Kapitel 20. Uppvaknande på Björktorp

Trots att hon befann sig i en annan tidszon vaknade Saraswati som vanligt klockan fem. Först visste hon inte alls var hon var. Sen kom allt tillbaka till henne. Från kakelugnen kom en svag rödaktig glöd som lyste precis så mycket att hon kunde urskilja rummet omkring sig. På byrån stod ett stearinljus och en ask tändstickor, och hon gick upp och tände ljuset. Hon hade inget minne av att ha gått och lagt sig eller klätt av sig. Det första hon lade märke till var ett litet smyckeskrin på nattduksbordet. Det stod öppet, och ut spillde halsband och ringar, örhängen, fotlänkar och näsringar, nästan som en riktig skattkista. Allt såg väldigt indiskt ut. Hon tittade ner på sig själv, hon var iklädd en pyjamas som hon inte kände igen. Linnet var borta! Det högg till i maggropen på henne. Sen tittade hon på smyckeskrinet igen. Aha! Allting föll på plats. Det tunga linnet som hon inte fick ta av sig eller ge till nån annan, hade varit fullt med guld! Åh, snälla, kloka Sunita, det var precis så hon skulle tänka, att se till att Saraswati hade ett reservförråd med pengar ifall nåt skulle hända henne, och då tog hon till dom enda pengar hon hade tillgång till. Hon tittade närmare på smyckena, och kände igen många av dom från sina Aunties, dom indiska tanterna som alltid hade funnits runt omkring och alltid ville hennes bästa. Det innebar att Sunita måste ha vetat att något skulle hända, att hon kunde försvinna plötsligt, det var därför hon låtit så dramatisk sista kvällen dom var tillsammans. Saraswati grät lite när hon tänkte på sin snälla maa. Skulle hon nånsin se henne igen? Hon satte på sig flera av smyckena för att känna sig närmare Sunita och tanterna.

Framför sängen stod ett par fårskinnstofflor och hon tog tacksamt på sig dom. Det var inte mycket kvar av elden i kakelugnen och det var kallt i rummet. Hon tittade i påsarna med kläder som Suzy köpt. Hon tänkte aldrig ha på sig dom här kläderna, aldrig. Hon hade inte tillbringat speciellt mycket tid med Suzy förut och efter den här resan skulle hon vara glad om hon aldrig såg henne mer. Sen fick hon genast dåligt samvete. Hat och ilska var känslor som skadade alla, och mest av allt den som gick och bar på dom. Guruji skulle ha varit besviken på henne.

Det var bäst att inte tänka på Suzy alls, men det var svårt. Saraswati misstänkte att det här hade varit hennes rum en gång i tiden. Rummet hade en tydlig negativ energi. Hon behövde helt klart utföra en puja för att rena atmosfären härinne. Hon packade upp sin lilla tygpåse från Indien. På byrån satte hon sitt foto av Guruji och på nattduksbortet satte hon sin lilla Buddha staty. Hon la en av näsringarna i guld framför statyn. Hon hittade lite rökelse längst ner i påsen som hon tände. Sen satt hon sig korsbent på sängen och sjöng sin morgonbön.

“The Guru is the Self of All,

the Embodiment of Truth, Knowledge and Bliss.

Salutations to Him who is beyond the worlds,

peaceful, independent and radiant.”

Hon bugade sig mot Buddha och Guruji. Rummet kändes lite lugnare. Men det var nånting med den där garderoben. Hon drog upp dörren till den lilla vindsgarderoben med snedtak. Därinne fullständigt sprakade det av negativ energi. Oj! Hon smällde snabbt igen dörren. Det där skulle kräva mycket tid och fick bli ett senare projekt. Hon ställde en pall framför garderobsdörren och rotade vidare i väskan. Hon hittade en staty av Krishna som hon fått av Sunita och den ställde hon på pallen. Krishna skulle skydda henne emot demonerna i garderoben.

Saraswati tassade nerför trappan till köket. Hon kände sig som en upptäktsresande. En blöt nos sniffade på hennes hand och hon hoppade till. Hon trevade sig fram till bordet och hittade en ljusstake med fyra ljus på rad. Hon tände allihop. En lurvig svart hund rullade över på rygg i sin korg och somnade om. Titta där, en stor järnspis med kåpa över! Vad fin den var, precis som kakelugnen i hennes rum. Hon gjorde snabbt upp en eld i spisen, och hittade en vattenkittel som hon satte på. I ett skåp hittade hon te och koppar. Hon såg sig om i köket. Det var väldigt mysigt och hemtrevligt. I fönstret hängde röda halvgardiner och på bordet låg en röd duk med bilder av små bruna människofigurer och nåt som kanske kunde vara gula getter. I fönstret stod små blomkrukor med blommor som luktade starkt och gott. På köksbänken stod mörka brödlimpor på jäsning, dom doftade syrligt och intressant.

Per-Erik kom ner för trappan och in i köket. “Men godmorgon, Sara, är du uppe så här tidigt! Jag är inte van att ha såhär fint sällskap på morgonen. Och titta, en eld har du fått igång ochså, vad duktig du är!”

“Jag har gjort te, sa Sara, vill du ha?” Per-Erik brukade alltid dricka kaffe på morgonen, men han var inte den som var den.

“Tackar som frågar! Te. Så fint. Vet du, min mamma brukade alltid bjuda på te. Och bara så du vet, du kan använda elspisen om du vill, och här är strömbrytaren till ljuset ochså.” Ett skarpt ljus fyllde rummet.

“Åh, sa Saraswati. Hon kände sig väldigt dum. Självklart fanns det elektricitet. Tillochmed i Sunitas lilla by fanns det el, även om allt dom hade var en bar glödlampa i taket och en tv som stod direkt på jordgolvet.”Förlåt”, sa hon. “Jag är inte van. Vi hade ingen.” Orden kom lite trevande. Hon var inte van vid svenskan heller.

“Men snälla lilla barn, sa Per-Erik, här behövs inget förlåt. Så, nu släcker vi det här fula ljuset. Det är mycket trevligare med tända ljus. Jag ville bara visa att det fanns, så du vet.”

“Vad ska vi göra nu?” frågade Saraswati.

“Ja, du Sara, jag skall ut och mjölka kossorna, och om du vill får du hemskt gärna följa med. Korna blir säkert jätteglada om dom får se nåt annat en en ful gammal gubbe som jag så här på morgonkvisten!”

Saraswati sken upp och hennes hjärta bankade lite fortare. “Åh, har ni kor! Vad bra!” Det fanns hopp om liv på det här frusna stället!

Per-Erik skrattade när han såg hur glad hon blev. “Javisst, och vi har faktiskt får och höns ochså. Kom med nu ska du få se. Men den där finkappan tror jag vi får lämna hemma. Här, ta min gamla fårskinnspäls, den är varm och go.”

Saraswati pulsade efter Per-Erik genom snön till lagården. Ännu mer snö hade fallit under natten, och hon ansträngde sig för att gå i hans fotspår. I lagården stod korna fridfullt i sina bås. Saraswati sprang fram till första bästa och kastade armarna om halsen på den. Hon borrade in ansiktet i pälsen och snusade in den hemtrevliga kodoften. Korna såg annorlunda ut än i indien, dom var tjockare och hade kortare horn, och ingen puckel på ryggen.

“Vad vackra dom är!” sa Saraswati.

“Tycker du det lilla gumman?” sa Per-Erik. “Ja, det tycker nog jag ochså om jag skall erkänna. Det där är Blenda. Henne skall vi mjölka först”

“Åh, jag kan, sa Saraswati. Var är pallen och hinken?”

“Nu ska du få se på nåt fiffigt”, sa Per-Erik. Han drog ner en slang från taket med fyra rör nertill som han fäste på kons spenar. “Se, nu går mjölken genom slangen, och ser du, där genom rören uppe i taket, och sen in till mjölktanken därinne. Sen kommer mjölkbilen och hämtar mjölken och tar den till mejeriet, och där packar dom den i pappersförpackningar.”

Saraswati var fascinerad. Så mycket nytt hon hade att lära sig!

Dom gjorde klart mjölkningen och gav korna nytt hö. Sen gick dom tillbaks in till huset. Gerd var uppe och stod och bakade.

“Men hej, lilla hjärtat, där är du ju! Har du vart och hälsat på kossorna?”

“Ja, sa Saraswati, och jag har mjölkat ochså. Det var annorlunda.

Vad ska jag göra nu? Jag kan sopa om du vill.”

“Men oj, sa Gerd. Inte behöver vi bekymra oss om sopning såhär tidigt. Vad jag gör nu är att baka klart dom här limporna och frallorna och sen kör Per-Erik ner dom till affärn i byn, och sen bakar jag bullar och levererar dom till affären på eftermiddan. Om du tvättar händerna får du gärna hjälpa till.” Gerd och Per-Erik tittade på varandra när Sara omedelbart kavlade upp armarna och satte igång.

“Det här köket är så fint.” sa Sara medan hon formade bröden precis som Gerd hade visat. Kunde det här verkligen vara Suzannes barn?

“Såg du att vi lade alla dina smycken på nattduksbortet?” frågade Gerd. Vi ville vara säkra på att du såg dom med en gång, så du inte skulle bli orolig att dom var försvunna.”

“Ja, tack så mycket, sa Sara. Dom var från min maa.” Hon såg ledsen ut.

“Du Sara, sa Gerd, du och din mamma, hur bodde ni... i Indien..?”

“Åh, maa och jag, vi bodde i ett litet hus bredvid köket. Hon jobbade i köket. Och jag hjälpte henne, men jag gjorde andra saker ochså.”

Per-Erik gjorde stora ögon. “Jobbade Sussie i köket? Det har jag svårt att tänka mig.” Saras ögon mörknade.

“Jaså, Suzy. Nej, hon är yogalärare. Henne såg vi inte så ofta. Hon var mycket i Amerika”

Per-Erik och Gerd tittade på varandra. Här fanns tydligen en hel del historia att gräva i. Eller kanske ännu bättre, låta ligga i träda....

Sara tog två små minilimpor som hon hade gjort och sa “Nu skall jag gå och rena mitt rum lite till!” Hon sprang iväg uppför trappan.

Gerd och Per-Erik gjorde stora ögon. Vad menade hon? En stund senare hörde dom den overkliga himmelska sången komma från hennes rum och en svag doft av rökelse sipprade ner till köket. Vilket underligt barn!

“Ja du, Gerd, sa Per-Erik. Alltid händer det nåt!”

Gerd skrattade lite oroligt.

“Ja du, Per-Erik, sa Gerd. Det är iallafall ingen risk att vi gör om samma misstag som vi gjorde med Suzanne, vad det nu var. Den här flickan sändes till oss från ett helt annat ställe.”

Kapitel 19, Familjen återförenas

Gerd lade på telfonluren. Hon såg alldeles blek ut.

“Vem var det?” undrade Per-Erik.

“Det var.., ja, det var Suzanne.”

“Vår Suzanne? Sussie? Vad sa hon? Var är hon?”

“Jaa, näe, uschalemej, jag behöver sätta mig ner. Alltså, hon ringde från Arlanda. Och hon är på väg hit.”

“Kommer hon hem? Nu?”

“Nja, hon sa att hon kommer hit och lämnar av sin dotter, som tydligen skall bo hos oss.”

“Har hon ett barn? Hur gammal är hon? Är det ett spädbarn?”

“Ja, jag vet inte alls, hon pratade väldigt fort, och sen tog pengarna slut i automaten.”

“Så dant. Då är det väl bäst vi dukar fram fika då.”

Gerd såg på sin man. “Det har du alldeles rätt i. Jag sätter på kaffe.”

Gerd och Per-Erik hade först blivit väldigt chockade när Sussie hade skrivit från London för att berätta att hon inte skulle komma tillbaka, därför att hon fått jobb som “sekreterare” åt bandet Thumpers. Alla visste ju vilka Thumpers var, tillochmed Gerd och Per-Erik, och dom förstod ju att det var ett erbjudande som Sussie inte kunde tacka nej till, även om nu läroverket inne i staden väntade. I början hade det dimpit ner vykort från diverse storstäder men efter några år hade dom inte hört mycket från Sussie. Det hade ju stått i alla tidningar när bandets sångare hade försvunnit i Indien, och sen visade det sig att Sussie var där ochså, eftersom hon skickade ett julkort därifrån där det stod att hon skulle stanna kvar för att unbilda sig till lärare. Det där förstod Gerd och Per-Erik inte alls, det måste ju finnas mycket bättre utbildningar här i Sverige, men Suzanne hade ju alltid varit speciell och gjort precis som hon själv velat.

Efter det hade det kommit ett kort nån gång ibland, inte ens varje år, bara nätt och jämnt så mycket att dom visste att hon levde. Och nu var hon i antågande efter tretton års frånvaro!

Hyrbilen svängde upp på den snöiga uppfarten mot den upplysta stugan. Gerd och Per-Erik öppnade dörren. Sussie föste en liten flicka framför sig, hon såg ut att vara ungefär tio år. “Hej, mamma och pappa, det här är Saraswati. Hon är jättesnäll och ni kommer komma jättebra överens. Här är hennes saker.” Hon ställde ner diverse kassar på hallgolvet. “Okej, då sticker jag nu, jag måste tillbaka till flygplatsen, så, ja, hej då, och ha det så bra.”

“Men Suzanne, sa Gerd, ska du inte komma in och fika iallafall?”

“Nej, vet du, vi har ett plan att passa, så jag har jättebråttom. Hej då Saraswati.” Saraswati tittade inte upp, och sa ingenting. Sen smällde dörren igen, och dom hörde bilen rulla bort längst den snöiga vägen.

Gerd och Per-Erik tittade på varandra. Den där Suzanne! Inte hade hon blivit trevligare med åren direkt. Framför dom stod den mest otroliga lilla varelse. Hon var klädd i en vit finkappa som släpade i golvet och hon hade mjukt vågigt brunt hår som hängde som ett vattenfall långt nedanför baken. Hon tittade upp på dom med enorma blå ögon och stora tårar trillade nerför hennes kinder. Det högg till i Gerd. Flickan hade farmors havsögon! Men istället för ett stormande ilsket nordhav, glittrade dom vänligt som ett tropiskt söderhav. Flickan satte ihop handflatorna framför hjärtat och sa “Namaste´” Namaste´ är en indisk hälsning som betyder “Det högsta inom mig hälsar det högsta inom dig” men Gerd som inte visste nåt om några indiska saker tyckte hon sa “Närmast dig.” Hon ryckte till och blev väldigt rörd.

“Men kära lilla tös, det är klart att vi är närmast dig ochså, vi är ju dina morföräldrar. Kom här och sätt dig, Sara, du är väl jättehungrig kan jag tänka mig.” Saraswati var utsvulten. Maten på planet hade varit vidrig, och kommit i en konstig liten plastlåda. Hon hade inte ätit eller sovit på tjugofyra timmar. “Prova bullen först du,” sa Gerd.

Saraswati bet i kanelbullen. Den doftade underbart och smakade ännu bättre. Kombinationen av kanel och kardemumma, med knapriga små sockerpärlor ovanpå var helt gudomlig. “Här, vill du ha mjölk ochså?” Mjölken var fantastisk, bätte än den hon var van vid på ashramen. “Ta en lussebulle nu lilla gumman.” sa Gerd. Saffran, och mjuka saftiga russin! Saraswati hade aldrig ätit nåt så gott i hela sitt liv. Sen kom den mjuka pepparkakan. Kryddpeppar, kanel, nejlikor och ingefära förenades i en himmelsk blandning. Saraswati var proppmätt. Hon kunde inte hålla ögonen öppna längre. Hon svajde lite och somnade med huvudet på Gerds axel.

Suzy kände sig otroligt irriterad där hon satt i bilen. Hon hatade att vara tillbaka i den här byhålan, om det ens bara var för en sekund. Åh, den torftiga lilla gården, det fula, gammalmodiga lilla köket! Hon lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Hon ville inte att nån skulle veta att hon kom härifrån, speciellt inte Gary som hade sån pefekt stil och alltid gjorde allt rätt. Gary saktade in bilen på den snöiga vägen och stannade mot snövallen vid vägkanten.

“Lyssna, Suzy, sa han. Det här har jag aldrig sagt till nån. Jag kommer från en liten håla i Michigan. Jag har aldrig träffat min far, han stack när han fick reda på att min mor var gravid. Hon jobbade på en fabrik som tillverkade bildelar. Min styvfar söp upp hennes lön och slog oss båda. När jag var tretton år dog min mor av asbestcancer. Då stack jag hemifrån och sen dess har jag klarat mig själv. Jag hade mitt första jobb när jag var tio år gammal, jag delade ut tidningar på min cykel, även när det var minus tjugo grader och snöstorm. Allt jag har har jag kämpat mig till. Mitt riktiga efternamn är Lebowinsky. Det är inte så att jag skäms över min bakgrund, men jag tycker ingen har med den att göra, och dessutom skulle den informationen distrahera från vem jag är idag. Vi skapar alla vår egen verklighet. Du och jag är bevis för att man är den man vill vara. Och det är därför vi förstår varandra så väl.“

Han startade bilen igen och körde upp på vägen. Suzy tittade förvånat på honom. Hon tog hans lediga hand och kramade den. Gary upphörde aldrig att imponera.

“Wow, sa Sara. Men en sak måste du svara på iallafall.”

“Vadå,” sa Gary vaksamt.

“Var fick du tag på isen och Ramlösan den där gången?”

Gary skrattade och kramade hennes hand tillbaka.

“Nej, nån mystik måste jag väl få behålla!” sa han.

Kapitel 18, Resan till Sverige

Planet började närma sig Arlanda och Saraswati tittade ut genom fönstret. Hon förstod inte riktigt vad hon såg. Allt var vitt. Träden var svarta och utan löv. Allt var helt dött. “Suzy, vad har hänt här?” frågade hon. Suzy tittade förstrött ut genom fönstret. “Oj, vad mycket snö. Det är bara vinter. Det ser ut så här.” Hon återgick till sin tidning. Saraswati häpnade. Visst hade hon hört talas om vinter och snö, men en sån här total förödelse hade hon inte kunnat föreställa sig. Vitt var dödens färg, det visste varenda människa i Indien och nu förstod hon varför.

Resan hade varit hemsk. Bombay var en helvetisk mardröm, en kokande gryta av människor som tryckte på från alla håll och tiggde och bad om vad som helst. Visst var folk fattiga i Sunitas by och i den lilla staden nära ashramen, men en sån här djup och förnedrande misär var bortom hennes vildaste fantasier. Det fanns folk utan ben, spetälska, blinda, alla klädda i lump, och alla tryckte på runt bilen och sträckte ut sina händer. Saraswati hade gråtit hysteriskt. Flygplatsen var enorm och desorienterande, planet och flygresan skrämmande. Saraswati hade blivit flygsjuk och kräkts. Suzy hade himlat med ögonen irriterat, men Gary hade räckt henne en liten papperspåse i precis sista sekunden och sen ringt på en flygvärdinna som kom och städade upp.

När dom steg ut från flygplatsen på Arlanda slog en chockerande kyla emot dom. Det var den kallaste och snöigaste vintern i mannaminne.

Luften var så kall att det gjorde ont i Saraswatis lungor när hon andades.

Dom sprang till hyrbilen som Gary hade hämtat upp. Fast hon bara varit utomhus i några sekunder var Saraswati kyld intill benmärgen och frös så hon skakade. I Bombay hade dom köpt henne en ny salwar kameez i ylle, men den var tunn och kortärmad. Ovanpå det hade hon en tunn kofta och på fötterna gymnastikskor. Hon hade sprungit barfota större delen av sitt liv, och nu hade hon skavsår. Saraswati tittade ut genom bilfönstret. Ingenstans såg hon något livstecken, det fanns inga människor, inga djur, inga växter. Hon grät. Hon hade hamnat i dödens rike och nu skulle hon existera som en levande död.

Dom stannade vid ett varuhus i ett köpcentrum. Gary släppte av henne och Suzy utanför dörren och dom sprang in genom den varma luftslussen. Hon behövde helt klart varmare kläder. Suzy visade henne olika jackor, blanka och pösiga, den ena fulare än den andra, och alla var dom för korta, dom täckte inte benen alls. Barnavdelningen låg precis bredvid damavdelningen och när hon vände sig om såg hon en lång vit yllekappa med sjalkrage och pälsfoder. Den såg ut som en liksvepning. Om hon nu var i dödens rike skulle en liksvepning passa alldeles utmärkt. Saraswati tog på sig kappan. Även i minsta storleken släpade den långt ner på golvet. Kappan var varm. Hon knöt skärpet runt midjan.

“Men, den där kan du ju inte ha! utbrast Suzy. Den är ju helt opraktisk ute på landet.” “Den här kappan, sa Saraswati”

Suzy höjde rösten. “Ta av dig den där löjliga kappan genast.” “Nej.”

“Och kan vi slänga det det där solkiga gamla linnet när vi ändå håller på!” Saraswati knöt skärpet hårdare. “Aldrig” sa hon. Suzy hade försökt få henne att slänga linnet redan i Bombay.

Gary hade dykt upp efter att ha parkerat bilen. Han harklade sig. “Suzy, varför bryr du dig? Om två timmar är det här inte ditt problem längre.” “Jamen, ser du vad den kostar? Det är ju löjligt, på ett barn.”

“Affärsutgift,” sa Gary medan han synade sina naglar. Suzy tittade på honom. Han hade rätt, som vanligt.

“Glöm inte att ilska inte är ett produktivt tillstånd” mumlade Gary.

“Håll tyst du ochså!” skrek Suzy. Hon sprang ilsket runt och samlade ihop diverse olika plagg som Saraswati skulle behöva, sockor, vantar, pyjamas, långkalsonger, tröjor och byxor. Under tiden hittade Saraswati en stor vit kashmirschal som hon knöt om huvudet. Suzy kom fram och krängde på henne ett par fodrade stövlar. Gary betalade för allting med sitt kreditkort och gick för att hämta bilen. Suzy och Saraswati tittade inte på varandra när dom sprang ut genom luftslussen till den väntande bilen. Resten av bilresan skedde under tystnad.

Kapitel 17, Guruji tar farväl

Guruji hade hoppats leva länge nog för att se Saraswati ta över hans ashram, men han var redan mycket gammal, och han visste att båda deras livsöden hade skrivits ner för länge sedan, och det fanns inget han eller någon annan kunde göra åt saken. Han låg i sitt lilla rum, på sin smala brits som var precis lika enkel som alla andras. Bredvid honom på en pall satt Saraswati och höll honom i handen. Han talade med svag röst, “Sjung nåt för mig, mitt barn.” “Självklart, papaji” Saraswati sjöng:

“Great Victory over Death Mantra

We worship the All-Seeing One.

Fragrant, he nourishes bounteously.

May I be free from the fear of death

like the fruit of the vine freed from it’s stem,

but not from the nectar of immortality.”

“En sån gudomlig röst.” mumlade Guruji. Utanför dörren ringlade sig en lång kö av människor som ville ta farväl av honom. Helst skulle han skicka iväg alla andra och bara ligga här och lyssna på Saraswatis underbara röst, men han visste att han hade ett ansvar att ta farväl av alla sina elever och anställda. Guruji hade levt ett rättfärdigt liv och såg fram emot nirvana, då hans individuella lidande och begär och medvetande skulle släckas ut och han skulle bli ett med världsalltet. Han låg lugnt och inväntade den eviga, fridfulla icke-existensen och han visste att Saraswati förstod och inte skulle sörja för honom.

Inne i köket höll Sunita på att förbereda lunchen när Padma, hennes bästa väninna rusade in. “Sunita! Suzy och Gary tänker ta Saraswati härifrån.” “Vad säger du?” ropade Sunita “Hur vet du det?” “Dom var uppe på taket, och jag ställde mig på stegen och tjuvlyssnade” Inget skvaller undgick Padma. “Gary säger att Arjun kommer döda henne när Guruji går bort om dom inte tar henne härifrån.” En tår trillade nerför Sunitas kind. Hon hade ju alltid vetat att hon bara haft det här otroliga barnet till låns, och vilken fröjd hon hade varit. Hon var så godhjärtad och medkännande och alltid redo att hjälpa andra. Sunita hade förstås märkt hur Arjun tittade hatiskt på Saraswati, och hon visste hur hett han längtade efter att bli ledare här på ashramen och bli den nästa gurun som alla skulle se upp till. Hon trodde alldeles säkert att han var kapabel till vad som helst för att nå sitt mål.

“Skall dom ta med henne till Amerika?” frågade Sunita.

“Nej, dom skall lämna bort henne till några andra. Jag hörde inte vem.”

Stackars Saraswati. Hon skulle bli lämnad på en okänd plats, med främmande människor. Dom fick se till att hon hade nån slags reskassa med sig så hon klarade sig i en katastrof. Fastän kvinnorna här var ganska fattiga hade alla fått några guldsmycken när dom gifte sig. Padma och Sunita gick runt till alla dom kände och förklarade situationen, och bad dom att ge ett smycke var. Alla som kände Saraswati älskade henne, och snart var deras knyte fullt med örhängen och armband, ringar och halsband. Sunita tog ett av Saraswatis linnen och sydde på en bred bård nertill. Däri lade hon alla guldsmyckena och sydde upp fållen så inget syntes. Linnet var tungt, och på kvällen när Saraswati kom hem satte Sunita på henne det och sa “Ta inte av dig det här linnet, och ge det inte till nån annan. Och kom ihåg att vad som än händer så har varje dag vi haft tillsammans varit den bästa dagen i mitt liv.”

Saraswati tittade på henne med stora ögon. Så dramatisk hennes maa lät! Hon var väl ledsen över att Guruji höll på att dö.

“Oroa dig inte Maa, sa Saraswati. Allt står skrivet, och allt som måste ske kommer ske.” “Det låter fint, min lilla flicka,” sa Sunita. Så lillgammal hon var! Men hon hade ju haft en väldigt ovanlig uppväxt här på ashramen som Gurujis lärling. Hon hoppades innerligt Saraswati skulle hamna hon bra människor.

“Kom och sitt här i mitt knä en stund.” bad hon. Saraswati gick och satt sig och kramade om sin maa. Medan hon blinkade bort tårar undrade Sunita hur många fler såna här stunder dom skulle få.

Kapitel 16, Guruji ligger för döden, 1978

Guruji låg för döden. Uppe på taket, som hade blivit deras privata mötesplats, satt Gary och Suzy och diskuterade situationen.

“Jag kommer sakna Guruji, sa Gary, han är en otrolig guru och en alltigenom god människa.”

“Vad händer med skolan i Los Angeles när han dör?” frågade Sussie. Gary log brett. “Det är business som vanligt, förstås!”

“Men kommer inte Arjun försöka lägga sig i hur vi sköter saker?” undrade Sussie.

“Skolan ägs av företaget Guruji, Inc. Guruji inc, ägs av mig. Jag såg till att skriva allt på mitt namn från början. Det finns inget Arjun kan göra. Dessutom, fortsatte Gary, kommer Arjun vara fullständigt upptagen med att sköta sitt lilla kungarike här. Han har aldrig varit speciellt intresserad av USA. Han gillar att vara en stor fisk i en liten damm.” Suzy var imponerad. “Skall vi fortsätta bidra till sjukhuset och skolan här då? undrade hon. Vi får ju en enorm kredibilitet genom våra välgörande aktiviteter.”

“Nja, jag har en annan plan. Gary log brett igen. Han plockade fram en hopvikt arkitektritning ur fickan. Jag gjorde en liten marknads- undersökning, och det visar sig att våra kunder bryr sig inte alls om var vi gör välgörande arbete, bara att vi gör det. Därför har Guruji Inc köpt ett stort landområde i östra Costa Rica, på Karibiska Havet. Jag har planer för en kursgård, ett privat hem för oss, och ett fantastiskt barnhem och skola för lokala barn, och ett naturreservat för havsköldpaddor. Folk börjar bry sig mer och mer om miljöfrågor. Costa Rica är en mycket lättare flygresa, och så blir man inte sjuk av maten där!” Både Suzy och Gary var tvugna att skratta åt den sista biten. Ingen av dom hade varit sjuka en enda dag i sitt liv. “Dessutom har jag planer på en hel ny serie kurser som Guruji inte skulle ha varit så trakterad av. Tex, “Bli vän med dina pengar” och “Finanser och Lycka”.

“Så fort vi kommer tillbaka till USA skriver vi över hälften av företaget på dig. Jag har sett det här projektet som ett 50-50 partnerskap från början. Men det är klart, om du föredrar kan vi göra det till ett 75-75 partnerskap.” Suzy blev tvungen att boxa honom på armen för den kommentaren.

Gary såg lekfullt uppfodrande på henne. “Nå?” sa han.

Suzy hade aldrig gett nån beröm i hela sitt liv. Hon tog ett djupt andetag.

“Ah, em, Gary, du har tänkt på allt. Det är helt otroligt. Jag är verkligen imponerad. Tack för allt ditt arbete. För oss båda.”

Gary strålade. “Ser man på! Det var väl inte så farligt! Det är viktigt att visa sin partner uppskattning. Du kanske skulle vilja ta en av mina kurser i Intimitet och Samlevnad,” retades han. “Nej tack, sa Suzy, din närvaro räcker mer än väl.” Gary plockade fram en liten svart ask och tog ut en ring ur den. Han satt den på hennes finger. “Jag vill att du ska ha den här ringen. Lagligt och skattemässigt kommer allt gå mycket smidigare om vi är gifta. Och sen tycker jag vi passar rätt bra ihop ochså. Eller hur?”

Sussie tittade på ringen och log. Ringen var som allt Gary ordnade smakfull och perfekt. Den var i antik bysantinsk stil, med en stor rubin och mindre diamanter. “Ja, sa hon, Vi passar perfekt ihop.”

“Då var det bara en sak kvar att diskutera,” sa Gary. “Vadå, retades Suzy, jag trodde jag sa att du hade tänkt på allt!” “Det har jag, sa Gary, det är därför vi måste prata om vad som skall hända med Saraswati nu.”

Suzy hängde lite med huvudet. Hon hade aldrigt pratat med Gary om ungen. Fy vad jobbigt att hon måste tänka på det där nu, när allt annat var så bra, och hon en gång i tiden hade ordnat allt så fint. Hon andades ut hårt. “Kan hon inte bara stanna här då?” “Du vet att det inte går, sa Gary. Arjun kommer döda henne. Jag säger det inte som ett skämt. En “olycka” kommer ske, eller så kommer hon försvinna spårlöst som du vet vem.” Suzy hängde ännu mer med huvudet. Hon hade aldrig pratat med Gary on Tommy heller. Men Gary tog det ju som sitt jobb att veta allt.

“Du har väl sett hur avundsjuk han är på henne. Hela sitt liv har han gått och väntat på att den här ashramen skall bli hans. Och allt Guruji ser är Saraswati och hennes vackra röst och alla som pratar om att hon är en boddhisattwa. Hon måste bort härifrån.” “Kan vi inte ge Sunita lite pengar och låta Saraswati bo med henne i hennes hemby?” sa Suzy.

Gary tittade på henne intensivt. “Suzy, hon är en smart unge, hon behöver gå i en riktig skola, hon kan inte ruttna bort i nån indisk by. Dessuton skulle Arjun hitta henne där efter fem minuter. Hon är ditt kött och blod Suzy, vare sig du vill det eller inte. Jag har frivilligt valt att förbli barnlös...och tja, du hade inte exakt det valet, men om du vill kan hon följa med oss till L.A.....” Dom såg tysta på varandra en stund, och sen skakade båda två på huvudet. “Nej, sa Gary. Det ingick inte riktigt i planen eller hur?” Suzy log sorgset. “Det är synd, sa Gary, det är ju slöseri på den där otroliga rösten. Chanting har ju blivit väldigt populärt i L.A. och folk skulle betala otroliga summor för att höra Tommy Steeles dotter sjunga. Vi skulle lätt kunna få skivkontrakt och allting. Det var ju ochså tråkigt att han satte sprätt på alla sina pengar, annars hade du kunnat stämma dödsboet.”

“Det är ingen som vet nåt om det där, sa Suzy, och det är en period av mitt liv som jag helst inte vill tänka på.”

“Ingen förstår det bättre än jag, sa Gary. Har du någon familj som kan ta hend om henne?” Suzy såg upp. En plan började ta form i hennes hjärna.

Kapitel 15, Los Angeles

Sussie gick mot utgången på Los Angeles flygplats. Hon skulle vara här i fyra månader. Det var första gången på fem år som hon var utanför Indien. Allt var svalt och rent och fast det var mycket folk så trängdes och knuffades ingen. Dom automatiska dörrarna öppnade sig framför henne med ett pysande ljud. Rakt framför dörren stod Gary och lutade sig mot en öppen silverfärgad bil. Han var iklädd en ljus, elegant kostym, och sitt vanliga retsamma leeende. Bilen stod parkerad precis under en skylt där det stod “NO PARKING” med röda bokstäver. En parkeringsvakt gick förbi, och Sussie såg hur Gary smusslade åt honom en sedel. “Suzy!“ utbrast han “Jag ville inte att du skulle behöva gå för långt!” Han höll upp bildörren åt henne och hon hoppade in, glad att vara var som helst utom ashramen.

“Det är fantastiskt att se dig på rätt sida om Stilla Havet” sa Gary. “Jag tänkte att vi skulle börja med det viktigaste först. Shopping! Du kommer behöva en del nya kläder här i LA.” Sussie blev nästan tårögd vid blotta tanken. Shopping! Det var så länge sen hon hade satt fot i en vanlig affär. Hon hade verkligen utstått en otrolig prövning. Men hon hade varit stark, och nu skulle hennes belöning komma. Bilen susade mjukt fram, det var mycket traffik men alla körde fort och vägarna var stora och välhållna. Stilla havet glittrade blått och överallt svajade palmer.

Dom körde in på en elegant shoppinggata och stannade framför ett varuhus. En ung man tog bilnycklarna från Gary och körde iväg och parkerade bilen. Dom klev in i varuhuset. Det var tyst och svalt, det doftade diskret av dyra parfymer. Allting var vackert och inbjudande. “Det är som ett tempel helgat till konsumtion, eller hur?” sa Gary. “Jag har beställt en tid med en personlig shoppare som jag känner.” En personlig shoppare! Sussie häpnade faktiskt lite. Dom tog rulltrappan upp till andra våningen där en snyggt klädd kvinna mötte dom. “Det här är Tracy, sa Gary. Tracy - Suzy” Tracy hade redan hängt upp ett urval kläder i provrummet, och Gary satt utanför på en soffa och väntade. Alla kläderna var dyra och vackra, i exklusiva material och något indiskt inspirerade, även om dom egentligen kom från Paris eller Milano. Sussie klev ur provrummet och ställde sig framför spegeln. Jag ser ut som en indisk prinsessa i en Hollywoodfilm, tänkte hon. “Du ser vad vi försöker göra här?” sa Gary. “Våra klienter är inte intresserade av det riktiga Indien, dom vill ha illusionen av det mystiska österlandet, fullt av djup och svårfångad visdom som vi skall dela med oss av, mot en viss avgift.” smålog han. Sussie tittade på på prislappen på den tunika hon hade på sig. Den kostade mer än hon skulle tjäna på flera år hos Guruji. En obekant känsla av tacksamhet spirade i hennes bröst. “Tack Gary, sa hon. Dom här kläderna är fantastiska.” Gary log brett. “Åh, tacka inte mig, sa han. Det här är en legitim affärsutgift. Vi är ju här för att spela våra roller. Då måste vi presentera en viss image. Kunden har ju alltid rätt, inte sant?”

Sussie satt i den öppna bilen medan vinden lekte med hennes nyklippta hår. Efter shoppingen hade Gary tagit henne till en hipp skönhetssalong. I Indien hade hennes blonda hår bara hängt ner på ryggen i en lång fläta, men nu var det snyggt klippt i en modern frisyr. “Jag tänkte att du helst skulle vilja slippa indisk mat under tiden du är här” sa Gary. Sussie skrattade. “Ja, det är det minsta man kan säga!” Dom parkerade och gick in i en liten, liten restaurang som var byggd i japansk stil. “Mr. Hodaka! Hur står det till? ropade Gary till kocken, som stod bakom en bardisk. “Good evening, Mr. Barton, sa kocken. Jag skall göra något väldigt speciellt för er två ikväll. Varsågoda och sitt ner!” Kocken jobbade otroligt snabbt med stora vassa knivar, han skar upp rå fisk, formade ris och andra saker som Sussie inte kände igen till små rullar. Allt såg ut som ett konstverk. Sussie bet tveksamt i en av bitarna. Smakerna var helt nya för henne, unika, svala och välbalanserade. “Wow! utbrast hon. Jag vill aldrig äta nåt annat i resten av mitt liv!” Gary skrattade glatt och Hodaka bugade sig ärat.

Medan solen sjönk ner i Stilla Havet körde dom norrut till Malibu där Gary bodde. Han parkerade framför ett hus som låg på en klippa ovanför havet och bar in alla kassarna från varuhuset. “Det här är ditt rum, Suzy.

Här är ditt badrum, och här är din garderob.” För en gångs skull såg han allvarlig ut. “Jag hyr det här huset, och om jag av nån anledning måste flytta så tar jag med alla dina saker och organiserar dom exakt likadant på nästa ställe. Du kommer alltid ha ett hem här i L.A. Och nu tänker jag lämna dig ifred så du kan duscha och få lite sömn. Imorgon är en stor dag för oss. Folk har betalt enorma summor för att vara med på din första lektion här i USA. Efteråt är det mottagning och invigning av vår nya yoga lokal. Jag vet att det där med att smila upp dig och vara trevlig mot folk du

inte direkt känner eller gillar inte är din melodi, men det här är business och det är det som krävs om vi skall lyckas. Du kommer vara fantastisk! Och sen har du ju mig där! flinade han. Sov gott!”

Sussie steg in i den marmorklädda duschen och lät det varma vattnet strila över sig i minst en halvtimme. Sen la hon sig i den mjuka breda sängen och sträckte nöjt på sig. Att var trevlig mot några rika, tråkiga människor imorgon skulle väl inte bli några problem alls!

Kapitel 14, Gary

En dag anlände en amerikan till ashramen. Han kom lite ryktesomsusad, han var väldigt känd i USA i spirituella cirklar. Gary var mager och vältränad, hade solbrun hy och kort mörkt hår, listiga ljusbruna ögon och ett leende som kunde tolkas som antingen lekfullt eller överlägset. Det första han gjorde var att gå in i köket och charma alla tanterna som jobbade där. Efter det verkade det som om maten alltid var lite bättre vid Garys bord, mer varierad, frukten sötare och mognare. Sussie såg till att sitta där under måltiderna. Det andra han gjorde var att stänga in sig i långa möten med Guruji. Och det tredje var att börja sikta in sig på Sussie. Hon kände det som om han alltid iakttog henne under meditionen och speciellt under yoga lektionerna, men alltid när hon vände sig åt hans håll såg han rakt fram och jobbade med det han skulle.

Sussie och Arjun hade delat upp yogaklasserna så han hade nybörjarna och de mindre avancerade och hon undervisade dom högre nivåerna. Hennes rykte hade börjat sprida sig, yogalärare från Europa och USA hade börjat komma till ashramen speciellt för att träna med den fantastiska Suzy. Inte nog med att hon själv kunde utföra dom svåraste asana med en grace och lätthet som förstummade, hon såg precis vad andra gjorde fel, och kunde förklara för dom exakt vad dom behövde jobba på. “Ta Ekapada Galavasana.” sa Sussie. Alla försökte balansera i en armhävning med benen och fötterna helt lyfta från golvet. Hon gick förbi Gary. “Lyft dom nedre revbenen inåt.” sa hon. Hon tyckte han blinkade åt henne. Flirtade han med henne? Mitt under en yoga klass! En sån fräckhet. “Fem minuter till i posen” sa hon och dom flesta eleverna stönade och sjönk ner mot golvet en efter en. Men Gary höll ut, hela tiden. Han var visst nåt alldeles speciellt!

Efter kvällens medition väntade han på henne utanför dörren. “Suzy, sa han. Jag undrar om du skulle vilja äta middag med mig.” Sussie skrattade lite. “Gör vi inte det redan varje kväll?” sa hon. “Jovisst, sa Gary. Men jag tänkte vi kunda må bra av lite miljöombyte. Till den lilla grad det är möjligt här. Följ med mig!” Sussie följde nyfiket efter Gary. Huset där meditationen skedde var av cement och hade ett platt tak. Gary ledde henne runt till baksidan där en stege stod lutad mot väggen. “Klättra upp först du, så håller jag stegen” sa Gary. Sussie skrattade lite. Vad var det här för nåt? Hon klättrade upp på taket, och Gary följde efter och drog upp stegen.

Uppe på taket låg en picknick framdukad på en mönstrad duk. Maten hade helt klart tilllagats i ashramens kök, det var naan, flatbröd, raita, en slags yoghurtdip, ris och curry, och frukt, men allt såg mer aptitligt ut än vanligt och var fint upplagt. Runtom stod diverse sirliga lyktor med tända ljus i. Sussie var tvungen att skratta ännu mer. “Du är en riktig fixare du, Gary”, sa hon.“Ja, men vänta nu ska du se, det bästa av allt!” sa Gary. Han tog fram en hink med riktig is i, och ur den tog han till hennes förvåning upp två Ramlösa! Han hällde upp den iskalla Ramlösan i två glas. Sussie var imponerad, men det ville hon inte erkänna. “Hur i all världen lyckades du få hit is och Ramlösa?” undrade hon. “Ah, om jag avslöjade det, skulle jag tyvärr bli tvungen att döda dig,” log Gary retsamt. “Så det får förbli min hemlighet.” “Men allvarligt talat, fortsatte han. Jag ville prata med dig om din framtid. Jag har övertalat Guruji om att öppna en till skola i Los Angeles. Den skall heta “The Guruji Institute of Spirituality and Wellness of Beverly Hills.” Jag är utblildad psykolog, men har surnat på den traditionella psykologins möjliheter att hjälpa folk att finna lycka. Indisk filosofi har så mycket mer att erbjuda och har börjat bli enormt populärt i USA. Vi skall inrikta oss på en välbärgad målgrupp som har samma problem som alla andra, plus en del som är unika för rika människor. Du kan inte tro hur mycket såna människor är villiga att betala för sitt välmående. En del av inkomsterna kommer gå till att driva sjukhuset här och hjälpa fattiga människor på olika sätt. En del av vinsten stannar i USA. Vi behöver yoga instruktörer. Du vet inte det här än, men folk i yoga cirklar i USA har börjat tala om dig. Du kan bli enorm, den största nånsin. Och jag lovar dig att om vi sköter det här rätt kan den materiella belöningen för oss bli avsevärd. Inte för att vi borde tänka på sånt, men jag vet att du förstår precis vad jag menar.” Sussie vidgade ögonen. Äntligen nån som förstod vad det rörde sig om! Äntligen nån som såg henne för det hon var! Äntligen skulle hon komma BORT från Indien!

“Gary, sa Sussie, det låter som en fantastisk ide´, och jag skall ge hundrafemtio procent för att vi skall lyckas” “Hundrafemtio procent! smålog Gary. Bäst att vi låter nån annan sköta bokföringen då!” Han lyfte sitt glas. “Skål Suzy, för en lysande framtid!” Sussie drack ur sitt immande glas. Hon kunde inte komma ihåg sista gången hon drack något riktigt kallt och uppfriskande. Den här Gary visste allt vad han sysslade med!

Kapitel 13, Saraswati

När Saraswati kom till världen och hade blivit döpt av Guruji och alla äntligen lämnade henne ifred reste sig Sussie upp ur sängen. Alla dom indiska tanterna hade försökt visa henne hur hon skulle amma ungen, och hon hade sagt åt dom “Jag måste vila, kom tillbaka om en timme.” Var dom inte kloka eller, trodde dom att hon var en himla kossa? Gud vad äckligt! Hon hade inte planerat för den här ungen, och nog för att hon var söt och allting, (skulle bara fattas annat!) så hade Sussie inga planer alls på att bli nån slags barnvakt på heltid. Eller ens halvtid. Nu hade hon lite bråttom. Det gällde att bli av med ungen innnan tanterna kom tillbaka. Hon befann sig inne i det lilla sjukhuset som Guruji drev för fattiga indier. Hon plockade upp ungen och sneglade ut genom dörren. Kusten var klar. Hon gick nerför korridoren och tittade in i olika rum. Här var en gammal gubbe med all sin familj runt omkring sig, där en lite pojke med benet i gips... men längre ner i korridoren hörde hon gråt och bölanden. Hon tittade in i rummet. Perfekt! Där var Sunita, en av flickorna från köket. Hon hade väntat barn samtidigt som Sussie. Den lilla had dött under födseln, hon låg livlös på ett bord och alla släktingarna grät och skrek hysteriskt. Sussie gick lugnt fram till Sunita och gav henne ungen. “Här, sa hon. Hon heter Saraswati. Ta väl hand om henne” Sen vände hon på klacken om och gick därifrån. Sussie kände sig genast lättad. Hon kände nästan för att springa med hoppsasteg! Skönt att den biten var avklarat och allt hade ordnat sig så lätt! Nu var det dags att återgå till yogan. Arjun hade sagt att hon skulle vänta en vecka efter födseln innan hon kom tillbaka till yogan, men det skulle dom nog bli två om. Allra minst kunde hon ju studera sina anatomiböcker. Om hon skulle kunna förklara för andra hur dom skulle kunna förbättra sina yogaposer behövde hon förstå var varje muskel och ben satt och vad dom gjorde.

Inne i Sunitas rum utbrast nu ett helt annat slags rabalder. Alla trängde sig runt Sunita för att se den söta lilla bebisen. Vad menade den där människan, gav hon bort sin bebis? Hon var förstås för fin för att ta hand om henne själv! Sunita var hänryckt. Den lilla flickan hade enorma blå ögon som skimmrade i olika blå nyanser. “Som havet utanför Goa”, sa Sunitas mormor, som hade varit där som ung. Alla tyckte att hon log, fastän dom visste att det igentligen var alldeles för tidigt. Vilken fantastisk gåva! Sunita tryckte Saraswati till sitt bröst. Hon älskade henne redan nåt alldeles enormt. Saraswati log fridfullt och sparkade sina små ben. Hon var en förnöjsam bebis.

Från den dagen framåt bar Sunita Saraswati i ett knyte tills hon blev stor nog att gå själv, och på nätterna sov dom på en madrass i sin lilla hydda bredvid köket. Då och då kom Sussie förbi och lekte lite med henne och sjöng svenska sånger, men hon tröttnade snabbt och återgick till yogan. Ibland var hon borta i flera månader i sträck men det tänkte inte Saraswati speciellt mycket på. När det var en högtid eller en stor fest fick hon följa med Sunita hem till hennes by. Hennes favorit var Holi, när alla klädde sig i vitt och sprang runt och slängde färg på varandra. Diwali, ljusets fest, var ochså alltid rolig och spännande, speciellt fyrverkerierna. Ibland fick hon följa med Sunita till templet inne i stan. Dom snurrade runt statyn av Ganesha, elefantguden, bad böner, tände rökelse och lämnade några blommor framför statyn på Krishna. Och ibland gick dom till marknaden och köpte tyg eller kryddor.

Det hände alltid nåt på ashramen, människor kom från olika länder för att gå på kurserna, springpojkar kom och levererade varor, nån av kvinnorna behövde hjälp med att passa sin bebis, kor fick kalvar, mat behövde lagas, och i hantverksfabriken kunde man se hur kvinnorna sydde och broderade. Från början var hon ochså Gurujis speciella favorit. Han hade valt ett att leva ett enkelt liv, ungefär som en munk, för att kunna ängna all sin energi åt meditationen och sina elever. Saraswati blev den dotter han aldrig haft. Hon var den enda som fick sitta inne i hans rum och läsa dom uråldriga böckerna på Sanskrit, nåt hon tog till sig lätt. Guruji hade aldrig sett maken till en sån kvick och lättlärd elev. En dag när hon sprang genom trädgården och sjöng en av visorna Sussie hade lärt henne upptäckte han dessutom att hon hade en fantastisk sångröst. Inte så konstigt kanske med tanke på vem hennes far hade varit! Sen den dagen fick hon sitta vid hans sida under morgonmeditationen och sjunga dagens välsignelse eller bön.

Hennes klara flicksopran klingade genom den tysta mörka morgonen, och alla som hörde den fick gåshud vare sig dom ville eller inte.

“Lead us from unreal to Real,

Lead us from darkness into Light,

Lead us to the fear of Death,

To knowledge of Immortality”

sjöng Saraswati och alla häpnades över att hennes unga röst kunde ha ett sånt djup, en sån känsla. Det viskades om att hon var en Bodhisattwa, precis som Guruji, en riktigt helig person som levt många goda liv, och nu var snäppet ifrån att återfödas som en Buddha, en som skulle rädda världen, för att sen uppnå nirvana, att upplösas i världsalltet och slippa återfödantets eviga hjul.

Nån som inte var glad åt dom här spekulationerna var Arjun. Han hade alltid varit Gurujis favorit tidigare, det var han som skulle ta över ashramen efter Guruji, inte nån liten blåögd flicka som inte ens var indisk. Arjun höll ett vakande öga på flickan och bidade sin tid.

Kapitel 12, Guruji

Guruji gick genom trädgården. Det hade varit en förfärlig, uppslitande tid efter den där engelska rockstjärnan hade försvunnit. Ashramen var menad att vara ett fridens tempel, en värld avskild från verkligheten där meditation och andliga värden stod högst. På sistone hade det varit allt annat än fridfullt här med journalister som stod och gapade utanför grinden, fotografer som klättrade på murarna, och poliser som han dessvärre blivit tvungen att släppa in. Inget hade hjälp förstås, den där stackars pojken var och förblev spålöst försvunnen. Guruji misstänkte att han hade blivit inblandad med nån lokal gangster som sålde droger och sen inte betalat vad han lovat. Han visste förstås vilka dom där typerna var, och dom var inte att leka med. Det var verkligen frågan om det var värt att ha hit människor med sådana problem. Men han ville ju hjälpa alla han kunde, han ville sprida fridens budskap till så många som möjligt.

Inifrån rockstjärnans hydda hörde han nån som grät hysteriskt. Javisst, den lilla flickan! Hon var fortfaraqnde kvar! Han hade trott att hon skulle åka härifrån med sångarnens manger, men det hade hon inte gjort. Guruji gick in i hyddan.

“Men lilla vän! Är det så illa ställt?” “Jag vet inte vad jag ska ta mig till!” bölade Sussie.

“Jag kan inte åka hem! Det går inte.” Guruji tog hennes hand i sin. “Suzy”, sa han lite tveksamt. Han var inte helt säker på att han kom ihåg vad hon hette. Så mycket uppmärksamhet hade dragits till rockstjärnan. “Jag har lagt märke till dig under yoga- klasserna. Jag har aldrig sett en mer naturlig talang än din. Du skulle kunna bli en yogini av världsklass. Men jag är rädd för att du använder yoga av fåfängliga skäl, för att se bättre ut än alla andra, istället för att försöka se in i ditt inre, och bli en bättre människa.” Sussie hickade till och slutade gråta. Sa han världsklass? Det kanske var det här hon var menad att bli bra på? Men vem brydde sig egenligen om yoga förutom en handfull personer? “Om du vill stanna här så kan Arjun träna dig till att bli yoga lärare”, fortsatte Guruji. Arjun var Gurujis brorson, som ledde yogaklasserna. “Vi skulle behöva en till lärare. Jag kan betala dig en liten lön, och du får stanna så länge du vill. Och när den nya, lilla personen kommer har vi nog plats för honom ochså.” “Det är en flicka.” sa Sussie automatiskt. Guruji lyfte på ögonbrynen. “Så säker? Iallafall, förutsättningen för att jag skall ge dig det här erbjudandet, är att du fortsätter arbeta på ditt inre liv, att vända dig bort ifrån habegär och strävan efter materiella tillgångar och försöka sträcka dig efter den enkla lycka som bor inom själen hos oss alla.” Sussie tittade inom sig själv en sekund. Där fanns en drivkraft som var så stark att inget kunde stoppa den. Den sa “Jag vill bli nån som alla ser upp till och jag vill ha det bästa av allt” Det fanns liksom inget att göra åt den saken. Det här var helt enkelt en prövning som hon behövde gå igenom. Många kända och historiska människor hade utsatts för prövningar, för att sen gå vidare till alla möjliga stora segrar. “Jag lovar, sa Sussie. När kan vi börja?”

Kapitel 11, Indien, 1968

Sussie låg på den smala britsen i sin hydda på ashramen och grät så hon skakade. Tommy var försvunnen, hon var med barn, och hon befann sig ute på vischan i Indien. Och hon var bara 18 år! Hur kunde det ha gått såhär illa?

I början hade livet med Tommy varit en dans på röda rosor. Tommy var jättekar i henne och dom var tillsammans hela tiden. Dom reste till olika länder för bandets konserter och allt var nytt och spännande. Grabbarna i bandet var kul och hon träffade massvis med andra kändisar. Men efter ett tag började det hela bli lite enahanda. Konsertena var sig rätt lika efter ett tag. Sen var alla uppe sent och festade. Och sen sov dom till sent på eftermiddagen. Nästa dag började allt om igen. Tommy drack väldigt mycket och han använde en hel del droger, nåt som Sussie had noll intresse av. Hon ville alltid vara helt klar i hjärnan och ha maximal kontroll över alla situationer. Och det värsta av allt var att ingen var direkt inresserad av henne som person. Sussie insåg att alla såg henne som ett bihang till Tommy, och ett ganska tillfälligt bihang dessutom. Hon behövde bli känd för sig själv, inte bara som nåns flickvän. Men vad kunde hon göra? Hon kunde inte sjunga. Hon kunde inte spela nåt instrument. Hon hade prövat båda och det hade inte varit vackert. Hon måste komma på vad hon var bra på!

För något år sen hade grabbarna i bandet blivit intresserade av indisk mystik och religion och börjat gå till en indisk guru i London. Tillochmed deras musik hade förändrat sig en del. Tommy var den som hade blivit mest gripen av den där indiska religionen. Samtidigt hade han börjat använda mer och mer droger och blivit mer och mer opålitlig. Bandet hade tillochmed fått avbryta en konsert för att Tommy varit helt borta och trillat av scenen. Nu bestämde bandets manager att Tommy skulle må bra av en paus, han skulle skickas till en ashram i Indien, där han skulle äta vegetarisk mat, meditera, göra yoga och hållas långt bortifrån allt vad droger hette. Och hon skulle följa med och se efter honom.

Redan innan dom åkte dit var hon tveksam. Indien? Var inte det ett väldigt fattigt land? När dom väl kom fram tog det inte många sekunder innan hon fick sina värsta farhågor besannade. Indien var värre än den värsta mardröm. Det var fattigt och smutsigt, varmt och fuktigt. Folk pratade konstigt, maten var alldeles för starkt kryddad.

Det var totalt kaos överallt. Folk knuffades och spottade och skrek. Ibland låg det tillochmed döda människor på gatan! Hade dom bara kunnat installera sig i nåt palats med en massa tjänare skulle hon väl kunna ha haft överseelse med landets allmänna vidrighet. Men nej, dom bodde på en ashram, vilket var en slags religiös institution vars filosofi gick ut på att leva så fattigt som möjligt. Alla bodde i enkla hyddor och sov på hårda britsar. Man gick upp i mörkret klockan fem för att gå på meditation, ledd av Guruji. Sen var det yoga i flera timmar, följd av ris och dal till lunch, dal var en slags linsgryta, alltid samma varje dag. Sen var alla tvugna att göra nåt slags fysiskt arbete på gården för att hjälpa till, som att sopa eller mjölka kor eller tömma dasstunnor. Dass! Dom hade utedass! Och man duschade med en hink. Så vedervärdigt hade hon ens inte haft det i Sverige. Sen var det mer meditation följd av mer ris och grönsakscurry till middag. Sen stupade man i säng på sin hårda brits.

Den enda ljuspunkten var yoga. Sussies kropp var som gjord för yoga. Alla år med balett och gymnastik hade äntligen gett utdelning. Hon var lätt som en fjäder och stark och vig som en katt och kunde inte förstå hur alla pustade och kämpade för att utföra alla poser, asanas, som kom helt naturligt för henne. Hon kunde stå på händer mitt i rummet när alla ansträngde sig för att komma upp mot en vägg. Hon kunde böja sig rakt ner mot golvet och vika sig helt platt när alla stod och kämpade med runda ryggar för att nudda tårna. Och när hon utövade yoga tystnade den där lilla rösten i huvudet som alltid sa MER, BÄTTRE, STÖRRE och framför allt BORT!

Det var ju meningen att Tommy skulle hålla sig borta från droger här i Indien, men efter ett tag började han smita in till byn på nätterna där det fanns nån som sålde gud vet vad. Och en natt kom han inte tillbaka. Hon visste att han inte bara hade stuckit ifrån henne för det hade stått i alla tidningar om hans försvinnande, och både polisen och hans manager hade varit här och ställt frågor. Mangern hade erbjudit henne en biljett hem till Sverige, men hon kunde ju inte bara åka hem. Så nesligt det skulle vara! Vad alla skulle skratta åt henne, elaka och skadeglada över att den malliga Sussie fått det hon förtjänade. Nej, att åka hem var inte ett alternativ.

Kapitel 10, Hello London! 1966

Sussie petade lite ointresserat i sin hummer. Hon valde alltid av princip det dyraste på menyn. Man måste ju testa all fin mat man läst om! Nu kunde hon intyga att ostron var inget vidare. Rysk kaviar var ingen höjdare heller, men det gick ner. Gåsleverpate var okej, som leverpastej ungefär. Men på det stora hela var hon inte så mycket för mat, men var det nu nån annan som betalade så!

Alla dörrar hade öppnat sig för Sussie i London. Allt hon behövde göra var att visa sig så stod det män på rad för att bjuda på drinkar och middagar. Dörrvakter viftade in henne på privata klubbar, och hon behövde aldrig betala inträde. London var som en stor och ändlös fest. Och bäst av allt var Carnaby Street! Det var här allt hände och Sussie hade snabbt hittat dit. I boutiquen Lady Jane utrustade Sussie sig för sitt nya liv, med kortkorta kjolar, smala lackstövlar med höga stora klackar, skjortor med engelska flaggan, kort klänning i orange och lila. Hon var såå hip, så mod. På nattklubbarna Flamingo och Marquee dansade hon i timmar och hörde alla nya rockband och runt ett eller två på natten gick alla till The Roaring Twenties som hade en DJ från Jamaica, och lyssnade på reggae och ska. Det var hur kul som helst. Problemet var att veckorna gick och hon hade ingen direkt plan över vad som skulle hända när dom åtta veckorna var slut. Visst, hon hade fått diverse erbjudanden om att jobba i bar eller på konstgalleri, men det var inte alls nåt sånt hon hade tänkt sig. Hon skulle göra nåt stort, bli känd, rik....

James, kvällens kavaljer lutade sig fram och hällde mer chamagne i hennes glas. Han var stilig och hade gott om pengar, men jobbade på bank eller nåt annat tråkigt, nåt som hon knappt kunde komma ihåg fast han pratade om sitt jobb hela tiden. Dom höll på att diskutera hur hon kunde stanna kvar i London. “Jag kanske kan fixa nåt på mitt kontor, sa James. Kan du skriva maskin?” Sussie ryckte till. Skriva maskin! Var människan inte klok eller? Visste han inte vem hon var? Ja, vem var hon egentligen? Det här började bli lite panikartat.

“Oh, Suzy, fortsatte James. Jag har ordnat nåt väldigt speciellt för oss ikväll.” Han höll upp två biljetter. “The Thumpers! Första raden! Dom kostade mig en hel del, men du är värd varje penny!” Sussie lyste upp lite. The Thumpers! Världens största rockband, större än Jesus hade dom tillochmed skämtsamt sagt om sig själva. Första raden! “Inte illa James!” medgav hon. James såg glad ut. Det var inte så lätt att behaga den vackra Suzy.

Konserten var förstås väldigt bra. Sussie önskade att alla hemma kunde se henne nu där hon stod och svajade med i musiken. Runt omkring henne grät och skrek tonårksflickor hysteriskt. Hon tittade på dom med avsmak. Dom hade verkligen ingen stil alls. Hon lade märke till att en av vakterna gick runt och delade ut biljetter till dom snyggare tjejerna i dom första bänkraderna. Hon sträckte på sig och kallade honom till sig med blicken. Han kom fram och skrek i örat på henne för att höras över musiken. “Backstage pass. Efter konserten. Dörren till vänster om scenen. Lose the guy.” Spola James. Ja, det var ju verkligen ingen större uppoffring! När musiken tystnade och ljuset tändes började alla strömma mot utgången. James vände sig mot henne. “Jag tänkte att vi skulle, började han” “Sorry, James, sa Sussie. Jag har ställen att gå dit du inte kan följa med.” Hon höll fram sin biljett till den kraftiga vakten vid scendörren och duckade under hans arm.

Bakom scenen pågick bandets efterfest. Så fort hon steg in i rummet klev bandets trummis fram till henne. “Hey baby! Where did you come from?” frågade han. Hon log artigt men onresserat och fortsatte gå. Hon var ute efter det stora priset. sångaren, Tommy, med det lockiga bruna håret och hundvalpsögonen. Tommy, som alla flickor i hela välden var kära i. Inte för att det spelade henne nån större roll hur han såg ut, hon var mer inresserad av vad han kunde göra för henne. Där satt han på en soffa, omgiven av tjejer, unga och söta som hon. Nu gällde det! Ingen kan mäta sig med mig, tänkte hon. Hon ställde sig framför honom och samlade all sin all sin charm, all sin kraft till en våg som hon vräkte över honom. Tommy tittade upp och hon log sitt mest inbjudande leende. Han stod upp, och småtjejer föll av honom i dröser. “Hi beautiful! What’s your name?” frågande han. “Suzy!” sa Sussie. Nu, äntligen, skulle det riktiga livet börja!

Kapitel 0, Hastigt uppbrott

“Vakna, Sarastvati!” Sarasvati blinkade yrvaket. Det var forfarande mitt i natten och mörkret stod helt kompakt runt henne, förutom en liten strimma ljus från en ficklampa. Vad gjorde hennes mamma här? Hon brukade inte se henne så ofta, och hon hade aldrig kommit in hit mitt i natten. “Vad är det som händer?” frågade hon sömndrucket. “Shhhhh! viskade Suzy. Guruji har inte långt kvar, och när han dör kommer det bli farligt för dig här. Du måste bort härifrån, inatt.” “Inatt?!” Saraswati tittade på sin maa, hennes riktiga mor som låg bredvid henne på madrassen. Här hade dom sovit tillsamman varje natt av hennes liv. “Men, maa då?” “Hon blir kvar här förstås. Shhh. Väck henne inte. Skynda dig. Det är inte säkert för dig här längre.”

Suzy drog tyst upp henne ur bädden och samlade snabbt ihop hennes få ägodelar i ett knyte. Hon drog med sig Saraswati ut ur hyddan. Saraswati vände sig om för att kasta en sista blick på Sunita, hennes maa, som alltid funnits där vid hennes sida, så länge hon mindes. Vad skulle hon tro när hon vaknade? En röst inom henne sa att den här gången behövde hon lyssna på Suzy. Dom sprang tyst genom trädgården mot grinden. Det var varmt och fuktigt, snart skulle monsunen komma. Grindvakten sov i sin hydda och dom öppnade den tunga grinden och sprang ut på vägen. Där väntade en bil med släckta lysen. Dom kastade sig in i baksätet och bilen rullade iväg. I framsätet satt Gary och en chaufför som Saraswati inte kände igen. “Vart ska vi?” frågade hon. Gary och hennes mamma tittade på varandra. “Först Bombay.....sen Sverige” svarade Suzy efter en liten paus. Saraswati spärrade upp ögonen. “Sverige!”

Kapitel 9, Adjö Rostad, 1966

Det blev ju förstås ett väldigt rabalder när Sigrun hittades död i väntrummet. Sköterskan förebrådde sig själv att hon inte hade stannat hos den gamla damen.

Men Gerd och Per-Erik, snälla som vanligt, tröstade henne och sa att det kunde ha hänt när som helst, farmor fick ju trots allt leva till 100 och träffa sitt första barnbarnsbarn. Sigrun begraves på Rostads kyrkogård. Det fanns ingen kvar som hade några åsikter om hon hörde hem på helgat jord eller inte. Hennes grav låg precis bredvid kyrkan, och gravstenen nuddade nästan vid en stor stenbumling i grunden. Den sommaren åskade det nåt helt otroligt mycket.

Den lilla flickan döpte dom till Suzanne, och hon kallades för Sussie. I början var dom enormt glada över att ha fått ett barn alls, och ett sån vacker liten flicka dessutom. Men Sussie var intet lätt spädbarn. Hon skrek 24 timmar om dygnet. Hon var alltid på dåligt humör, var hon inte rosenrasande så var hon sur och tvär. Fick hon inte som hon ville blev det ett rent helvete för alla inblandade. Gerd och Per-Erik hade inte så mycket att sätta emot. Alla försökt till uppfostran möttes med ett kompakt motstånd, och om inte Sussie fick som hon ville så hände underliga saker, allt från fönsterrutor som gick sönder utan förvarning till färsk mjölk som plöstligt surnade.

Dom var ju förstås stolta över sin dotter, som var vacker som en dag och otroligt skärpt och duktig i skolan. Men inte var hon lätt att leva med. Efter ett tag började dom lämna henne i fred så mycket det gick. Per-Erik höll sig ute i lagården och på åkrarna och Gerd tog ett halvtidsjobb på ett bageri inne i stan.

I skolan fick Sussie lära sig att det gick inte att skrika sig till allting. Det skapade pinsamma scener och gav henne inga fördelar alls. Hon upptäckte att det gick ofta snabbare att charma sig till saker eller att snabbt kalkylera vad den andra personen ville ha, eller ville dölja, eller var rädd för, och sen använda den informationen till sin fördel. Hon fick aldrig några nära vänner, men hade en svans med beundrare som hon drog nytta av ifall hon behövde nåt.

Hon förstod inte hur ödet kunde ha spelat henne ett sånt elakt spratt som att låta henne födas en så torftig liten bonnhåla, men hon hade gjort det till sitt livsverk att komma därifrån. Nu var nionde årskursen över och snart skulle hon kunna lämna den här avkroken för evigt. Adjö tråkiga gamla föräldrar. Adjö lera och kodoft. Adjö taffliga bondtölpar och usel byskola. Adjö vidriga Konsum och den patetiska korvkiosken.

Sussie gick ut med bäst betyg i sin årskurs, men det var ju inte så konstigt eftersom alla andra var idioter i hennes mening, inklusive lärarna. Hon hade sökt in till läroverket inne i stan eftersom hennes föräldrar nu så gärna ville det, men hon hade inga planer alls på att gå. Nu skulle hon till London och hon skulle aldrig nånsin komma tillbaka. Hon skulle på språkresa till England, och hon skulle till London, inte till Brighton eller Bournemouth, små städer dit dom flesta språkresor gick. Hon hade tjatat sig till en dubbel kurs, åtta veckor hade hon på sig att hitta ett nytt liv, och alla pengar hon nånsin hade tjänat låg som resecheckar i plånboken.

Say hello, London!

Kapitel 8, Var är barnbarnsbarnen? 1950

Längst ner i trädgården på Björkgården fanns en gammal drängstuga som kallades för Undantaget. Hit flyttade Sigrun när Gerd och Per-Erik gifte sig. Huset låg lite avskiljt bakom en björkdunge och man såg varken boningshuset eller lagården härifrån. Här hade Sigrun alltid haft dispenseriet, som hon kallade det, det var här hon hade alla sina örter och gamla böcker som hon tillfrågade ibland om det var något hon inte kom ihåg. Hit kom inga kunder mer. Alla som hade kännt till hennes speciella krafter var borta nu, och förresten trodde ingen på såna vidskepligheter längre. Sigrun var väldigt trött. Hon var nästan 100 år och hon längtade bara efter att få somna in för evigt. Ibland kom det nåt tok från Socialen för att se om hon kunde klara sig själv där ute när hon var så gammal och allting. Då hytte Sigrun med sin knotiga käpp och röt att dom kunde fara åt fanders. Hon hade minsann klarat sig själv sen långt innan deras föräldrar ens var påtänkta och det tänkte hon fortsätta med så länge hon ville. Den senase lurviga svarta hunden stod bredvid henne och morrade, och ungefär då brukade Gerd komma springande och säga att det gick alls ingen nöd på farmor, dom tog hand om henne själva, det gick så bra så. Efteråt var Sigrun helt slut. Hon hade inte mycket livskraft kvar. Vad hade gått fel? Vi det här laget hade hon tänkt sig ha många barnbarnsbarn, kanske tillochmed barnbarnsbarnbarn, men inte ett enda spädbarn hade lyst upp Bjötktorp med sin närvaro.

Sigrun hade lagat kärleksbrygder så det stod härliga till, ibland smusslade hon ner dom i parets kaffe, och ibland tvingade hon dom att dricka upp medan hon stod bredvid och tittade strängt på. Följden blev att Gerd och Per-Erik kom fantasktiskt bra överens. Det gick verkligen ingen brist på kärleken. Nu hade dom varit gifta i 25 år och var förtfarande tillgivna som ett smekmånadspar. Men inga barn hade det blivit! Ikväll skulle dom fira silverbröllop. Sigrun kikade i sina skåp och funderade. Hon hade kvar en liten flaska av en brygd mot sterilitet hos boskap som hennes mor Freja hade bryggt. Flaskan var brun och dammig och det bubblade svagt inuti. Med spretig stil stod det präntat “Observera att brygden blir starkare med tiden” . Tänk om man satte till lite upplöst silver, nu när det faktiskt var silverbröllop och blandade ner allt i en flaska av Fridas körsbärslikör? Den hade hon ju haft stor framgång med rent allmänt. Uppiggad satte Sigrun igång att mixtra vid den lilla köksbänken.

Nio månader senare var det dags att fara in till lasarettet inne i staden. Äntligen skulle Gerd och Per-Erik få tillökning i familjen och glada barnskratt och springet av små fötter skulle höras på Björktorp igen. Gerd och Per-Erik var inte så helt glada över att Sigrun insisterade på att följa med till sjukhuset. Farmor kunde ju vara väldigt argsint och burdus mot folk hon inte kände, och hon insisterade på att ta med sig den där knotiga gamla käppen överallt. Mager som en fågelskrämma var hon, med flaxande svarta kläder, och dom fortfarande stormiga ögonen som stirrade under buskiga vita ögonbryn. Hon såg helt klart skrämmande ut. Men vad kunde dom säga? Farmor var lika uppspelt som ett barn som skulle på cirkus för första gången. Vilket fantastiskt sätt at fira sin hundraårsdag!

Sigrun gick som en osaliga ande av och an i väntsalen. Hon lutade sig tungt på käppen. Gud, så trött hon var. Äntligen kom sköterskan ut och meddellade att det blev en flicka och att det gick bra att komma in nu! Sigrun fnös lite. Som om hon inte hade vetat att det var en flicka, och en kraftfull sådan, sen första minuten Gerd blev gravid. Hon skyndade på stegen efter sköterskan. Det var viktigt att hon läste besvärjelsen över den lilla flickan innan hon var en timme gammal. Annars skulle hon aldrig använda sig kraft på rätt sätt, för att hjälpa andra. Gerd låg i sängen med den lilla flickan i famnen. Hon var ett fantastiskt vackert spädbarn med långa ögonfransar och en liten rosenmun. Sigrun plockade upp babyn. Alla såg lite oroligt på henne. Hon började läsa besvärjelsen som inleddes med en uppräkning på alla kvinnor i deras släkt som haft kraften enda sen åskguden Tor givit den till sin hustru Siv. “ Hrm. Gjarp och Gunnlög, Eldsborg och Fjorgyn, Eir och Bylgja, mässade hon. Hrrm hrrm. Något kittlade i halsen. Hildegun och Idun...” nu började hon hosta ordentligt. Sköterskan rusade fram och tog babyn ifrån henne och gav tillbaks henne till Gerd. “Seså, farmor, nu ska vi inte hosta baciller på lilla bebisen. Bäst vi går ut i väntrummet och hostar av oss lite” Sigrun ville protestera, men hon var för svag. Hon ville skrika, “Stopp! Det kommer aldrig stå rätt till med det här flickebarnet om jag inte får tala klart!” men det enda som kom ut var mer hostningar. Sköterskan ledde ut henne till väntrummet igen och hjälpte henne ner på en stol. Hostningarna avtog så småningom. Sigrun var så innerligt trött. Hon hade gett sitt allt, men det hade inte räckt. Nu fick det gå som det ville. Hon kände hur den eviga sömnen började slå sina dimmiga tentakler runt henne. I hörnet på väntsalen satt liemannen på en stol och väntade. Han reste sig och sträckte ut sin beniga hand. “Kom nu mor, sa han. Det är din tid nu.” Långt bort i dimman såg hon alla sina anmödrar på en lång rad. Dom kallade på henne...

Kapitel 7, Per-Erik, 1925

Sigrun svalde sista slurken av kaffet och begavs sig raskt upp i skogen med valpen i hälarna. Uppe i skogen fanns en tjärn, omgiven av stora gamla granar och starrgräs. Tjärnen mynnade från en källa, och däri fanns alltid vatten, även under dom torraste somrarna. Sigrun klamrade sig upp på en stor platt sten, formad som ett altare och täckt av djup mossa. Ur fickan tog hon en näve vita, alldeles runda små stenar och började kasta dom i tjärnen. “Kom Per-Erik! viskade hon. Kom till Rostads kyrka på kyrkkaffe! Kom nu! Skynda dig!” Ringarna spred sig ut från mitten av tjärnen över det stilla mörka vattnet fram till foten av den stora stenen.

Borta på Värnhems gård kände sig Per-Erik plötsligt väldigt rastlös. Det hade varit lite långtråkigt sen han kom hem från militärtjänsten. Han saknade kamraterna på logementet. Två av hans bröder var borta nu och hans äldsta bror var inte så pigg på att låta Per-Erik hjälpa till på gården, han ville markera vems gård det var. Per-Erik gick fram till cykeln och satte sig gränsle över den. Vart skulle han ta vägen? Var det inte kyrkkaffe borta i Rostad idag? Det kunde väl alltid vara nåt. Han hade ingen aning om hur han visste om kyrkkaffet, plötsligt bara fanns vetskapen där. Hm. Mamma kanske hade nämnt nåt, eller en av pigorna. Milen bort till Rostad gick fort, han var van att cykla långa sträckor. Han kom precis in i kyrkan och satt sig när klockorna hade klingat ut och klockaren kom för att stänga dörren. Han satt sig längs bak i kyrkan och tittade runt. Längst fram satt hans syssling Gerd och sjäng med i psalmen. Han hade inte sett henne på många år. Så söt hon var! Dom hade setts en och annan gång på stora släktbjudningar när dom var små men hade gått i olika skolor, och efter hennes föräldrar dog hade det inte blivit många tillfällen. Nog hade han hört om hur duktig hon var på att baka.

Efter gudstjänsten hjälpte Gerd prästfrun att duka upp kyrkkaffet inne i prästgården. Hon hade blivit förvånad när hon såg sin syssling Per-Erik inne i kyrkan. Vad stilig han hade blivit! Hon kom ihåg hur dom hade lekt på en julgransplundring när dom var små. Han var den snällaste av sina bröder mindes hon.

Gerd och Per-Erik var lika gamla, och såg ut som syskon. Båda såg trevliga ut på ett alldagligt sätt, ljusa, blåögda och lite spensliga. Det tisslades och tasslades här och där i salen att Värnhems son hade kommit på besök här till Rostad. Man såg allt att dom där två hade giftastycke, även om dom nu var sysslingar. Det var lite svårt att prata med alla bondfruarna som stod runtomkring och var nyfikna, så efter kaffet hjälpte Per-Erik Gerd att bära hem hennes korgar, som nu var fulla av diverse syltburkar och saftflaskor som prästfrun insiterat på att ge henne som tack för hjälpen.

När dom öppnade dörren till huset rusade alla valparna ut och omringade Per-Erik. Dom skällde och hoppade och nafsade, och Per-Erik spelade glatt med, han sprang runt i en liten cirkel och lät valparna jaga honom, sen satt han sig ner mitt i hopen och lät alla valparna klättra på honom. Gerd skrattade åt synen. Han var lika snäll som hon mindes! Sen gick dom ut till lagården tillsammans och Per-Erik hjälpte till att mjölka den enda kon och ge foder åt fåren och hönsen. När dom kom ut höll solen på att sänka sig över åkrarna. Björktorp var en vacker gård, den låg fint mellan skog och åkrar med utsikt åt söder och väster. Synd att allt var så nedgånget, tänkte Per-Erik. “Du Gerd, sa han. Jag ser att du och din farmor kunde behöva en hel del hjälp här på gården. Jag har inte så mycket att göra hemma. Tror du att din farmor skulle bli arg om jag kom förbi och hjälpte till lite?” Gerd blev själaglad. Han skulle komma tillbaka! Dom skulle få träffas igen! “Åh, tack snälla! sa hon. Det är hemskt mycket arbete för bara oss två. Och farmor är ju ingen ungdom längre, fast hon är friskare och starkare än dom flesta.”

Nästa dag kom Per-Erik tillbaka. Och nästa, och nästa. Farmor lyste alltid med sin frånvaro när han dök upp, hon hade alltid precis gått ut för att plocka svamp, eller leta efter någon speciellt rot i skogen, så dom hade gott om tid att lära känna varandra i lugn och ro. Och självklart, innan året var slut var dom förlovade.

Frida på Värnhems gård förstod ju förstås att hennes gammelmoster låg bakom den här plötsliga romansen, men hon såg inget ont i den. Hon var inte så intresserad av dom där gamla skrönorna, hon hade viktigare saker för sig. Sven hade lagt in ett bud på traktens mejeri, och själv höll hon på övertala kvarnens ägare om att sälja. Hon hade just skickat honom ett dussin flaskor med hemgjord körsbärslikör. Den brukade mjuka upp, om inte teet räckte till. Affärer och pengar, det var hennes intressen. Greve Värnhem var mest ute och jagade med sin fina Labrador eller satt och drog studenthistorier över en konjak, så nån måste ju sköta rulljansen. Plus att flickan var ju söt och snäll, och baka kunde hon ju ochså. Frida ställde till med bröllopsfest och såg till att det unga paret fick användbara presenter. Hon övertalade Sven att ge dom tio fina mjölkkor och två staka arbetshästar. Hennes bror hade plantskola, så av honom fick dom 100 unga små frukträd av de finaste sorterna. Och av henne och Värnhem fick dom en bil, en av dom första i trakten.

Kapitel 6, Gerd, 1925

Gerd stod i köket och bakade, som vanligt. Hon sjöng när hon jobbade. Ute var det kallt, men inne vid ugnen var det alltid varmt och skönt. Hon hade mjöl upp till armbågarna, och knådade degen energiskt. Idag skulle det bli storbak till kyrkkafftet. Hon älskade kyrkkaffe, sista söndan i varje månad. Alla bondfruarna bullade upp och kom med stora korgar och tallrikar med sina finaste bakverk, men alla visste att Gerd var bäst på att baka i hela socknen. Hon blev alltid tillfrågad vid bröllop och begravningar när det behövdes extra hjälp. Det var nåt speciellt med Gerds bakverk, bullarna var lättare, sockerkakan fluffigare och mer smakrik, vaniljdrömmarna mer spröda. Och för att inte tala om hennes fantastiska råglimpa av surdeg! Hennes morfar hade varit sockerbagare i Kristinehman och något av den talangen måste hon ha ärvt. Folk föreslog ofta att hon skulle öppna bageri inne i staden, men då slog hon ifrån sig. Oh nej! Hur skulle det se ut! Nej, vet du vad! Gerd var ganska blyg och trivdes bäst här hemma på gården där hon bodde med sin farmor Sigrun.

Dom flesta människor var rädda för hennes farmor, och det kunde man nästan förstå. Lång och knotig var hon, med en skarp höknäsa och beniga kindknotor. Stora stränga ögon som skiftade i olika nyanser av blått och såg igenom allt och alla. Gerd tyckte hennes farmors ögon såg ut som ett hav i full storm. Men ingen förstod hur snäll farmor var egentligen och hur väl hon ville. Tiden hade sprungit henne förbi och hon levde i en annan värld en stor del av tiden. Ingen visste hur ömt hon hade tagit hand om lilla Gerd när hennes föräldrar hade dukat under i Spanska sjukan och hur snäll hon var mot alla djuren på gården.

Just nu tumlade åtta små lurviga valpar runt Gerds ben och lekte och kivades glatt. Det var varghunden Ludmillas avkomma, hon hade förstås varit alldeles för gammal för att få valpar och hade dött under förlossningen. Farmor hade varit väldigt ledsen först, men suttit uppe natt efter natt och handmatat valparna med mjölk framför köksspisen tills dom blev stora nog att äta riktig mat. Nu började det bli dags att hitta hem åt dom flesta. Den stösta honan hade farmor redan valt ut för att behålla själv. Dom visste inte vem pappan til valparna var men eftersom dom var svarta och mindre än sin mamma misstänkte dom labradoren borta på Värnhems gård, den fina jakthunden som hade kommit från en uppfödare ända bort i Ludvika.

Sigrun satt vid köksbordet och drack kaffe. Det var otroligt med det här flickebarnet, tänk vilken glädje hon hade haft av henne. Så rar och godmodig hon var. Men all hennes kraft hade satt sig i bakningen. Det var inte bara att henner bullar och kakor var ovanligt lätta och läckra, man blev glad och lugn av att äta dom ochså. Hade hon inte haft flickan hade hon väl blivit alldeles knollrig. Det måste finnas något sätt att återställa kraften. Tänk om man kunde avla tillbaka kraften på nåt vis... Flickan var ju minst sagt giftasvuxen. Hon tittade på valparna. På Värnhems gård satt hennes systerdotter Frida och lekte fin dam, hon hade gift opp sig ordentligt. Sigrun visste att hon hade ärvt kraften av sin mamma. Där ställde hon till med tebjudningar, inte drack hon kaffe som vanligt folk. Sigrun kunde nog gissa vad som fanns i det där teet. Alla bönder som lurades dit sålde förr eller senare sina åkrar och skogar till Värnhems gård, som växte och svällde som en blodigel. Fyra rediga söner hade Frida, Sven var den äldste och ögonstenen, han skulle få ta över Värnhem så småningom. Göran, andresonen hade läshuvud, och hade skickats iväg till Lund för att läsa medecin. Fritiof, den tredje sonen var from och läste på prästseminariet. Men Per-Erik, den yngste hade nyligen återvänt från värnplikten och honom visste dom nog inte riktigt vad dom skulle göra av med. Han och Gerd var sysslingar. Mellan dom två fanns det förmodligen precis tillräckligt med kraft kvar för att den skulle kunna återställas i den nästa generationen. Hon lockade på sin lilla valp. “Ock, ock, ock. Vilken liten ful stackare. Kom ska du få en bit av bullen. Vet du Gerd, jag tror jag skall kalla valpen Ludvika! Ha! Det kan dom ha att grunna på där borta på Värnhem!”