peter. Mamman drog med sig Tor ut ur köket. “Det är kanske bäst att du följer med mig till jobbet”, sa hon.
“Åh, får jag!” sa Tor. Följa med till jobbet var det bästa han visste.
“Märta! ropade mamman. Jag tar med mig Tor ut!”
Peter vände sig till Paul. “Jäkla snorunge, sa Peter, han får alltid specialbehandling.” “Totalt bortklemad,” sa Paul.
No comments:
Post a Comment