Kapitel 20. Uppvaknande på Björktorp
Trots att hon befann sig i en annan tidszon vaknade Saraswati som vanligt klockan fem. Först visste hon inte alls var hon var. Sen kom allt tillbaka till henne. Från kakelugnen kom en svag rödaktig glöd som lyste precis så mycket att hon kunde urskilja rummet omkring sig. På byrån stod ett stearinljus och en ask tändstickor, och hon gick upp och tände ljuset. Hon hade inget minne av att ha gått och lagt sig eller klätt av sig. Det första hon lade märke till var ett litet smyckeskrin på nattduksbordet. Det stod öppet, och ut spillde halsband och ringar, örhängen, fotlänkar och näsringar, nästan som en riktig skattkista. Allt såg väldigt indiskt ut. Hon tittade ner på sig själv, hon var iklädd en pyjamas som hon inte kände igen. Linnet var borta! Det högg till i maggropen på henne. Sen tittade hon på smyckeskrinet igen. Aha! Allting föll på plats. Det tunga linnet som hon inte fick ta av sig eller ge till nån annan, hade varit fullt med guld! Åh, snälla, kloka Sunita, det var precis så hon skulle tänka, att se till att Saraswati hade ett reservförråd med pengar ifall nåt skulle hända henne, och då tog hon till dom enda pengar hon hade tillgång till. Hon tittade närmare på smyckena, och kände igen många av dom från sina Aunties, dom indiska tanterna som alltid hade funnits runt omkring och alltid ville hennes bästa. Det innebar att Sunita måste ha vetat att något skulle hända, att hon kunde försvinna plötsligt, det var därför hon låtit så dramatisk sista kvällen dom var tillsammans. Saraswati grät lite när hon tänkte på sin snälla maa. Skulle hon nånsin se henne igen? Hon satte på sig flera av smyckena för att känna sig närmare Sunita och tanterna.
Framför sängen stod ett par fårskinnstofflor och hon tog tacksamt på sig dom. Det var inte mycket kvar av elden i kakelugnen och det var kallt i rummet. Hon tittade i påsarna med kläder som Suzy köpt. Hon tänkte aldrig ha på sig dom här kläderna, aldrig. Hon hade inte tillbringat speciellt mycket tid med Suzy förut och efter den här resan skulle hon vara glad om hon aldrig såg henne mer. Sen fick hon genast dåligt samvete. Hat och ilska var känslor som skadade alla, och mest av allt den som gick och bar på dom. Guruji skulle ha varit besviken på henne.
Det var bäst att inte tänka på Suzy alls, men det var svårt. Saraswati misstänkte att det här hade varit hennes rum en gång i tiden. Rummet hade en tydlig negativ energi. Hon behövde helt klart utföra en puja för att rena atmosfären härinne. Hon packade upp sin lilla tygpåse från Indien. På byrån satte hon sitt foto av Guruji och på nattduksbortet satte hon sin lilla Buddha staty. Hon la en av näsringarna i guld framför statyn. Hon hittade lite rökelse längst ner i påsen som hon tände. Sen satt hon sig korsbent på sängen och sjöng sin morgonbön.
“The Guru is the Self of All,
the Embodiment of Truth, Knowledge and Bliss.
Salutations to Him who is beyond the worlds,
peaceful, independent and radiant.”
Hon bugade sig mot Buddha och Guruji. Rummet kändes lite lugnare. Men det var nånting med den där garderoben. Hon drog upp dörren till den lilla vindsgarderoben med snedtak. Därinne fullständigt sprakade det av negativ energi. Oj! Hon smällde snabbt igen dörren. Det där skulle kräva mycket tid och fick bli ett senare projekt. Hon ställde en pall framför garderobsdörren och rotade vidare i väskan. Hon hittade en staty av Krishna som hon fått av Sunita och den ställde hon på pallen. Krishna skulle skydda henne emot demonerna i garderoben.
Saraswati tassade nerför trappan till köket. Hon kände sig som en upptäktsresande. En blöt nos sniffade på hennes hand och hon hoppade till. Hon trevade sig fram till bordet och hittade en ljusstake med fyra ljus på rad. Hon tände allihop. En lurvig svart hund rullade över på rygg i sin korg och somnade om. Titta där, en stor järnspis med kåpa över! Vad fin den var, precis som kakelugnen i hennes rum. Hon gjorde snabbt upp en eld i spisen, och hittade en vattenkittel som hon satte på. I ett skåp hittade hon te och koppar. Hon såg sig om i köket. Det var väldigt mysigt och hemtrevligt. I fönstret hängde röda halvgardiner och på bordet låg en röd duk med bilder av små bruna människofigurer och nåt som kanske kunde vara gula getter. I fönstret stod små blomkrukor med blommor som luktade starkt och gott. På köksbänken stod mörka brödlimpor på jäsning, dom doftade syrligt och intressant.
Per-Erik kom ner för trappan och in i köket. “Men godmorgon, Sara, är du uppe så här tidigt! Jag är inte van att ha såhär fint sällskap på morgonen. Och titta, en eld har du fått igång ochså, vad duktig du är!”
“Jag har gjort te, sa Sara, vill du ha?” Per-Erik brukade alltid dricka kaffe på morgonen, men han var inte den som var den.
“Tackar som frågar! Te. Så fint. Vet du, min mamma brukade alltid bjuda på te. Och bara så du vet, du kan använda elspisen om du vill, och här är strömbrytaren till ljuset ochså.” Ett skarpt ljus fyllde rummet.
“Åh, sa Saraswati. Hon kände sig väldigt dum. Självklart fanns det elektricitet. Tillochmed i Sunitas lilla by fanns det el, även om allt dom hade var en bar glödlampa i taket och en tv som stod direkt på jordgolvet.”Förlåt”, sa hon. “Jag är inte van. Vi hade ingen.” Orden kom lite trevande. Hon var inte van vid svenskan heller.
“Men snälla lilla barn, sa Per-Erik, här behövs inget förlåt. Så, nu släcker vi det här fula ljuset. Det är mycket trevligare med tända ljus. Jag ville bara visa att det fanns, så du vet.”
“Vad ska vi göra nu?” frågade Saraswati.
“Ja, du Sara, jag skall ut och mjölka kossorna, och om du vill får du hemskt gärna följa med. Korna blir säkert jätteglada om dom får se nåt annat en en ful gammal gubbe som jag så här på morgonkvisten!”
Saraswati sken upp och hennes hjärta bankade lite fortare. “Åh, har ni kor! Vad bra!” Det fanns hopp om liv på det här frusna stället!
Per-Erik skrattade när han såg hur glad hon blev. “Javisst, och vi har faktiskt får och höns ochså. Kom med nu ska du få se. Men den där finkappan tror jag vi får lämna hemma. Här, ta min gamla fårskinnspäls, den är varm och go.”
Saraswati pulsade efter Per-Erik genom snön till lagården. Ännu mer snö hade fallit under natten, och hon ansträngde sig för att gå i hans fotspår. I lagården stod korna fridfullt i sina bås. Saraswati sprang fram till första bästa och kastade armarna om halsen på den. Hon borrade in ansiktet i pälsen och snusade in den hemtrevliga kodoften. Korna såg annorlunda ut än i indien, dom var tjockare och hade kortare horn, och ingen puckel på ryggen.
“Vad vackra dom är!” sa Saraswati.
“Tycker du det lilla gumman?” sa Per-Erik. “Ja, det tycker nog jag ochså om jag skall erkänna. Det där är Blenda. Henne skall vi mjölka först”
“Åh, jag kan, sa Saraswati. Var är pallen och hinken?”
“Nu ska du få se på nåt fiffigt”, sa Per-Erik. Han drog ner en slang från taket med fyra rör nertill som han fäste på kons spenar. “Se, nu går mjölken genom slangen, och ser du, där genom rören uppe i taket, och sen in till mjölktanken därinne. Sen kommer mjölkbilen och hämtar mjölken och tar den till mejeriet, och där packar dom den i pappersförpackningar.”
Saraswati var fascinerad. Så mycket nytt hon hade att lära sig!
Dom gjorde klart mjölkningen och gav korna nytt hö. Sen gick dom tillbaks in till huset. Gerd var uppe och stod och bakade.
“Men hej, lilla hjärtat, där är du ju! Har du vart och hälsat på kossorna?”
“Ja, sa Saraswati, och jag har mjölkat ochså. Det var annorlunda.
Vad ska jag göra nu? Jag kan sopa om du vill.”
“Men oj, sa Gerd. Inte behöver vi bekymra oss om sopning såhär tidigt. Vad jag gör nu är att baka klart dom här limporna och frallorna och sen kör Per-Erik ner dom till affärn i byn, och sen bakar jag bullar och levererar dom till affären på eftermiddan. Om du tvättar händerna får du gärna hjälpa till.” Gerd och Per-Erik tittade på varandra när Sara omedelbart kavlade upp armarna och satte igång.
“Det här köket är så fint.” sa Sara medan hon formade bröden precis som Gerd hade visat. Kunde det här verkligen vara Suzannes barn?
“Såg du att vi lade alla dina smycken på nattduksbortet?” frågade Gerd. Vi ville vara säkra på att du såg dom med en gång, så du inte skulle bli orolig att dom var försvunna.”
“Ja, tack så mycket, sa Sara. Dom var från min maa.” Hon såg ledsen ut.
“Du Sara, sa Gerd, du och din mamma, hur bodde ni... i Indien..?”
“Åh, maa och jag, vi bodde i ett litet hus bredvid köket. Hon jobbade i köket. Och jag hjälpte henne, men jag gjorde andra saker ochså.”
Per-Erik gjorde stora ögon. “Jobbade Sussie i köket? Det har jag svårt att tänka mig.” Saras ögon mörknade.
“Jaså, Suzy. Nej, hon är yogalärare. Henne såg vi inte så ofta. Hon var mycket i Amerika”
Per-Erik och Gerd tittade på varandra. Här fanns tydligen en hel del historia att gräva i. Eller kanske ännu bättre, låta ligga i träda....
Sara tog två små minilimpor som hon hade gjort och sa “Nu skall jag gå och rena mitt rum lite till!” Hon sprang iväg uppför trappan.
Gerd och Per-Erik gjorde stora ögon. Vad menade hon? En stund senare hörde dom den overkliga himmelska sången komma från hennes rum och en svag doft av rökelse sipprade ner till köket. Vilket underligt barn!
“Ja du, Gerd, sa Per-Erik. Alltid händer det nåt!”
Gerd skrattade lite oroligt.
“Ja du, Per-Erik, sa Gerd. Det är iallafall ingen risk att vi gör om samma misstag som vi gjorde med Suzanne, vad det nu var. Den här flickan sändes till oss från ett helt annat ställe.”